Mot gemensamma mål
Tryckfrihetsförordningen med offentlighetsprincipen är en av de starkaste grundpelarna, varpå den svenska demokratin vilar.
Tryckfrihetsförordningen med offentlighetsprincipen är en av de starkaste grundpelarna, varpå den svenska demokratin vilar. Rätten att yttra sig fritt och rätten till insyn i hur ämbetsmän och offentlig makt hanterar medborgarnas medel, är av yttersta vikt för att korruption och maktmissbruk ska kunna stävjas.
Detsamma borde självklart också gälla den Nya Offentliga Makt som sedan några år tillbaka påverkar allas våra liv; EU. Men så är knappast fallet.
Även om Makten själv ofta hävdar motsatsen, handlar EUs instanser och tjänstemän inte sällan efter principen “sekretess, om inte annat är beslutat”. Att pröva vilken princip som egentligen gäller — och sätta press på utvecklingen — är viktigt, inte minst ur journalistiskt perspektiv. Det handlar om våra framtida möjligheter att göra ett bra jobb.
Därför startade min företrädare för precis två år sedan den process mot EUs ministerråd, som populärt kallats Journalisten-fallet. På onsdag sitter jag inför förstainstansrätten i Luxemburg, för att lyssna på slutpläderingarna i denna utdragna kamp.
Den muntliga förhandlingen är sista ronden i en oerhört snårig och resurskrävande historia, som vid minst ett par tillfällen hotats av formella invändningar.
Den interna kritiken, ja, snarare stridigheter, som fallet vållat inom svensk journalistkår, är också smärtsamma törnesnår längs denna långa vandring. Kritiken har framför allt gällt hållningen inför ministerrådets och domstolens “osvenska” krav på sekretess under processen — krav som alltså förbundet och tidningen accepterat för att kunna driva målet vidare.
Man kan ha många uppfattningar om fallets handläggning och kritisera olika vägval under gången (se t ex Bo G Anderssons inlägg på debattsidan) och sannolikt finns det också anledning att öppet diskutera detta när målet avslutats, men i det här läget är det viktigt att se de gemensamma ståndpunkterna: Offentlighetsprincipen, som den tolkas i Sverige, ska också gälla EU-dokument. Medborgarnas rätt till insyn i hur Makten sköter sig är grundläggande. Inget annat kan accepteras.
I målet driver rådet linjen att saken, dvs öppenhetsfrågan, inte kan tas upp av olika formella skäl: Att Journalisten som part är ogiltig, att stämningen inkom för sent och att tredje pelarfrågor inte kan tas upp av domstolen.
Vi har starka argument för våra ståndpunkter. Men framförallt ser vi att denna viktiga demokratiska fråga, inte får förminskas till ett formellt paragrafrytteri.
Lyckas vi passera de tekniska och formella hindren är chanserna goda att Journalisten-fallet — precis som för The Guardian några år tidigare — också får betydelse för andra i framtiden.
Faktum är att så redan har skett. Journalistens mål mot ministerrådet har avslöjat stora medborgerliga hinder i att föra talan mot EUs maktapparat: Kraven på dyra advokater slog ner som en nyhet, också för svenska regeringen. Det villkorade hemlighetsmakeriet under processens gång kan inte tolkas som annat än medvetna dimridåer från en ointresserad maktelit.
Kampen mot odemokratiska tilltag av det slaget måste förmodligen fortsätta länge än.
