Dokusåpa med politiker – hur spännande som helst

Jodå, till och med jag fann mig sittandes framför TVn för att se vilken Jan som blev årets Robinson. Jag har visserligen inte någon särskilt förfinad mediesmak men dokusåporna har aldrig lyckats fånga mig. Inte för att jag inte försökt. Det hör trots allt till jobbet att hjälpligt hänga med i tidsandan varför jag bänkat mig framför både det ena och andra. Rätt ofta tillsammans med entusiastiska barn som snabbt sjunkit in i Big Brothers, Villa Medusas, Barens eller Farmens värld.

Måste medge att jag haft ganska förutfattade åsikter om programmen i fråga. Ändå har det inte varit alldeles lätt att kritisera dem – mest för att jag så sällan orkat hålla koncentrationen uppe tillräckligt länge för att kunna ha bestämda åsikter om deras eventuellt fascistoida innehåll. Trots ambitiösa försök har tankarna snabbt börjat vandra i väg och vilken som helst tidning som legat i närheten har känts ohyggligt mycket mer lockande än fortsatt ögonkontakt med TV-rutan.

Dokusåpor tillfredsställer helt enkelt inte mitt behov av spänning. Jag tycker de är både långtråkiga och meningslösa och förstår att jag därmed kvalar in som en mycket udda och trist typ.

Annons

Hela svenska folket är alldeles tydligt av en helt annan åsikt och hade såvitt jag begriper inte bara följt hela det segdragna äventyren utan också mangrant bunkrat upp med chips och telefon för att rösta på den fattige eller den rike grabben i själva finalen.

Jag satt där också, ville kanske också vara en del av gemenskapen när det nu var en sån där historisk kväll. Nej, jag fattade inte riktigt den här gången heller, tyckte mest att isen och vargskinnen var patetiska.

I en av mina (ganska omfattande) högar med tidningsklipp om allt möjligt intressant hittar jag ett om dokusåpor. I den förutspår artikelförfattaren, Mattias Berg att dessa ska gå samma öde till mötes som de vanliga såporna. Efter banbrytande Dallas eskalerade intrigerna till så groteska nivåer att hela genren säckade ihop, ”dog av en tematisk bulimi”. Minns bara finalen i Tre kronor, när hela Mälarhöjden exploderade – och alla dog mitt framför våra häpna sjuåringars ögon. Det är inte så lätt att överträffa en sådan final.

Ska det gå på samma sätt med dokusåporna? Eller ska det hittas på nya – och ännu mer cyniska format som kittlar våra sämsta jag? Är Temptation Island – som går ut på att singlar ska splittra existerande kärleksrelationer – början till slutet eller början på början?

Jag är som sagt inte den rätta att sia. Jag hade inte ens trott att Rapport skulle berätta vem som blev årets Robinsonvinnare. Inte heller att Studio Ett några dagar senare skulle ägna en halvtimme åt en intervju med Jan E. Om inte den mannen kommer in i riksdagen är jag beredd att äta upp min hatt. Maken till lansering har väl aldrig skådats.

Nu återstår att se hur snabbt övriga politiker hänger på. Numera vet de ju – eller borde veta – hur mycket ett framträdande i rätt mediesammanhang kan betyda. Gudrun har ju näsa för sånt så hon var tidigt ute med Fångarna på fortet. Och ni kommer väl ihåg hur Göran förvandlades från pamp till mysgubbe efter en enda liten kväll hos Luuk. Lars lyckades kanske inte så alldeles bra, men han gav i alla fall ordet mediekåt en ny dimension.

Men handen på hjärtat. Även om Lars verkligen försökte vara öppenhjärtig och frigjord, nog är politikerframträdandena lite… mesiga? Skulle vi inte få en bättre bild av våra folkvalda om vi fick se dem under mer realistiska förhållanden?

Varför inte skicka hela rasket – vi kan väl börja med partiledarna och kanske några till – till någon riktigt exotisk plats (en trea i Alby? En ö i Åsnen? Made in Sweden får det ändå vara i ett sånt här sammanhang) och utsätta dem för allmänt otrevliga prövningar. Vem vet vad som kan hända. De kanske börjar gråta eller sura eller ljuga eller… ni hör att det kan bli HUR SPÄNNANDE SOM HELST. Det kanske till och med blir så att valdeltagandet ökar till fornstora dar.

Dokusåpan som en demokratiräddare. En kanonidé.

Anne Jalakas