Klassiska kalkoner

19 februari, 2002

Visst behövs de. Journalister vars tvärsäkra uttalanden skär igenom samtidens velande och gör sikten klar som en gnistrande vintermorgon.
Men ibland trilskas verkligheten. Människor, marknader och kulturer förstår varken sitt eget bästa eller historiens obeveklighet. Varpå de skarpa sanningar som lyft likt stolta örnar kraschlandar som kalkoner inför jublande kritiker – eller tyst säckar ihop i gulnande tidningsbuntar.
Journalisten har grävt upp ett halvt dussin Klassiska Kalkoner.

Myrdal såg Rättfärdighetens rike

Jan Myrdal såg det som andra inte såg. Det falska medvetandet, de hycklande borgarna, de stora orättvisorna och vardagsmödorna för världens fattiga. Om han hade stannat vid kritik av kapitalismens orättvisor hade eftermälet blivit annorlunda. Men Myrdal såg även konturerna av det nya och goda samhället: I Kina, Albanien och Kampuchea, det var där bondemassorna stormade fram och formade framtiden. Pöbelvälde, terror, folkfördrivning och politiskt framkallad svält var blott detaljer i en historisk vändning till det bättre. Efter rapporterna om Röda Khmerernas folkmord i Kampuchea hade de besvärande detaljerna antagit proportioner som fick de mest härdade att backa från Myrdals lödiga diskurs. Myrdals vittnesbörd från det Demokratiska Kampuchea i bokform, i Svenska Dagbladet, i TV och i tidningen Fib/Kulturfront blev en skrämmande vändpunkt för mången aningslös idealist, och reportagen blev i decennier den flitigast använda symbolen för de som ville exemplifiera vänsterns skuld.

”Rättfärdighet råder. Det är ett nytt och annorlunda samhälle som börjat ta form. Själva säger dess representanter att det är rättvisans och jämlikhetens samhälle de bygger. Och det är sant att det är helt annorlunda än alla andra existerande samhällen. Också pengarna är avskaffade. Den som tar en middagspromenad genom det nästan öde Pnom Penh kan faktiskt plocka pengar på gatan. De ligger ännu kvar i rännstenen och skräpar.

/…/Sannerligen detta är tidens tredje ålder! Här skulle Thomas Münzer och hans bröder i femtonhundratalets Tyskland känt igen sig. Här har Wat Tyler segrat. Här härskar Jacques Bonhomme. Ty här reste sig jordens fördömda och fattigbönderna tog upp kampen mot en härskara fiender och fördrev dem alla och började bygga sina drömmars välde av rättvisa och jämlikhet och gemenskap. Allt stämmer. Till och med kollektiviteten och det ständiga samrådandet: oviljan att framträda med det egna namnet och jaget.

/…/Jag ser ingen orsak att huttla med orden. Här segrade det bondekrig som slogs ner och krossades i Tyskland och Frankrike och England. Här har Taipings Himmelska rike upprättats.”

(Jan Myrdal, Fib/K nr. 16/1978 och i bokform i ”Kampuchea och kriget” Pan/Norstedts 1978)

Arbetarens kamp mot bögar

Homosexualitet och prostitution sågs i början av 50-talet som sammankopplade avvikelser från en normal och sund sexualitet. ”Bög, bil och bio är en vanlig kombination och utgör det väsentliga innehållet i deras liv” visste Dagens Nyheter att berätta redan 1950.

Men det var syndikalistiska Arbetaren som oavlåtligt lät stora släggan gå och gisslade maktmännen och deras unga skyddslingar. Idag har tidningen Arbetaren en öppet lesbisk redaktionsmedlem, men på 50-talet sågs homosexualitet som uttryck för borgerlig degenerering vars stora fara enligt tidningen Arbetaren var ”det oförsonliga hat som den uppammar och befäster mellan könen”.

Vidare drevs halsbrytande teser om ett naturligt samband mellan homosexualitet, nazism och amerikanska bilar! I den outtröttliga böghetsen fanns dock även en politisk dimension, där Arbetaren förde en rekorderlig kamp mot nazism och den rättsröta som Kejne-Haijby-affären blottlade och Vilhelm Moberg senare skulle hyllas för i decennier.

”Den författarinna som uppmanade Wilhelm Moberg att ägna sina eminenta krafter åt fredsfrågan i stället för sådant lappri som Quensel-härvan vill man rekommendera studierna av sambandet mellan homosexualitet och politiska ytterlighetsriktningar, särskilt den nazistiska. Kriminalitet, kriminell politik och homosexualitet, det är kontentan av studier i mål där nazister är inblandade.”

