Kan korrespondenter räkna med stöd från UD?
En djup känsla av vanmakt. Jag kan inte beskriva fallet med Johan Persson och Martin Schibbye på något annat sätt. Två svenska journalister fängslas i Ogadenprovinsen och regimen i Etiopien, som på senare år gått hårt åt pressfriheten i sitt eget land, bestämmer sig för att statuera ett exempel.
I åratal har man försökt blockera informationsflödet från Ogaden för att dölja övergreppen mot civilbefolkningen i det krig om oljeresurser som pågår där, och för att skydda de utländska oljebolag som arbetar i regionen (läs Africa Oil, en del av den svenska Lundingruppen). Flera journalister har försökt ta sig in i krigsområdet och flera av dem har gripits och utvisats ur landet.
Nu tänker sig regimen i Etiopien att det får vara nog med snokande. I den ambitionen har man lagt fram bevis mot Johan och Martin som i bästa fall är resultatet av okunskap, i sämsta fall direkta lögner. Det påstås till exempel att Johan Persson gripits i Ogaden tidigare.
Det är inte sant. Möjligen blandar de ihop honom med en amerikansk journalist som greps där förra året, men hur svårt kan det vara att kontrollera identiteten på två journalister? I processen mot dem har det även framkommit uppgifter om att de skulle ha skrivit en bok om oljan och kriget i bland annat Ogaden. Den boken har skrivits av Kerstin Lundell.
Så kan man bara argumentera om man fullständigt struntar i sanningen.
Men det visar också att frågan redan från början har varit mer politisk än juridisk, och att den redan från början borde hanterats på det viset.
Jag har egentligen aldrig betvivlat att den svenska ambassaden i Addis Abeba lagt ned alla tänkbara resurser på Johans och Martins fall.
Eller att UD gett från hög prioritet? Men när jag talade med UDs informationstjänst dagarna efter gripandet i Ogadenprovinsen var de mycket tydliga med att det här fallet skulle behandlas som vilket annat konsulärt fall som helst. Det betyder att två journalister som grips för att de söker fakta och information ska behandlas på samma sätt som om de hade snott en bil i Addis Abeba.
Volymen i insatsen har nog redan från början varit större i Johans och Martins fall (även om vi inte vet det heller eftersom tyst diplomati per definition inte är offentlig), men det fanns ingen skillnad i själva ansatsen.
Carl Bildt gjorde inte några offentliga uttalanden, mer än det numera ökända argumentet att Johan och Martin inte borde rest till Ogaden eftersom UD avrått från resor dit . I efterhand har han vänt sig direkt till Etiopien och krävt deras frigivning. Det är ett rimligare angreppssätt.
Om Bildt och UD redan från början betraktat detta som en politisk fråga, inte bara en konsulär, kunde Sverige kanske snabbare också vänt sig till andra länder för att söka stöd i arbetet med fallet. I veckan påbörjas rättegången mot de båda svenskarna och i skrivande stund finns det egentligen inget nytt att berätta. I bästa fall är de redan hemma när ni läser det här, men tyvärr är det inte så troligt.
Oberoende av vilket måste deras fall i förlängningen leda till en djupare diskussion om villkoren för svenska korrespondenter. Vilket stöd kan man egentligen förvänta sig av den svenska regeringen om man hamnar i trubbel i konfliktzoner? Att jobbet innebär en risk är alla medvetna om, och alla vet att det kan få konsekvenser för den egna säkerheten.
Men varför bara ett "konsulärt ärende"? Gäller det principiella, politiska stödet för yttrandefrihet och journalistisk frihet inte svenska journalister som ger sig ut på uppdrag? Är det bara något politikerna håller sig med i festtalen, när de ska hylla redan genomförda revolutioner i fjärran länder?
Och vilket ansvar har arbetsgivarna? Det tog ändå flera månader för de svenska tidningarna att ge Johans och Martins fall den uppmärksamhet det förtjänar. De är frilansar utan fast uppdragsgivare. Om det hade varit en känd reporter från någon stor TV-kanal är jag rätt säker på att både Carl Bildt och mediearbetsgivarna hade agerat mer resolut redan från början.
