Vi barn av Las

25 mars, 2021

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

DEBATT Mejlinkorgen klingar till när avskedskallelsen dimper in. ”Om en kvart tackar vi av Felicia borta vid samlingsbordet”. Där står redan en kanellängd och en pumptermos med kaffe.

Kan man vägra? Jag funderade på att sjukanmäla mig i morse och funderar fortfarande på att låsa in mig på toaletten men går i stället bort till samlingsbordet, vill inte att kollegorna ska ta illa vid sig.

Står där med tjugo par ögon riktade mot mig och vet inte vems blick jag ska möta. ”Du är så duktig”, ”Du har varit en sådan tillgång”, ”Vi kommer sakna dig”. En blomma och lite saker med mediehusets logga på delas ut. ”Skulle du vilja säga några ord?”. Här är några ord jag skulle vilja säga:

Vi barn av Las vet att fas ett alltid är lika skör. De första veckorna när nästan ingen pratar med en annat än om de måste visa hur man gör en splitbild i photoshop för tredje gången eller påpeka att man har glömt att lägga till viktiga taggar. Mycket av det man lärt sig om hur saker och ting ska skrivas gäller inte längre. Hur lång får en rubrik vara egentligen? Ska man skriva ut reporterfrågor i texten med fet eller kursiv stil? Alla tidigare prestationer har suddats ut. Kontot är nollställt. Det gäller att kavla upp ärmarna och bevisa sig.

Men som tur är kommer snart fas två med lite lugn och ro till sinnet. Den börjar så smått med att någon bjuder in en i aw-gruppen på Facebook. Man vågar komma med två idéer och ett mothugg på morgonmötet, börjar få förtroende, få beröm, få frågor om vad man gjort i helgen. Och så det bästa av allt, man har tio månader framför sig med pengar på banken. Hyran kan betalas och det muddrade sparkontot får svälla. Eller nej förresten nio och en halv månad var det ju, ”Vi gör så för att inte riskera att råka lasa in någon”. Gud förbjude. Man sover lite bättre, äter lite längre luncher och låter axlarna sjunka. Sitter på barer och caféer med vänner med olika många månader kvar på kontraktet och jämför, diskuterar och skvallrar om de egna tillfälliga leden. Andra vänner som inte är i mediebranschen klagar på sina trygga liv. De säger att de vill byta jobb men nog måste vänta ett år till för att det ska se bra ut på cv:t. Dem har man slutat sitta på barer med.

Fas tre för ett barn av Las är ångestdriven. Det är bara några månader kvar nu och ingen har ens viskat ordet fastanställning i ens närhet. Någon gång har man frågat om det inte finns en chans att få stanna. ”Jag önskar att det var upp till mig”, blir svaret. Man fortsätter att jobba på ändå. Jobba över, jobba extra, jobba hårt. Le och tacka så mycket för att man i alla fall får stanna kvar som inhoppare efter sommaren. Baka en kaka till fredagsfikat om man är tjej. Man intalar sig att hoppet fortfarande lever, men alla ansträngningar handlar egentligen om att få en välvillig referens som man kan använda när man söker nästa tillfälliga anställning. Man börjar ångra att man inte jobbade över oftare, att man inte grävde lite djupare i kommunarkiven och kom med synpunkter och idéer som ingen tänkt på och som förändrade hela världen och hela mediebranchen i grunden.

”Men hur kan er bransch vara så hård? För alla andra dröjer det två år innan lasdagarna tar slut.” Jag vet inte. Ingen vet. Allt ska ifrågasättas, från morgon till kväll, men aldrig detta.

Sedan står man till slut där vid samlingsbordet och stirrar ner i golvet, för att man är dålig på avsked och för att man känner sig usel. Och tvingas svara för fyrtiofemte gången att man inte vet vad man ska göra härnäst, men att det säkert löser sig.

                                                                                    Felicia Nordlund

Läs även Henning Eklunds inlägg i samma ämne.

Kommentarer

Det finns 14 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Erika Bjerström tors, 2021-03-25 12:24

Lysande beskrivet Felicia. Det är en skam för mediebranschen.

Inlagt av 1f3319a1f937d2c... tors, 2021-03-25 17:13

Journalistförbundet kanske inte har så stor makt över arbetsgivarnas utlasningssystem, som pågått så länge Lagen om anställningsskydd existerat, alltså sedan 1974. Vad som verkligen behövs är att förbundet i avtalskampen stöttar vikarier och frilansar. Och att klubbarna sedan följer är med när villkoren sätts i samband med kontraktsskrivandet. Avsättning till tjänstepension från dag 1 är livsviktigt (jag misstänker att branschens korta perioderna har med detta att göra). Genom att göra vikarier lika dyra som fastanställda minskas drivkrafterna för vikariesvängens karusell.

Inlagt av Teo tors, 2021-03-25 18:54

Men exakt vad vill författaren med sitt inlägg? Att mediabranschen är tuff är väl ingen nyhet?

Inlagt av 00a78ecece0c198... fre, 2021-03-26 11:56

Igenkänning deluxe!
Den här branschen vet hur man bryter ned människor. Man ska va tacksam.
Under lång tid drömde jag mer om trygghet än om journalistik. Tillsvidareanställning hjälpte mig att hitta tillbaka.

Inlagt av 6c3610a9e80c875... fre, 2021-03-26 16:55

Väldigt bra, och modigt, inlägg, Felicia Nordlund! Det var länge sedan det var möjligt att bara glida in på ett fast journalistjobb, i alla fall utan rätt kontakter. Det var inte ens självklart att få ett arbete när jag gick ut JH i slutet av 70-talet; mer eller mindre undertryckt ångest bubblade mellan skolans väggar i slutet av sista terminen. Och då hade det ändå kommit något så sällsynt som ett rejält nytillskott på arbetsmarknaden, när lokalradion startat.
Visst är väl redaktioner av tradition ovanligt kärva arbetsplatser? Många hopbitna käkar! Till det obalansen mellan antalet utbildningsplatser och arbetsmarknaden, som år ut och år in kan utnyttjas av arbetsgivarna.
Det nöp faktiskt till lite i magen när jag läste din skildring.

Inlagt av Birgitta mån, 2021-03-29 09:40

Bra att du tar upp detta. Det är en skam för branschen. Och varje gång det plingar i mejlkorgen för att vi ska tacka av någon som är utlasad - och det är ofta - känns det inte heller bra för oss fastanställda.

Inlagt av Karin Fingal mån, 2021-03-29 10:30

Detta griper tag i mig. För jag känner igen det så väl. Varenda vecka var det någon som skulle avtackas. Ofta fick den personen lära upp (!) den som sedan skulle ta över jobbet. Många riktigt duktiga journalister lasades ut, precis som de mediokra. Det fanns ingen sållning av kompetens eller erfarenhet, bara en stol att fylla. Flera duktiga journalister tröttnade och bytte bransch. Själv blev jag frilans, ett ironiskt nog mycket tryggare val. Laskarusellen är inte bara tragiskt för de som direkt drabbas, den är det också för hela arbetsplatsen som hela tiden måste lära upp nya och ta avsked av gamla. Och tänk på publiken. De som lyssnar, läser, tittar. Kommer det finnas erfarna och inläsa reportrar kvar om 20 år? Publiken förtjänar bättre. Och det gör vi också.

Inlagt av Danne mån, 2021-03-29 18:58

Ge upp. Nej, inte på det sättet. Men när väl det fasta jobbet kommer du snart märka att du aldrig får utvecklas eftersom det inte finns pengar till nytänkande och nytänkandet är ändå ofta samma avdammade idéer dina chefer försökte sig på för tre år sedan. Sen kommer också nedskärningar som ett brev på posten. Gör dig själv en tjänst och sök dig till en bransch som uppskattar dig. Framförallt om du är driven och progressiv.

Inlagt av Per Frost tis, 2021-03-30 11:30

Träffade en kollega på ett av PS-bolagens stora personalfest för hela företaget. Denne hade precis blivit tilldelad stora journalistpriset men i samma veva också fått besked om kommande utlasning. I mitt tycke säger det lite om ett företags syn på kompetens.

Har själv varit med om att lära upp min efterträdare eftersom det ju "inte går" att låta ett vikariat gå över i en anställning. Nu frilansar jag, en tillvaro som känns mindre oviss och där jag åtminstone har någon makt över min egen situation. Har även fått erbjudanden om fasta tjänster hos privata mediekoncerner, så det är tydligen inte den naturlag som PS-bolagen gärna vill få det till...

Inlagt av 2aeb811ebb21160... tors, 2021-04-01 16:42

Skamligt och ruttet att detta får pågå år efter år. Mediebranschen består snart enbart av ängsliga får och ögontjänare...

Inlagt av ce54b6ae4dd7e90... fre, 2021-04-02 16:54

Ja, så sant. En cynisk bransch med många förlorare.

Inlagt av Jonas mån, 2021-04-05 21:10

Så här var det redan på 90-talet. Inget verkar ha förändrats under de senaste 25 åren...

Inlagt av Rickard tis, 2021-04-06 22:55

Ett häpnadsväckande system. Vi var några som försökte påverka utlasningssystemet på 00-talet via avtal. Gick inte... Jag vill minnas att arbetsgivarna vann över förhandlingsdelegationen från facket, som efter stridsåtgärder trodde det var löst i en ny framtvingad(?) konstruktion. Men det visade sig vara ett nytt rundningsmärke.

Inlagt av Elin fre, 2021-04-09 16:54

Tänk om jag hade mod nog att börja varje morgon med att skicka denna krönika, samt Hennings kommentar till min arbetsgivare? 330 dagar senare kanske det skulle gå fram hos dem att det finns ett systemfel. Men vem skulle vara intresserad av att anställa en så grinig vikarie? Jag saknar stödet från de fastanställda. Om alla på redaktionen gjorde det varje dag i ett år skulle ledningen få över 3000 mejl. Det vore en kraftsamling det!

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies