Dags att dela Journalistförbundet i två?

Kära styrelse för SJF.
Agneta, Arne, Håkan, Marie, Petteri, Stephen, Eva, Maria, Rino, Marthina, Ulrica, Pär och Eva.

Jag har länge tänkt höra av mig till er, för att jag är besviken. Sedan mitt eget engagemang i förbundet fick ett abrupt slut för tre år sedan känns det som om vi glidit ifrån varandra.
Jag funderar på hur det skulle sett ut om jag varit kvar, och slagits för avtal och upphovsrätt. Om min inställning hade varit en annan, om jag hade blivit insnöad och hemmablind, eller om jag skulle ha haft orken att försöka förändra.

Under det här tre åren är det med ökad bestörtning och ibland ilska som jag följt med i utvecklingen, läst inlägg i debatten skrivna av käraste Agneta och antingen fått ökad puls eller bara undsluppit mig en uppgiven suck.

Annons

Jag har övervägt att lämna förbundet.
Men kommit fram till att förbundet inte är styrelsen, förbundet är medlemmarna, och jag är en av dem.
Därför väljer jag att stanna kvar ännu en tid, i en kanske orealistisk förhoppning om att vissa saker ska förändras.

En sak som jag älskat med Journalistförbundet är att det är ett skråförbund. Ett förbund som ska verka för yrkesfrågor, etik, demokrati, mångfald och för journalistiken som sådan. Jag anser dock att journalistiken är större än de enskilda journalisterna, och att den är viktigare än arbetstillfällena.
Därför är jag inte lika säker på att idén om ett fackförbund som ska försöka värna jobbet enligt arbetarrörelsens gamla principer är förenligt med ett skråförbund.

Jag får det helt enkelt inte att gå ihop. Slagorden om att journalistik inte är industri rimmar illa med krav på regleringar i avtal och lagar som stryper kreativitet och journalistikens naturliga utveckling.

Vad som slutligen fick mig att höja min röst – inte för att jag tror att jag kan åstadkomma förändring, inte för att jag väntar mig någon direkt respons, inte för att jag har en omedelbar lösning, utan enbart för att göra er uppmärksamma på att jag, som medlem av Journalistförbundet och med ett hjärta som brinner för frågor som demokrati, yttrandefrihet och mångfald – var när jag häpet konstaterade att jag plötsligt hör till en sammanslutning kallad Kulturskaparna.

Jag som medlem har aldrig tillfrågats om jag vill tillhöra en sådan sammanslutning och jag vill ta tillfället i akt att påpeka att Journalistförbundet om något borde vara öppet, transparent och demokratiskt i sin organisation.
Journalistförbundet borde mer än något annat fackförbund, i enlighet med skråandan och det som journalister säger sig stå för, nämligen trovärdighet, granskande av makt och värnande om yttrandefrihet och demokratiska värderingar, föra ett öppet resonemang och samtal med sina medlemmar.
Detta har inte gjorts i det här fallet.
Ingen frågade mig om jag ville vara med i sammanslutningen Kulturskaparna, det fördes överhuvudtaget aldrig någon diskussion bland medlemmarna.

Och jag kan inte med bästa vilja i världen skriva under på denna fullständigt hårresande programförklaring:

"Samtidigt innebär dagens former för fildelning att kulturskapare ofta går miste om ersättning för sitt arbete, när deras verk används utan att de får betalt. Det försämrar förutsättningarna för att människor även i framtiden ska kunna ta del av kulturell mångfald, nyskapande och kvalitet."

Journalistförbundets styrelse borde tänka framåt och istället för att gräva skyttegravarna i ställningskriget mot dem som betalar för vårt arbete allt djupare klättra upp och lägga ner vapnen.

Eller också är det kanske dags att dela på förbundet?
Skapa ett fackförbund som driver de fackliga principfrågorna om reglerade arbetstider och rimliga ersättningar för utfört arbete, och ett annat, som driver frågan om journalistikens framtid.
Ett förbund som slåss för yttrandefrihet och demokrati också i de fall den kan drabba en enskild reporter eller när det visar sig att journalistiken skulle gynnas av färre regleringar, kanske på bekostnad av anställningstrygghet för den enskilde individen.
Ett förbund som inser att det för demokratins skull kan vara viktigare att sprida information än att någon får betalt. Och ett förbund som inser att den mångfald och öppenhet och offentlighetsprincipen vi slagits för och fortfarande slåss för varje dag inte är något som finns till för att vi i vårt skrå ska kunna tillskansa oss fördelar eller ha större möjligheter än någon annan att ta del av och styra informationen, utan att den gäller alla.

vänligen
/Sofia Mirjamsdotter

Texten publicerades ursprungligen på bloggen Same Same But Different.