(Armas Sastamoinen i Arbetaren 10/3 1951)

”En snorig gangster från Björns Trädgård kan polisen ta hand om. Men en parfymerad gangster från Humlegården beskyddas av polisen. /…/ Bilstölderna bottnar även i driftslivet. Mången upplever sexuellt färgade sensationer i fartens tjusning. Den kungliga kommittén kunde faktiskt fylla en uppgift om den vågade sig på en undersökning om hur många ynglingar som förförts av högt uppsatta ämbetsmän just i dollargrin.”

(Armas Sastamoinen i Arbetaren 18/12 1950)

Jazzens brölande gorilla!

USAs svarta kultur skulle dominera västerlandets populärmusik under 1900-talet, men på 20-talet var dess energiska, rytmiska musikformer chockerande. Louis Armstrong blev seklets kanske största populärmusiker med en spontanitet som skarpt bröt upp från den tidiga, välorkestrerade tradjazzen. När han i oktober 1933 höll flera bejublade och slutsålda konserter i Sverige sågades han brutalt av flera recensenter.

Framför allt av musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant som skrev in sig i den svenska historien med sin omtalade Aftonbladet-artikel, men lika stora utfall av inskränkthet och rasistiska frosserier levererade Gösta Nystroem i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

”Man har framför allt två anmärkningar att göra mot ”Mannen med silvertrumpeten”: För det första har han ingen silvertrumpet och för det andra kan han inte blåsa trumpet. De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några som helst musikaliska manifestationer. Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig. Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken.”

(Gösta Rybrant, Aftonbladet 26/10 1933)

”Hr. Jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen. /…/ Att hans lungor hålla är förvånande, men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor /…/. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt feta, svettiga ansikte som egentligen består av en stor tjutande mun, allt under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade ursinnigt sinsemellan för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion. /…/ Man borde överhuvudtaget inte tala om musik när det gäller Louis Armstrong and his hot Harlem Band. Jack Hylton och flera andra berömda jazzdirigenter har visat oss hur* musikaliskt en verklig jazzorkester kan låta. Det monotona spel som Armstrongs jazzblåsorkester presterade i går har intet med god jazzmusik att skaffa. Man kan för övrigt knappast kalla det för spel. Det är ett irriterande rytmiskt dunk, som i sin groteska oskönhet och excentricitet aldrig kan blir njutbart och knappast ens roligt att höra.”

(Gösta Nystroem, Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning, 1/11 1933)

Att pressen helt förkastade Armstrong under Sverigebesöket är dock en myt – 1933 var han redan en världsstjärna, med sin mest kreativa tid bakom sig, och flera artiklar var hövliga, intresserade och helt och hållet moderna.

Fotnot: * korrfel i originaltexten, där står ”hus”.

Vad visste märgen om Alcalás kvitton?

Det kunde ha stannat vid en personlig skandal när Amnestychefen och handelsresanden i idealism avslöjades som fifflare med biståndspengar. Men Jesús Alcalás kontakter bland kulturskribenter gjorde att det utvecklades till en strid mellan de faktajagande nyhetsreportrarna och kulturjournalisterna, som med sina stödartiklar oftast visade sig vara ute både barfota och på hal is. I Ordfront Magasin avfärdade Leif Ericsson i juli 2000 avslöjandet som ”skvaller och förtal” från ”den mäktiga mediefabriken DN”. I en symfoni av advokatyr slogs Alcalás oskuld fast, och att det i stället var ”hans mäktiga fiender som borde ställas vid skampålen”.

I Aftonbladet skrev Annette Kullenberg att ”Det kan inte finnas en människa som på fullt allvar tror att Alcalá har begått något brott. Inte ens anmälaren.” Även Wilhelm Agrell framträdde i affärens största artikel till sin väns försvar. Men det citat som blev mest citerat och hånat, och sammanfattade den samtida kulturjournalistikens svaghet, kom från Nils-Gunnar Nilsson på Sydsvenskans kulturavdelning, nämligen orden om hur Nilsson själv faktiskt sade sig kunna veta med märgen att Alcalá var oskyldig.

Kulturvärldens stöd för Alcalá ledde till en förtroendekris för kulturjournalistiken och fick oss framför allt att fundera: hur mycket om kvitton, motiv, skuld och oskuld kan egentligen vår märg veta?

”Ingen rök utan eld säger de klokförståndiga och vaggar sina huvuden. Den där spanjoren som alltid näpste oss, nu… Vi vet hur rubriker klibbar, hur seglivat skadeglädjen puttrar. För Dagens Nyheters omdömesförmåga hyser jag denna dag föga respekt. För mig, som in i märgen vet att Jesús Alcalá är oskyldig, är det här en sorgens dag.”

