Andreas Ekström: : Sorgen som dokusåpa

8 mars, 2005

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Expressen gav i förra veckan stort utrymme, igen, åt en av de hårdast drabbade svenskarna efter naturkatastrofen i Asien. Det är en historia som naturligtvis ska berättas. Men när ska den här mannen, för sin egen skull, lämnas i fred?

Expressen gav i förra veckan stort utrymme, igen, åt en av de hårdast drabbade svenskarna efter naturkatastrofen i Asien.

Han förlorade sin hustru och sina barn och blev rikskänd för sin heroiska och outtröttliga kamp för att återfinna sina döda. För att få ta hand om dem, kremera dem, föra hem dem. Det är en historia som naturligtvis ska berättas. Men när ska den här mannen, för sin egen skull, lämnas i fred?

bryt

Det är mer än uppenbart att han själv söker uppmärksamheten. Han ställer upp, han berättar, han personifierar sorgen. I Expressen ger han nio livsråd, som tidningen behändigt presenterar i en streckad ram. Klipp ut och spara. Så får du ett Bra Liv.

Alla människor sörjer olika. Men några grundläggande mekanismer är om inte identiska så i alla fall mycket lika för oss alla. Ett exempel: Innan själva sorgen slår till kommer rädslan. Den som har förlorat någon blir rädd snarare än ledsen: rädd för vad den nya ensamheten ska innebära, rädd för hur det ska låta i huset när det är tyst.

bryt

Ett annat exempel: Man inleder en ”förhandlingsfas” med sin egen katastrof. Kan jag mildra mina näras död? Vad kan jag lägga upp på bordet som en motvikt? Kan jag snabbt få en ny familj, genom att be om att få en i tidningen?

Vid Malexandermorden, ett av de mest uppmärksammade brotten i svensk kriminalhistoria, reagerade hustrun till ett av de två mordoffren precis så: Hon berättade. Hon skrev brev till sin döde man, hon läste det i rätten, hon gav det till de tidningar som ville ha det. Jag vill minnas (eller vill rättare sagt glömma) att hon beskrev makens sätt att pussa henne i nacken. Några månader senare berättade hon om sorgen. Hon trädde fram, igen och igen, utan att någonsin ha valt att stå dold.

bryt

Detta är inte någon enkel fråga. Det hon gjorde var modigt, och kanske hjälpte det någon annan i en liknande situation. Men hjälpte det henne själv? Det är förstås inte otroligt att det gjorde det, i någon mening.

Det är på samma sätt inte otroligt att det i någon mening skadade henne. Men framför allt är det omöjligt att veta vilket vid publiceringstillfället, vilket är min självklara poäng.

bryt

Som journalist vill jag knappast bli ännu en kollega som tröttsamt moraliserar om kvällstidningar och dokusåpagrejer och var är människovärdet och bla bla. Och egentligen inte heller om den här sortens journalistik, som säger ”hej, det är lugnt, dom vill ju”. För i grund och botten bygger hela vår samhällsmodell på att vi berättar, inte tiger. På att vi pratar, inte låter bli. Det är alltså inte om Expressens läsare jag värnar. Det är om Pigge Werkelin, 43, från Gotland.

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Anna P mån, 2011-12-19 22:18

Smart

Av Anna Preaw

Pigge var smart, och han sa själv i radio att han gjorde detta mycket medvetet för att få hem sin familj, nu när han har fått det borde han väl snarare skyddas mot sig själv.

Inlagt av Henrik Pompeius mån, 2011-12-19 22:18

Vem ska moralisera över journalisterna?

Av Henrik Pompeius

I Andreas Ekströms debattinlägg “Sorgen som dokusåpa” framträder problematiken med dagens publicistiska sed. Många tittare reagerade nog med mig på “tsunamioffret” Pigge Werkelins framträdande i ett långt nyhetsreportage i SVT, där han tydligt gav uttryck för sin sorg och desperation.

I och med detta mediaframträdande gläntade han också på sovrumsdörren inför hela svenska folket. Mitt bestående minne var hans tomma blick och det forcerade i hans handlingar. Han berättade utförligt om hur han just transporterat sin döda hustrus kropp till Bangkok för kremering och nu fortsatte sökandet efter ett saknat barn. Närmare dokusåpans dramturgi kommer man knappast under nyhetssändingarna på SVT.

Med detta följer förstås diskussionen om SVT:s reporter borde valt Pigge Werkelin som intervjuobjekt. Ur journalistisk synvinkel var det tacksamt att klandra Laila Freivalds tillsynes känslokalla attityd under tsunami-katastrofens inledande dagar. Att gå på teater medan alla dessa svenskar led i Thailand var sannerligen inte att visa medkänsla med det svenska folket. Men hur framstod reportern och hans inlevelse med Pigge Werkelin? Här sitter journalister och politiker i samma båt och med lika stort ansvar för sitt maktutövande.

Andreas Ekström fegar ur mot slutet av sin artikel genom att ta udden av den egna kritiken. Han vill “knappast bli ännu en kollega som tröttsamt moraliserar”. Men det är ju exakt det vi journalister gör då vi tar ställning för och emot. Vi moraliserar.

Henrik Pompeius

Inlagt av Heli van der Valk mån, 2011-12-19 22:18

Så rätt, Andreas Ekström!

Av Heli van der Valk

Man borde aldrig mjölka chockade människor på ord och känslor. Oavsett hur villiga de är att tömma sig på sin smärta. Deras integritet är ju söndertrasad, de kan inte värja sig, de kan inte tänka klart. Jag vet av egen erfarenhet.

Det är en helt annan sak att komma tillbaka senare (hur mycket senare beror på individen i fråga) och skriva om det som varit, om vägen tillbaka, reflektera över den ändrade livssituationen.

Oftast är dessa drabbade personer dessutom helt ovana vid publicitet och den exploatering av ens privatliv som sådana här artiklar alltid innebär.

Den tillfälliga lösmuntheten kan bli ett livslångt trauma.

Händelserapportering är en sak. Att frossa i en människas personliga tragedi är prostitution.

Heli van der Valk

Inlagt av annika bryn mån, 2011-12-19 22:18

Motvikten

Av Annika Bryn

Min erfarenhet av plötslig, grym sorg är just det som Pigge visade – forcerad, outtröttlig aktivitet. Det tar tid innan sorgen slår till. Han gav sig uppgifter och genomförde dem.

Jag tror det blev för mycket Pigge för hans eget bästa, även om det hjälpte honom praktiskt. Lockelsen för läsarna var nog inte bara hans sorg – det var lika mycket hans infernaliska duglighet. Regeringen stod handfallen som en samling gäss, avslöjade i all sitt främlingsskap inför vanligt liv. Pigge däremot, liksom varenda bilmek eller konsumkasörska i sin vardag, visste att man måste göra något, att det finns konkreta handlingar, inte bara ett sken. Han blev en tröst.

Man får bara hoppas att han inte ångrar senare i livet att han öppnade sig på detta sätt.

Annika Bryn

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies