Aftonbladets grävgrupp går längre än bara till statistiken Grävande med ansikte

8 juni, 2000

Ofta klagas det på att journalistiken blivit ytlig och fragmentariserad. Men att det ständigt görs en massa bra grävjobb runt om i landet hörs mer sällan.
Journalisten besökte Aftonbladet som utvecklat en metod där man varvar tyngre jobb med mjukgrävande.
Här berättar några av deltagarna om sina erfarenheter utifrån ett nyligen avslutat projekt.

Läs mer Gör kortare grävjobb

Läs mer Grävtips

Ofta klagas det på att journalistiken blivit ytlig och fragmentariserad. Men att det ständigt görs en massa bra grävjobb runt om i landet hörs mer sällan.

Journalisten besökte Aftonbladet som utvecklat en metod där man varvar tyngre jobb med mjukgrävande.

Här berättar några av deltagarna om sina erfarenheter utifrån ett nyligen avslutat projekt.

Under sex dagar i början av maj publicerade Aftonbladet totalt 19 helsidor om den svenska nazismen.

Den här gången var det inte passbilder och kriminalregister. Istället hade journalisterna närmat sig nazisterna och deras anhöriga för att försöka förstå vad som får en del svenska ungdomar att välja en så vidrig ideologi.

Redan för fyra år sedan, när domen föll mot John Hrons mördare, hade Aftonbladetreportern Stefan Sjödin gått igenom polisens förundersökning. Det var bland det mest fruktansvärda han någonsin läst.

Där redogjordes för timmar av vettlös tortyr, hur John Hrons mördare Daniel Hansson plötsligt kunde upphöra med plågandet för att istället tala vänligt till John Hron och bjuda honom på en cigarett och i nästa stund åter börja sparka och slå honom.

Sen dess hade det ohyggliga som beskrevs i polisutredningen följt Stefan Sjödin. Nu var han på väg till Tidaholmsanstalten för att möta Daniel Hansson. Det var en del av ett grävjobb och hans uppdrag var att förklara för läsarna vad som fått Daniel Hansson att bli nazist och mördare.

Väl inne på anstalten gick intervjun bra, även om det kändes lite konstigt att sitta och småprata och till och med skämta med en person som Daniel Hansson. Hela tiden fanns en fråga som Stefan Sjödin i det längsta drog sig för att ställa: kände Daniel ånger inför vad han gjort?

– Jag var rädd för svaret. Jag ville inte tro att en människa kan göra något så hemskt och sen inte ångra sig.

Till sist ställde han ändå frågan. Daniel Hansson svarade kort att läkarna konstaterat att han inte kan känna empati. Det blev ytterligare en liten pusselbit i den nyanserade bild av nazismens orsaker som Aftonbladet presenterade i sin artikelserie i början av maj.

Sen knappt ett år har Aftonbladet en projektgrupp som driver fram grävjobb av varierande längd. Just den här artikelserien har sitt ursprung i den omtalade publicering den 30 november förra året då Aftonbladet och tre andra Stockholmstidningar gick ut med foton och brottsregister på 62 svenska nazister och MC-kriminella.

Jan Helin, ledare för projektgruppen, hade länge känt ett behov av att komma bortom passbilderna från den 30 november.

– Jag kollade i Mediearkivet, det hade inte gått en vecka utan att nazisterna varit omskrivna. Men ingen hade kollat varför man blir nazist. Ofta är det så när nyhetsflödet kommer igång; det tar 200 artiklar innan man förstår vad det egentligen handlar om.

Jan Helin valde ut två reportrar, Stefan Sjödin och Britt Peruzzi, som till vardags arbetar som nyhetsjägare. Jan beskriver Stefans skrivsätt som mer berättande medan Britt är duktig på att skriva komprimerat. De hade inte samarbetat tidigare och Jan Helin var nyfiken på hur två skribenter av så olika karaktär skulle fungera ihop.

På ett tidigt stadium kopplades de samman med researchrar, en fotograf och en redigerare. Sen började en tid av vardagligt journalistiskt slit med telefonsamtal, efterforskningar i register, reportageresor och så vidare.

Slutresultatet blev en mycket välgjord och mångfacetterad artikelserie där torra statistikuppgifter kombinerats med levande porträtt av en kategori människor som journalister sällan söker upp. Den bild som ges i texterna är att nazisterna i grunden känner sig osynliga, ensamma och utstötta.

Att arbeta fram artiklarna tog ungefär sex veckor.

De båda researchrarna gjorde en unik kartläggning av 155 nazianhängare och kunde visa bland annat att de i högre grad än sina jämnåriga kommer från splittrade familjer samt att de har lägre skolbetyg än genomsnittet.

– Det var ett väldigt ringande, konstaterar researchern Roland Söderholm och låter som om han inte riktigt hämtat sig än.

För att få tag i skolbetygen fick researchrarna via skattemyndigheterna lokalisera var varje individ vuxit upp. Sen gick de till Skolverkets lista över läroanstalter på respektive ort för att, ofta lite chansartat, ringa runt till möjliga skolor i området. I en del fall var betygen så gamla att de tvingades söka vidare i kommunernas arkiv.

Många ambitiösa grävjobb kommer aldrig längre än till statistiken, i artiklarna saknas människorna bakom siffrorna. Att kunna övertyga dem om att medverka är ett försummat kapitel i grävandets ABC som är nog så viktigt för journalisten att behärska.

Redan vid projektets start hade man bestämt att nazisterna och deras anhöriga inte skulle vara anonyma i tidningen, något som givetvis ökade svårighetsgraden för reportrarna.

– Det är klart att många var skeptiska när jag ringde, berättar reportern Britt Peruzzi. Men jag gjorde klart från början att det inte rörde sig om något snabbjobb, utan att jag var beredd att ha kontakt med dem många gånger. Jag var också mån om att prata med så många som möjligt i familjen.

Man hade kunnat vänta sig att Aftonbladets kanonad den 30 november skulle omöjliggjort alla vidare kontakter med nazisterna, men förvånansvärt många var villiga att prata.

Stefan Sjödin säger att det viktiga var att ärligt berätta vad han var ute efter, att inte låtsas att nazisterna skulle få in en massa propaganda i tidningen.

– Jag märkte att flera av dem aldrig pratat med någon om vad som lett fram till att de blev nazister och de hade ett stort behov av att förklara sig.

Ett annat starkt argument reportrarna använde var att texterna skulle ges stort utrymme i tidningen, det handlade inte om de vanliga lösryckta citaten.

En av dem som trädde fram med namn och bild var Christian Karlsson i Kosta. I den vanliga nyhetsrapporteringen hade han tidigare benämnts ”21-åringen” och blivit omskriven för att ha mordhotat ett kommunalråd i Nybro.

Christian Karlsson vägrade till en början att vara med på bild men ställde slutligen upp.

Över ett uppslag i den inledande artikeln finns en bild när han jobbar på Kosta glasbruk. Bildtexten berättar att han inom kort ska sitta av ett åtta månaders fängelsestraff för att ha hotat kommunalrådet. Man kan fråga sig vad som fick Christian Karlsson att vilja vara med på bild i Aftonbladet.

– Alla människor vill bli uppskattade, resonerar Stefan Sjödin. Christian är en duktig glasblåsare och hade stöd på jobbet. Att han slutligen sa ja beror kanske på att vi tog bilden i en miljö där han kunde visa något han är bra på.

Under själva skrivfasen skrev de båda reportrarna sina egna texter, sen bytte de datorer och arbetade om varandras artiklar.

– Det gick förvånansvärt bra, tycker Stefan Sjödin. Det var bara en gång vi nästan blev osams. Det är bra med någon som kan kill your darlings. Ibland ute på jobb kan man få en känsla som man tycker är storslagen poesi men i andras ögon är det bara något patetiskt.

Artikelserien fick ett enormt gensvar och över 1 300 personer hörde av sig med synpunkter till Aftonbladets hemsida.

Uppnådde man då målet, att förklara varför en del blir nazister?

– Jag tycker att vi hittade några svar, säger Jan Helin. Bland annat att en del människor känner sig som förlorare i den här tiden och söker sig till nazismen för att få gemenskap.

Grävtips

Några grävtips från Jan Helin, projektledare, Aftonbladets grävgrupp:

Involvera fotografer så tidigt som möjligt, det ger ett bättre bildtänkande. Kommer fotograferna in sent finns risken att det handlar mer om att illustrera texterna. Fotograferna måste vara där händelserna är och det tvingar ut reportrarna på fältet.

Se till att det finns en organisation som håller i grävjobben, annars rinner allt lätt ut i sanden.

Fasta grävgrupper tröttar ut sig själva. Se istället till att det hela tiden är olika reportrar som får gräva, annars blir inflödet av idéer och infallsvinklar för dåligt.

Projektledare behövs. Redan efter någon vecka brukar reportrarna sitta med så stort material att de tappat överblicken. Många gånger kommer de så nära människorna att de har svårt att hålla fokus på vad storyn handlar om.

Skriv ständigt råtexter under arbetets gång. Att i slutet av ett tröttande grävjobb sätta sig med högar av obearbetade anteckningar är för tungt.

Projektledaren för Aftonbladets grävgrupp:

Gör kortare grävjobb

– Det gäller att göra grävjobben mindre pretentiösa. Många gånger tar man i så man kräks, säger projektledaren Jan Helin.

För att hamna på rimligare nivå arbetar Aftonbladet ofta med jobb som får pågå högst ett par veckor.

Varje måndag har Aftonbladets projektgrupp ett öppet möte dit alla på redaktion är välkomna. Idéer bollas fritt. Regeln är att den som kommer med uppslaget till ett grävjobb har första tjing på att genomföra det. Efter måndagens spånarmöte tar Jan Helin en arbetslunch med nyhetsledningen där jobben spikas.

Den fasta delen av Aftonbladets projektgrupp består av 1,5 reportertjänst och en redigerare. Dessutom är två fotografer knutna till projektet och tillfälligt inlånade reportrar kommer och går i gruppen.

Redigeraren Lars Sjöstedt är i allmänhet med direkt från start när ett nytt jobb dras igång.

– Jag deltar i diskussionen om till exempel vilka bilder som ska tas. Hittar jag en kanonbild kan jag be reportrarna skriva utifrån den. Eftersom jag kan vara med och påverka hur hela jobbet ska genomföras blir det ett mer genomtänkt slutresultat jämfört med om jag kommer in på slutet, som det ofta är i den vanliga nyhetsredigeringen.

Projektgruppen jobbar längs två parallella spår, dels har man alltid ett längre undersökande arbete på gång, dels gör man jobb som får ta en eller max två veckor.

Veckojobben är viktiga, framhåller Jan Helin.

– Många grävjobb försöker vara så definitiva. Man gör allt om Polenkabeln men ingen orkar läsa det och ingen journalist återvänder till ämnet för det finns inget mer att skriva.

– Veckojobben är en slags mellanform där reportern får en chans att fördjupa något hon eller han snappat upp i det dagliga nyhetsarbetet. Samtidigt finns en chans för reportern att ta vid där förra publiceringen slutade och återkomma med ännu en fördjupning.

Han ser även veckojobben som ett sätt att lugna stressade redaktionledningar. Ofta är de livrädda för grävgrupper som gör en dygd av att arbeta i oändlighet med sina projekt.

Ett annat argument för veckojobben är att projektgruppens arbete syns kontinuerligt i tidningen istället för att bara dimpa ner var tredje månad med ett jätteblock.

Här är några veckojobb som genomförts inom projektgruppen:

  • Kampen om marknadshyror.
  • Hur gick det till när årets modefärg blev rosa?
  • Vad är bredband?
  • Stängningen av mentalsjukhusen.
  • Porträtt av Jonas Birgersson.
  • Homosexuella och adoption.

Nu är Aftonbladet en tidning med enorma resurser, men Jan Helin tror att det går att gräva mer på andra håll än vad som sker idag, bara viljan finns.

– Många gånger handlar det om att bygga upp en bra organisation och prioritera bort en del av rutinbevakningen.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies