Stockholms medieskugga

Stockholmarna lever i skilda medievärldar. Sättet som staden skildras på varierar stort mellan morgontidningarna och de gratisutdelade lokaltidningarna, visar en rapport från Demokratiinstitutet som presenteras den här veckan.

Medieforskaren Gunnar Nygren har tillsammans med Lars Nord från Demokratiinstitutet undersökt hur de lokala och regionala medierna bevakar Storstockholm och vilka medier som invånarna använder för att informera sig om vad som händer i närområdet. De har undersökt Nacka, Botkyrka, Järfälla och Upplands-Väsby – samt Kungsholmen i Stockholms innerstad.

Vad forskarna kommit fram till är att stora delar av Storstockholm ligger i en slags medieskugga. Trots att det finns så många medier och journalister i Stockholm är deras bevakning av det som händer i huvudstaden både sämre och mindre omfattande än i någon annan region i Sverige. Detta gäller framför allt förorterna.

Drygt hälften av bevakningen handlar om Stockholms stad och då framför allt innerstaden. En fjärdedel handlar om regionala frågor och bara 22 procent av alla nyheter handlar om kranskommunerna, där över hälften av Stockholms invånare bor. Dessutom är bevakningen av kranskommunerna till stor del i notisform, så mätt i utrymme blir snedfördelningen ännu större, konstaterar Gunnar Nygren.

Nyhetsmaterialet från kranskommunerna domineras av brott och olyckor. De regionala medierna skriver sällan något positivt om miljonprogrammens förorter, utan det handlar om kriminalitet och sociala problem, eller hur man med samhällets stöd kan övervinna dessa problem.

– I miljonprogrammens förorter är människor offer. Jag tror att det skapas en schablonbild som inte stämmer med verkligheten. Människor som bor i dessa områden känner inte igen sig i beskrivningen, säger Gunnar Nygren.

Däremot är bilden en helt annan av innerstaden. Endast 16 procent av artiklarna och inslagen handlar om att innerstaden är en farlig plats att bo på. 35 procent gav en positiv bild av innerstaden, att exempelvis nya bostäder byggs, dagis öppnas, nya utställningar och så vidare.

Positiva nyheter

Även i gamla förortskommuner förekommer det positiva nyheter som balanserar nyheter om brott och olyckor. I förorter som domineras av villor och radhusområden skrivs det ofta om strider runt den kommunala servicen. Aktiva föräldrar och personal kontaktar medier för att föra fram sina intressen.

De gratisutdelade lokaltidningarna ger en mer balanserad bild av förorterna. Brott och olyckor tar stor plats (37 procent) men är inte lika dominerande som i de regionala medierna (68 procent). I dessa tidningar kommer de människor som bor i förorterna till tals. Lokaltidningarna har en bredare bevakning och är inte lika ensidiga som de större medierna, anser Gunnar Nygren. De har väl tilltagna insändarsidor som gör att det träder fram en mer nyanserad bild av livet i förorterna.

För att ta reda på vilka medier som invånarna i de undersökta kommunerna konsumerar skickade Gunnar Nygren och Lars Nord ut 5 000 enkäter till slumpvis utvalda invånare i åldern 16–75 år. De fyra kommunerna och Kungsholmen har sedan delats in i 32 bostadsområden som graderats utifrån medelinkomst, andelen socialbidragstagare och andelen invandrare.

Enkätsvaren ger en entydig bild av en fragmentiserad konsumtion av medier i Stockholm. Prenumererade morgontidningar är något som främst läses i resursstarka områden i innerstaden och välbärgade förorter. Där är det 72 procent som dagligen läser DN eller SvD, medan motsvarande siffra i de resurssvaga områdena bara är hälften: 38 procent.

– Egentligen tror jag att siffran 38 procent är ännu lägre eftersom de som prenumererar troligtvis var överrepresenterade bland dem som svarade, säger Gunnar Nygren.

Gratistidningar har blivit ett alternativ för dem som inte prenumererar på en morgontidning. I de resursstarka områdena i innerstaden och villaförorterna är det 25 procent som regelbundet läser Metro som ett komplement till morgontidningen. I de resurssvaga förorterna är det nästa dubbelt så många som regelbundet läser Metro, bland invandrare ännu större andel. De gratisutdelade Mitt i-tidningarna läses av en majoritet av invånarna i alla områden. Gratistidningarna har helt enkelt fyllt det tomrum som stora etablerade medier lämnat i de resurssvaga förorterna.

– Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har blivit tidningar för medelklassen. De resurssvaga i förorten läser gratistidningar, konstaterar Gunnar Nygren.

TV-tittandet ser också olika ut beroende på vart man bor. I innerstaden och välbärgade förorter är det SVT samt TV4 som dominerar. I miljonprogrammets förorter är alla de fem största kanalerna nästan jämnstora. Bland invandrargrupper är det dessutom över 40 procent som regelbundet ser på andra kanaler via parabol.

Lyssnar på radio

Även radiolyssnandet skiljer sig åt beroende på bostadsort. Resurstarka grupper och äldre personer lyssnar på Sveriges Radios P1, medan Radio Stockholm har ett lyssnande som är jämnare spritt i alla socialgrupper och åldrar. I resurssvaga områden är det fler som lyssnar på privat reklamradio.

Medierna har en viktig roll i att bygga upp en identitet, anser Gunnar Nygren. En händelse i centrala Stockholm blir en nyhet i de regionala medierna, eftersom alla kan relatera till innerstaden. Medan en händelse i exempelvis Järfälla eller Botkyrka blir lokala och därmed utan nyhetsvärde om det inte rör sig om stor dramatik eller konflikt.

”Genom denna nyhetsvärdering blir medierna också en del i bygget av den regionala identiteten. Det är Stockholm och i första hand innerstaden som är intressant i medierna, samt vissa regionala frågor som berör alla, typ lokaltrafik. Händelser i övriga Storstockholm definieras bort som alltför lokala och får därför inte plats i de regionala medierna,” står det i rapporten.

Gunnar Nygren konstaterar att det inte längre finns regionala medier som alla eller nästan alla tar del av. Istället lever människor i Storstockholm i olika medievärldar som bara delvis tangerar varandra. De gemensamma frågorna blir färre och de gemensamma referensramarna svagare när människor lever i skilda medievärldar.

Medierna anses av många forskare vara den viktigaste källan till kunskap om politiska frågor. Totalt 88 procent av de tillfrågade i undersökningen svarade att medierna är den viktigaste källan. De andra är samtal med andra (9 procent) och egen erfarenhet (3 procent). I de resurssvaga områdena spelar samtal med andra en större roll när det gäller kunskap om politik.

Den politiska bevakningen i de regionala medierna är koncentrerad till landstinget och Stockholms stad. Det är dessa politiker som tar plats i medierna, medan den lokala politiken i kranskommunerna knappast bevakas alls.

Enda källan

De gratisutdelade lokaltidningarna är för dem som bor i många förorter den enda källan till nyheter om samhällfrågor och lokal politik. Men Gunnar Nygren menar att Mitt i-tidningarna, som kommer ut en gång i veckan, inte har tillräckliga resurser för att ha en fullgod kommunal bevakning motsvarande den som förekommer på många landsortstidningar. De medier som dominerar i resurssvaga områden ger helt enkelt mindre kunskap om de lokala frågor som berör dem.

– Misstroendet mot politiker och lågt förtroende för medierna kan vara uttryck för samma sak. Människor ser medier och politiker som representanter för samma överhet som kommer utifrån, säger Gunnar Nygren.

Han anser att medierna i Stockholm inte uppfyller kraven på allsidig information och kritiskt granskande för att ge ett demokratiskt mervärde. De är antingen alldeles för stora för att vilja bry sig om alla förortskommuner eller för små för att ha resurser att göra det. Följden blir att de kommuner som är de snabbast växande i Sverige idag står utan medier, som anses viktiga för det lokala offentliga samtalet.

För att förbättra bevakningen av Storstockholm och andra kommuner med kranskommuner vill Gunnar Nygren och Lars Nord att hela pressstödet ses över. Som det nu är utformat har det haft en konserverande effekt. Stödformen har inte tagit hänsyn till samhällsutvecklingen. Människor har flyttat från avfolkningsorter till storstäder som Stockholm.

– I Stockholm har presstödet lett till att resursstarka hushåll fått möjlighet att läsa Svenska Dagbladet. Någon betydelse för kranskommunerna har presstödet inte haft, säger Gunnar Nygren.

Forskarna vill att en ny stödform införs som innebär att de tidningar som väljer att etablera sig i områden som inte har någon lokaltidning får presstöd. Detta stöd skulle kunna rikta sig till existerande tidningar som väljer att bygga upp en lokalredaktion eller lokal edition av sin tidning för att kunna bevaka förorterna. Men också ett stöd för nyetablering, hjälp till nya tidningar att komma igång innan de hittar mer permanent finansiering.

Forskarna är medvetna om att en sådan omprioritering av presstödet troligtvis skulle få till följd att några landsortstidningar försvinner. De anser det beklagligt att vissa tidningar dör, men påpekar att det är än mer förödande om stora kommuner i storstadsområden fortsätter att vara utan lokala tidningar.

pär jansson

pj@sjf.se

Undersökningen gjordes under tre veckor i november 2001. De medier som analyserades var DN, SvD, Metro, Aftonbladet, Expressen, Radio Stockholm, ABC-nytt och TV4 Stockholm samt de gratisutdelade Mitt i-tidningarna i de undersökta kommunerna.

Totalt undersöktes 1300 artiklar, inslag och notiser. De kommuner som undersöktes var Nacka, Botkyrka, Järfälla och Upplands-Väsby – samt Kungsholmen i Stockholms innerstad som en motvikt.

Projektet har fått stöd av LOs Medieutredning, från Länsstyrelsen och de inblandade kommunerna. Resultatet av forskningen presenteras i boken Medieskugga som ges ut på Atlas förlag. Det presenteras också på Demokrativeckan i Sundsvall i dag tisdag.

Storstans landsortstidningar

Ju mer lokalt desto bättre. Det är tidningskoncernen Mitt i ABs motto. I dag delar koncernen ut 30 gratistidningar som täcker nästan samtliga kommuner i Stockholms län.

Mitt i har utnyttjat den medieskugga som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skapat genom att inte ha någon kontinuerlig bevakning av Stockholms kranskommuner.

I Hammarby industriområde ligger redaktionen för de tidningar som bevakar de södra förorterna och Södermalm, inklämd mellan en speditionsfirma och en bilaffär. På första våningen i en anonym kontorsbyggnad produceras tolv tidningar av ett 30-tal reportrar, redigerare och fotografer. I Solna, norr om Stockholm, sitter ytterligare 35 journalister som gör 18 tidningar.

Mitt i-tidningarnas motto är att vara så lokala som möjligt, som en landsortstidning mitt i storstaden. För ett tag sedan började tidningarna exempelvis publicera bilder på nyfödda på familjesidorna, efter förebild från landsortstidningar .

Fotografen Carlos Montecinos var med om att starta Mitt i-tidningarna för 20 år sedan. Han bodde i Botkyrka och insåg att det saknades bra lokaljournalistik som beskrev för invånarna vad som hände i kommunen. Tillsammans med sju andra entusiaster drog han igång Mitt i Botkyrka med ambitionen att göra journalistik som berör de människor som bor i kommunen och nå dem som inte prenumererade på morgontidningar.

– Kanske var vi lite för överambitiösa. Vi sprang på allt och hade ofta för många reportage och bilder som inte fick plats i tidningen. Men det var bra eftersom vi och tidningen snabbt blev kända, säger Carlos Montecinos.

När de även drog igång Mitt i Huddinge verkade framtiden ljus. De hade planer på att etablera sig i ännu fler förorter. Men så dök Dagens Nyheter upp och startade konkurrerande lokaltidningar. Direkt såg Carlos Montecinos annonsintäkterna minska kraftigt. För att överleva sänkte de sina löner och jobbade till och med gratis. Men till slut blev situationen ohållbar och när DN kom med ett erbjudande om att lägga ner sina tidningar och köpa Mitt i Botkyrka och Mitt i Huddinge gick de med på erbjudandet.

Nu är Carlos Montecinos den enda av grundarna som jobbar kvar inom koncernen som vuxit till 30 tidningar.

– Vi kunde ha ägt hela Mitt i. Istället för Journalisten hade det då kanske varit Dagens Industri som intervjuat mig, säger Carlos Montecinos, som anser att det var ett misstag av DN att några år senare sälja Mitt i-tidningarna.

Drabbade i centrum

I den manual som delas ut till nyanställda står det att tidningens artiklar ska vara vinklade på människor, att reportrarna ska besöka läsarna i deras egen miljö och att de drabbade ska stå i centrum. Men trots ambitionen att vara nära och skriva om den lilla människan har Mitt i-tidningarna inga redaktioner i de kommuner de bevakar.

– Det skulle bli för dyrt med lokalredaktioner. Dessutom är det stora områden vi bevakar. Det är inte säkert att vi skulle få fler besök och bättre läsarkontakt om vi utlokaliserade reportrar. Vi försöker istället åka ut på jobb till kommunerna minst tre gånger i veckan, säger Thelma Kimsjö, chefredaktör för de 12 tidningar som bevakar länets södra delar, Mitt i Söder.

Therese Thomasson, reporter på Mitt i Huddinge, tror inte att hennes arbete skulle underlättas om hon hade sitt kontor i Huddinge.

– Om jag suttit ensam i Huddinge hade jag inte haft kollegernas och chefernas stöd. För mig är det journalistiskt en fördel att sitta på en stor

redaktion och ha de andra kommunreportrarna i närheten. Naturligtvis är det få som besöker vår redaktion, men varje dag får jag fyra – fem samtal från tipsare och läsare. För mig är det därför inget större problem att jag inte sitter i den kommun jag bevakar, säger Therese Thomasson.

Större kommuner

Hon har jobbat på Sydsvenskan, som har ett liknande arrangemang. De som bevakar kranskommunerna runt Malmö sitter i centralredaktionens höghus. Den stora skillnaden är att kommunerna runt Stockholm är så mycket större. Staffanstorp har exempelvis 20 000 invånare och Vellinge 30 000. Huddinge har närmare 85 000 invånare. (En svensk mediankommun har 15 200 invånare)

– Vad man kan ifrågasätta är om en reporter för Huddinge är tillräckligt, säger Therese Thomasson.

Zoran Buric har längst att åka av alla reportrar eftersom han ansvarar för bevakningen av Södertälje.

– Jag åker till Södertälje två–tre gånger i veckan, mer finns det inte tid till. Jag får lära känna staden då jag är ute på jobb, säger Zoran Buric.

En reporter har huvudansvaret för en Mitt i-tidnings nyhets- och kommunbevakning. De läser handlingar, postlistor, bevakar kommunsammanträden och jagar nyheter. Reportage, kultur- och sportbevakning sköts av en pool av medarbetare från centralredaktionen som lappar över kommungränserna.

Mitt i har gjort flera läsvärdesundersökningar som visar att det är det redaktionella materialet som gör att tidningen inte hamnar direkt i pappersåtervinningen. Det är framför allt brott, arbetsliv, sjukvård, bostäder och lokal miljö som läsarna vill ha mera av. Därför får dessa ämnen stort utrymme i tidningarna.

– Läsarna är inte mer toleranta för att tidningen är gratis. De ställer höga krav på oss, säger Thelma Kimsjö.

För att inte bli hopblandade med reklamblad har Mitt i stora bilder på människor på förstasidan. Nyhetssidorna 4–5 är helt fria från annonser. För ett par år sedan var det en kontrovers om förstasidan. Tidningsledningen beslutade sig för att ha småannonser längst ner på förstasidorna.

Fick skadestånd

Journalistklubben begärde och fick skadestånd för brott mot medbestämmandelagen. Klubben var kritisk till att beslutet fattats utan att vare sig den eller chefredaktören fått någon information i förväg. Fackklubben fick några tusen kronor i skadestånd. Nu rörde det sig om några småannonser. Hade hela förstasidan täckts av annonser skulle det ha lett till uppror bland journalisterna på tidningarna tror Therese Thomasson, som är journalistklubbens ordförande på Mitt i Söder.

I de kommuner som Mitt i bevakar finns det många familjer med låg inkomst och som inte har någon vana att prenumerera på dagstidningar. Flera tidningsföretag har trott att gratistidningar skulle vara en inkörsport till ett mera aktivt läsande och att dessa personer efter ett tag skulle gå över till att prenumerera på deras tidningar. Så har inte skett. Göteborgs-Posten har försökt med att dela ut tidningar gratis i vissa områden en gång i veckan. Få har gått över till att bli prenumeranter. Mitt i Botkyrka har funnits i 20 år. Men det har inte ändrat på invånarnas läsvanor. Thelma Kimsjö tror att detta beror på att de prenumererade dagstidningarna sällan innehåller lokalt material från läsarnas närområde.

Mitt i-tidningarna har hittat sin nisch, kranskommunerna, där de har liten konkurrens. Undantaget är Södertälje och Nacka-Värmdö, där även Länstidningen Södertälje respektive Nacka-Värmdö Posten finns. Nacka-Värmdöposten är en gratistidning som funnits sedan 1989. DN och SvD bevakar kranskommunerna sporadiskt vid större händelser och etermedierna har för få anställda för att kunna ha en fullgod täckning av länet.

Det höga antalet invandrare i de kommuner tidningarna bevakar har gjort att de på ett naturligt sätt förekommer i tidningarna

– De är inte med i våra tidningar för att de kommer från ett annat land. I sportreportage, på kultursidorna och i nyhetstexter skriver vi om dem som medborgare i samhället, inte därför att de är invandrare, säger Thelma Kimsjö.

Mitt i gick ut och frågade läsarna i Botkyrka om de ville ha tidningen på sina hemspråk. Men läsarna sade bestämt nej. Mitt i Botkyrka var den enda tidningen på svenska de hade.

Mitt i skriver inte på något speciellt sätt eller på en mera lättfattlig svenska för att anpassa sig till läsekretsen. I journalisternas manual står det dock att skribenterna ska skriva aktivt, undvika meningar längre än tio ord och undvika negationer eftersom ord som ”inte” och ”ej” kan förvirra.

Det finns även kommuner i tidningarnas spridningsområde där läsarna har höga inkomster som exempelvis Danderyd, Djursholm och Saltsjöbaden. Där är det vanligt att man prenumererar på morgontidningar. Men för att få lokala nyheter är även de hänvisade till Mitt i.

– Egentligen tror jag inte det är så stor skillnad på vad man vill läsa om. Oavsett hur mycket man tjänar är man intresserad av lokala nyheter. Skillnaden är att Mitt i är gratis, säger Niklas Brejmar, chefredaktör för Mitt i Norr.

Men fortfarande är det så att Mitt i får största gensvaret från de resurssvaga.

– Ju lägre inkomst, desto mer uppskattas tidningen, säger Thelma Kimsjö.

Pär Jansson

pj@sjf.se

Mitt i-tidningarna delas ut gratis en gång i veckan till närmare 800 000 hushåll i Stockholms län. De ägs av den danska tidningskoncernen Avisen International. Mitt i består av två bolag: Mitt i Söder AB och Mitt i Norr AB. De två företagen har egen redaktion och egen VD. Mitt i Söder ger ut 12 tidningar och har 30 tjänster: reportrar, fotografer och redigerare. Mitt i Norr ger ut 18 tidningar och har 35 tjänster.

Övriga utdelade gratistidningar i Stockholm är Nacka-Värmdö Posten, Södermalms-Nytt, Vårt Kungsholmen, Östermalms-Nytt och Östermalms-Tidning, Vi i Vasastan och Sigtunabygden Märsta Tidning

Journalister på Mitt i-tidningarna tjänar mellan 23–24 000 kronor. Det är inga storstadslöner men bättre än på landsortstidningar. Cheferna på mellannivå har dock löner som motsvarar storstadspress.Tidigare var det vanligt att reportrar inte blev anställda på heltid, utan på exempelvis 70 procent. Efter två års förhandlingar har de flesta kommunreportrar nu 100 procent. Journalister på Mitt i Norr AB tjänar 21 000-22 000 kronor i månaden. Journalistklubben på Mitt i Norr sitter i förhandlingar och kräver ett lönepåslag på 1 000 kronor.

Inga resurser för förortsbevakning

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har under många år på olika sätt försökt att lösa problemet med den bristfälliga bevakningen av huvudstadens kranskommuner, utan att lyckas hitta en ekonomisk bärbar lösning.

SvD har på senare tid gjort en medveten satsning på att profilera sig som en Stockholmstidning. Men det betyder inte att de öppnat lokalredaktioner i förorterna. Det är mer en fråga om att hela tidningen ska genomsyras av att SvD är en tidning för huvudstaden.

– Det är många sidor som skulle kunna vinjetteras Stockholm. När vi exemplifierar fall och händelser är det ingen nackdel att de kommer från Stockholmsregionen, säger Henrik Ennart, nyhetsredaktör på SvD.

Tidningen har ingen traditionell kommunbevakning där reportrarna dagligen går igenom diarier i kranskommunerna. Trots det tycker Henrik Ennart att tidningen det senaste halvåret haft många nyheter från kranskommunerna.

Det är framför allt bredare frågor SvD har tagit upp, inte att i detalj beskriva det politiska arbetet i kommunerna.

Tidningen håller för närvarade på att diskutera hur deras Stockholmsbevakning ska se ut i framtiden. Men att det skulle bli några lokalredaktioner är osannolikt.

– Skulle vi göra en ordentlig kommunbevakning i alla kranskommuner skulle det krävas en jätteredaktion som skulle svälja stora resurser.

DN har på senare tid haft en mobil redaktion som rest omkring i förorterna. Det är dock osäkert om den får leva kvar till hösten. Till skillnad från SvD har DN en Stockholmsredaktion med 7–8 reportrar som har som huvuduppgift att bevaka Stockholm, och då framför allt Stockholms stad. Redaktionen ingår i den större nyhetsredaktionen och delar utrymme och ibland reportrar med den allmänna nyhetsredaktionen.

– Stockholmsbevakningen handlar inte enbart om det vi producerar. Även sport-, kultur och ekonomiredaktionerna bevakar Stockholm, säger Börje Karlsson, redaktionssekreterare på nyhetsredaktionen med speciellt ansvar för Stockholm.

Dominerande i regionen

Att DN skriver mer om Stockholms stad än kranskommunerna tror Börje Karlsson helt enkelt beror på att Stockholm är så dominerande i regionen. Det finns också en centrifugal kraft i bevakning. Ju längre ut från Stadshuset desto mindre skriver man.

Han önskar att DN under valrörelsen hade möjlighet att i detalj gå in och granska – inte bara Stockholms stad och de större förortskommunerna – utan även mindre kommuner och analysera vad politikerna lovat och vad de åstadkommit under den valperiod som gått. Men för ett sådant projekt finns det inga pengar.

DNs bevakning av Stockholm har varierat över tiden. Ibland har det förekommit en satsning som exempelvis på 80-talet då lokalredaktioner byggdes upp i flera kranskommuner: DN Runt Stan. Projektet var inte ekonomiskt lönsamt och tidningarna såldes och efter flera ägarbyten ingår de nu i Mitt i -koncernen. Just nu är DN inne i en fas där bevakningen av närområdena inte är lika intensiv.

Lidingö Tidning är den enda prenumererade lokaltidningen i Stockholm.

Lidingö Tidning, som kommer en gång i veckan, har en hushållstäckning på 43 procent. Men läsarundersökningar visar att åtta av tio lidingöbor har läst tidningen, antingen hos grannen, på biblioteket eller på jobbet. Tidningen har en upplaga på ungefär 8 000 exemplar.

– Vi är en strikt lokaltidning. Det är vår nisch och styrka, att vi är konsekvent lokala, säger redaktionschefen Susann Thorngren.

De flesta hushållen i kommunen har antingen DN eller SvD och som komplement Lidingö Tidning för att få lokala nyheter.

Lidingö Tidning sysslar med traditionell kommunbevakning, går på kommunsammanträden, läser diarier och skriver om det politiska livet i kommunen.

Anledningen till att Lidingö Tidning lyckats överleva som en prenumererad tidning sedan starten 1910 kan bero på tradition, att kommunen har en välutbildad befolkning som är vana att ha en prenumererad tidning hemma och att kommunen är ett väl begränsat geografiskt område.

– Lidingö Tidning är en tidning för ön. Det är sällan som vi åker över bron in till Stockholm, säger Susann Thorngren.

Pär Jansson

Etermedierna underbemannade

I Radio Stockholm ska tolv reportrar täcka 26 kommuner, där 20 procent av landets befolkning bor.

Tove Svenonius, reporter på Radio Stockholm, har sex kommuner på sin lott. Någon utökad kommunbevakning har hon inte tid med. Två dagar i veckan går hon igenom handlingar som kommunerna skickat till henne. Bara att fysiskt ta sig till de kommuner som ligger längst ut i bevakningsområdet tar flera timmar.

– Det finns inte tid att åka runt till alla kommuner och titta i diarierna. Dessutom sysslar jag inte med kommunbevakning på heltid, utan är allmänreporter, säger Tove Svenonius.

Varje reporter har ansvar för fyra till sex kommuner, förutom övrigt nyhetsarbete och ansvar för 18 timmars sändning per dygn. Reportern som håller ögonen på Stockholms stad har endast huvudstaden på sin bevakningslista.

– Det är den verklighet vi lever i. Kommunala handlingar samlas i drivor på reportrarnas bord. Några dagar i veckan får de tid att gå igenom materialet. Det är inte en drömsituation, säger Ulf Bungerfeldt, tillförordnad nyhetschef på Radio Stockholm.

Det skulle behövas fler anställda på Radio Stockholm för att bevakningen av Stockholms kranskommuner skulle blir tillfredställande, men några sådana resurser finns inte.

I Södertälje har Radio Stockholm en enmansredaktion som förutom Södertälje även bevakar Nykvarn, Salem och Botkyrka. Tidigare hade Radio Stockholm lokalredaktioner i Nynäshamn och Norrtälje, men de lades ner för ett antal år sedan.

– Vi skulle vilja att dessa redaktioner bemannades igen. Nu känns det som om vi tvingas lämna Roslagen och de norra delarna av Stockholms län åt sitt öde. Det känns inte kul, säger Ulf Bungerfeldt.

TV4 Stockholm bevakar Stockholms län med fem reportrar och två fotografer, som även kan göra inslag. Alla är allmänreportrar och ingen har kommunbevakning som specialområde.

ABC har ett ännu större bevakningsområde: två län och 32 kommuner, från Nynäshamn i söder till Älvkarleby i norr täcks av 15 reportrar på två redaktioner. Två planeringsredaktörer går igenom de digra luntorna med komunala handlingar för att hitta något intressant för dagens eller kommande sändningar.

pär jansson