(Nils-Gunnar Nilsson, Sydsvenska Dagbladet, 10 februari 2000)

”Det mediala åtalet mot Jesús Alcalá framstår efter en granskning av sakriktigheten i påståenden, tendens i framställningen och selektivitet i urvalet av redovisade uppgifter som ett stilistiskt skickligt men i sin arbetsmetod djupt ohederligt stycke journalistik. På punkt efter punkt visar det sig att de framförda anklagelserna, ibland försedda med frågetecken, ibland fastslagna som vore de redan ledda i bevis, i realiteten saknar grund. Summan av denna kavalkad av felaktigheter är en vrångbild som grovt har smutskastat och kränkt Jesús Alcalá.”

(Wilhelm Agrell, Sydsvenska Dagbladet, 13 maj 2000)

SvD och den eviga Internetboomen

Börshaussen och internetboomen fick många att tro att vi levde i en ny ekonomi som upphävde gamla ekonomiska vinstkrav och gav en evig expansion i cyberrymden, även om auktoriteter som tidningen The Economist hade ständiga, välbelagda varningar om aktiekursernas orimlighet och IT-bubblan. När kritiken framfördes i Sverige häcklades den ofta i branschtidningen Vision men tände även stora tidningar. På Svenska Dagbladets ledarsida såg Thomas Gür illrött och under hösten 1999 briserade han i ledarartikeln ”Önsketänkande om bubblan”, där han jämförde Framfabs och Icons ledare med Alfred Nobel och det befriade Baltikums unga ledare, och tvärsäkert hånade tvivlarna som missunnsamma bakåtsträvare. Mest slående var själva språket och de rusiga visionerna, färgade av bibliska syner och en vänsterrevolutionär ödestro som Gür tidigare hade omfattat själv.

”Bakom talet om den snart bristande bubblan ligger åtskilligt av önsketänkande. Önsketänkande som i att man önskar att bubblan ska brista. Och önsketänkande som en fåfäng förhoppning. Denna önskan om att bubblan skart skall brista härrör från ett antal stämningar som kan sammanfattas med begrepp som avund, förvåning och missunnsamhet. /…/ Men förhoppningen kommer inte att infrias. Dels av ett tekniskt skäl. Det finns inte en utan ett otal bubblor. Man kan likna de olika nätföretagen mm vid de bubblor som utgör frontskummet i en frambrytande våg. Bubblor/företag spricker och nyuppstår kontinuerligt och skummet/vågkammen ligger främst på vågkammen så länge vågen/IT-revolutionen har fart framåt. Men viktigare än denna förenklade beskrivning av kreativ förstörelse i en bransch som på randen till kaos ständigt bevarar sin struktur är att Internetföretagen levererar tjänster som underlättar för marknadsaktörerna, nåde konsumenter och producenter, att tjäna pengar. /…/ Det mest sannolika är inte att Internet är en fluga som snart går över. Snarare är Internet en gränsöverskridande och nyskapande innovation, som i likhet med televisionen kommer att förvandla allt den rör vid till något nytt.”

(Thomas Gür, Svenska Dagbladet 12/9 1999)

Strömkarlen – en mycket ful herre

Ernst Josephsons målning Strömkarlen är en av de främsta och mest kända uttrycken för det svenska måleriets naturdyrkan. En praktverk om undertryckt passion, musikalitet och naturmystik, utfört i vibrerande färger – och i flera versioner. Men när gestaltningen av den symboliska och sinnliga nakenheten först skulle visas för allmänheten blev det för mycket för arrangörerna på ”Opponenternas utställning” hösten 1885. Målningen placerades högt och lite avsides för att inte skrämma slag på besökarna.

Och i Post- och Inrikes Tidningar sågades målningen av Carl Rupert Nyblom:

”I den stora bilden av ’Strömkarlen’ har bizzareriet nått sin höjd. En alldeles naken, mycket ful herre sitter i en obeskriflig omgivning (med påminnelser om den blå gardinen) och spelar på en förgyld fiol.

Äfven här finns lyckade saker; den nakna kroppens modellering är god, ehuru karnationen är något vek och omanlig – men uppfattningen i det hela, tonen och stämningen, forsen och den mörkblå skuggan! Det är synd på en talent som delvis ej är liten, att på detta sätt prostituera sig och vinna en uppmärksamhet som är allt annat än smickrande.”

(Carl Rupert Nyholm, Post- och Inrikes Tidningar, 2/10 1885)

pf@sjf.se

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies