”Rättegången mot Joakim Medin hotar alla journalister”

Jag möter Joakim Medin på en bro nära våra hem. Han rullar barnvagn medan hans fru Sofie färdigställer deras gemensamma bok om hans tid i turkiskt fängelse och hennes kamp här hemma. Det är strax innan jul. Jag har tränat och ser fram emot lite ledighet, men det blir svårt att koppla av efter samtalet med Joakim där på bron. Tankarna är desamma som de där dagarna i maj förra året, när han greps i Turkiet. Tänk om det varit jag.

Det som skrämmer mig mest är tystnaden. Mobiliseringen i samband med Joakims tid i fängelse var imponerande. Det var starkt av många inblandade, från kollegor, mediehus och organisationer till diplomaterna på Utrikesdepartementet.

Men vad hände sedan? Han kom hem, återförenades med Sofie och de fick barn. En historia med lyckligt slut?

Ja, om man ska tro den magra bevakningen av medier och tystnaden från såväl riksdagen som Regeringskansliet. Som att den där villkorliga domen för förtal av president Recep Erdogan och utvisningen skulle varit någon slags seger. Så klart var det en delseger, inte minst för Joakim, Sofie och deras dotter, men över tid likväl en förlust. För pressfriheten, för rättssäkerheten och ja, för hela NATO-samarbetet.

När det begav sig, våren 2022, stod jag som ordförande för Reportrar utan gränser Sverige i ett otal intervjuer för tidningar, radio och tv och påpekade att ett NATO-medlemskap kanske är okej, men till vilket pris? Ska vi sluta tala om kurdernas situation, utlämna dem till det rättsvidriga och icke-demokratiska Turkiet?

Ja, det verkar så, som Kurdo Baksi nyligen skrev i Expressen. Och likaså förefaller det som att den svenska press- och yttrandefrihet fått åka med vid förhandlingsbordet, precis som vi varnade för. Joakim ska nämligen ställas inför rätt igen. Det tycks många ha glömt bort.

Var är de dagliga påminnelserna om Joakims öde i svenska medier? Som de upprepande påminnelserna om våra kollegor Dawit Isaaks och Gui Minhais fruktansvärda öden i Eritreas och Kinas fängelser. Vi borde varje dag påminna oss om vad som hotar Joakim Medin och indirekt även alla andra journalister och den i Sverige så omhuldade tryckfrihetsförordningen.

När USA plockade ut Venezuelas president Nicolás Maduro häromdagen högg det som vanligt i mig. Som gammal Latinamerikamurvel sneglar jag alltid på passet när den här typen av händelser sker, men jag har andra bevakningsområden som pockar på.

Hoppas Joakim åker, kommer jag på mig själv att tänka, för att i nästa sekund påminnas om mötet på bron. Han kan inte, inser jag. Risken att gripas genom en internationell efterlysning är stor, vilket också är Turkiets hela syfte med åtalet: att tysta en skicklig reporter.

Och det tycks inte bättre än att den svenska regeringen spelar med. Vad är det som hindrar regeringen från att ta bladet från munnen, öppet stötta en hotad svensk journalist och fördöma Turkiets agerande? Känsligt juridiskt samarbete för att kunna gripa några gängkriminella som sedan kan visas upp i god tid inför valet i höst?

Imorgon ställs Joakim inför rätta för terrorbrott med hot om upp till nio års fängelse. Resa in i Turkiet får han inte så ett eventuellt försvar måste ske här hemma, men regeringen har in i det sista inte sagt om det är möjligt. Inte heller har man gett Joakim tillgång till de underlag som ligger till grund för Turkiets åtal, vilket har gjort det omöjligt för honom att förbereda sig.

Sverige borde verka för att åtalet läggs ner helt. Men tyvärr är risken stor att Turkiets modus operandi ändå förlänger processen, i regel skjuts rättegångar mot oönskade journalister i Turkiet ständigt upp, och ovissheten får hänga över Joakim som en last på hans penna.

Erik Halkjaer, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sveriges Natur och tidigare ordförande för Reportrar utan gränser Sverige