”Jag var pressad mellan censur och hot”
När vinden exploderar mot min hud – Dagbok från Damaskus är journalisten och poeten Suzanne Ibrahims skildring av vardagslivet under de två första åren av kriget i Syrien.
Efter 14 år som skrivande journalist i Syrien kom Suzanne Ibrahim 2018 till Östersund som fristadsförfattare inom nätverket Icorn. I hemlandet arbetade hon främst som kulturredaktör. Under sju krigsår på en regeringstrogen dagstidning i Damaskus.
– Det var svårt att vara kvinna och journalist redan innan kriget. Så du kan föreställa dig hur det var under det, säger Suzanne Ibrahim när vi ses i Stockholm.
– Huvudproblemet var min egen tidnings censur. Jag har alltid försökt att tänja på gränserna för vad man får säga. Förbjudna ämnen är religion, politik och sex, men jag har intresserat mig mycket för hur vår kultur och våra lagar baseras på religion. Ibland gick mina texter igenom, men ofta gjordes ändringar i dem eller refuserades de.
Samtidigt hotades hon av islamistiska grupperingar eftersom hon var en sekulär, kvinnlig journalist. Hon tvingades lämna sitt hem i östra Damaskus och flytta till en säkrare stadsdel.
– Det var väldigt svårt att skriva, klämd mellan censur och hot. Men jag gjorde mitt bästa, jag skrev med dolda undertexter, som smarta läsare förstod.
När hon 2018 kom som fristadsförfattare till Östersund hade hon med sig ett bokmanus baserat på dagboksanteckningar från kriget, som nu ges ut på svenska.
Vad hoppas du att boken ska bidra med?
– Jag tror inte att någon har skrivit dagbok om kriget i Syrien från en neutral utgångspunkt. Jag tror inte svenska läsare vet vad som hände under kriget, i vardagen. Hur man lever. Jag hoppas att man ska kunna känna, och lukta, det som jag och alla syrier upplevde. Det här är ingen politisk bok, det är en bok om vanliga människor.
Litteratur och film blev ett sätt för Suzanne Ibrahim att orka vardagen; i dagboken listas verk på verk.
– Utanför min ytterdörr var det bomber, avspärrningar, ett hemskt krig pågick. Innanför dörren försökte jag skapa en parallellvärld genom att skriva, läsa och se på film. Ofta kom jag hem från jobbet vid två på eftermiddagen och stannade inomhus till nästa morgon. Ibland kunde jag inte lämna lägenheten på flera dagar.
Två avsnitt i boken har titeln ”Inte på nyheterna”.
– Det som skildrades av kriget i tv eller tidningar speglade ägarnas syn. Det jag berättar är sanningen om vad som hände i vardagen, det som inte nämndes i rapporteringen. Det var många lögner i medierna, från alla håll.
I Östersund har Suzanne Ibrahim främst skrivit poesi. Inte längre om kriget, utan poesi inspirerad av naturen och mystik.
– Dikterna om kriget luktade blod.
Hon saknar att arbeta som journalist.
– Som journalist är du alltid nyfiken. Du vill upptäcka saker.
