Få ljusglimtar i Turkiet
Drygt 100 fängslade journalister har blivit 76. Men i sak står pressofriheten i Turkiet och stampar, enligt en färsk rapport från bland andra EFJ.
Under våren satt ett hundratal journalister fängslade i den regionala stormakten Turkiet. Nu är de 76. Ett dussintal har försatts på fri fot som en direkt följd av ett lagpaket som antogs av det turkiska parlamentet i somras och vars syfte var att göra något åt den usla situationen för press- och yttrandefriheten i landet.
Men Arne König, ordförande för Europeiska journalistfederationen, EFJ, säger att situationen i sak är oförändrad.
– De 25 som har släppts är inte frikända utan bara försatta på fri fot. Rättegångarna fortsätter. Och på de villkorligt frigivna har staten tummen i ögat: de vet att de tar stora risker om de ”återfaller i tidigare publicistiskt beteende”, säger han.
De många journalister som – ofta på mycket lösa grunder – är anklagade för terrorism är heller inte hjälpta av lagändringarna.
Samtidigt är självcensuren fortsatt det kanske allra största problemet i det turkiska medielandskapet.
– Jag märkte på min senaste resa att vanliga journalister är fruktansvärt rädda. Man kan kanske tillåta sig att rapportera kritiskt en gång, men återkommer man till ett ämne balanserar man på gränsen till sin anställning. Det finns en oerhört stor självcensur, menar Arne König.
Alla är inte rädda – till exempel ska nu frigivna journalisten Barış Pehlivan och hans kollega skriva en bok om sina upplevelser och visa hur bevis fejkades för att kunna anklaga dem för terrorsamröre.
– Det finns en minoritet journalister som har inställningen att det är en ära att sitta i fängelse för att slåss för yttrandefriheten. Men det är ett dyr attityd för dem som individer, säger Arne König.
EFJ är nu igång att med pengar från svenska LO-TCOs biståndsnämnd förbättra sitt projekt ”adoptera en turkisk journalist” så att kommunikationen med de fängslade journalisterna blir bättre.
I november ska OECDs rapportör för mediefrihet närvara vid ett möte om pressfrihetsfrågan i Turkiet.
– Vi märker ett ökat internationellt intresse, men vi har hittills misslyckats med att sätta tillräckligt med politiskt tryck på frågorna, säger Arne König.
