Vi barn av Las
Mejlinkorgen klingar till när avskedskallelsen dimper in. ”Om en kvart tackar vi av Felicia borta vid samlingsbordet”. Där står redan en kanellängd och en pumptermos med kaffe.
Kan man vägra? Jag funderade på att sjukanmäla mig i morse och funderar fortfarande på att låsa in mig på toaletten men går i stället bort till samlingsbordet, vill inte att kollegorna ska ta illa vid sig.
Står där med tjugo par ögon riktade mot mig och vet inte vems blick jag ska möta. ”Du är så duktig”, ”Du har varit en sådan tillgång”, ”Vi kommer sakna dig”. En blomma och lite saker med mediehusets logga på delas ut. ”Skulle du vilja säga några ord?”. Här är några ord jag skulle vilja säga:
Vi barn av Las vet att fas ett alltid är lika skör. De första veckorna när nästan ingen pratar med en annat än om de måste visa hur man gör en splitbild i photoshop för tredje gången eller påpeka att man har glömt att lägga till viktiga taggar. Mycket av det man lärt sig om hur saker och ting ska skrivas gäller inte längre. Hur lång får en rubrik vara egentligen? Ska man skriva ut reporterfrågor i texten med fet eller kursiv stil? Alla tidigare prestationer har suddats ut. Kontot är nollställt. Det gäller att kavla upp ärmarna och bevisa sig.
Men som tur är kommer snart fas två med lite lugn och ro till sinnet. Den börjar så smått med att någon bjuder in en i aw-gruppen på Facebook. Man vågar komma med två idéer och ett mothugg på morgonmötet, börjar få förtroende, få beröm, få frågor om vad man gjort i helgen. Och så det bästa av allt, man har tio månader framför sig med pengar på banken. Hyran kan betalas och det muddrade sparkontot får svälla. Eller nej förresten nio och en halv månad var det ju, ”Vi gör så för att inte riskera att råka lasa in någon”. Gud förbjude. Man sover lite bättre, äter lite längre luncher och låter axlarna sjunka. Sitter på barer och caféer med vänner med olika många månader kvar på kontraktet och jämför, diskuterar och skvallrar om de egna tillfälliga leden. Andra vänner som inte är i mediebranschen klagar på sina trygga liv. De säger att de vill byta jobb men nog måste vänta ett år till för att det ska se bra ut på cv:t. Dem har man slutat sitta på barer med.
Fas tre för ett barn av Las är ångestdriven. Det är bara några månader kvar nu och ingen har ens viskat ordet fastanställning i ens närhet. Någon gång har man frågat om det inte finns en chans att få stanna. ”Jag önskar att det var upp till mig”, blir svaret. Man fortsätter att jobba på ändå. Jobba över, jobba extra, jobba hårt. Le och tacka så mycket för att man i alla fall får stanna kvar som inhoppare efter sommaren. Baka en kaka till fredagsfikat om man är tjej. Man intalar sig att hoppet fortfarande lever, men alla ansträngningar handlar egentligen om att få en välvillig referens som man kan använda när man söker nästa tillfälliga anställning. Man börjar ångra att man inte jobbade över oftare, att man inte grävde lite djupare i kommunarkiven och kom med synpunkter och idéer som ingen tänkt på och som förändrade hela världen och hela mediebranchen i grunden.
”Men hur kan er bransch vara så hård? För alla andra dröjer det två år innan lasdagarna tar slut.” Jag vet inte. Ingen vet. Allt ska ifrågasättas, från morgon till kväll, men aldrig detta.
Sedan står man till slut där vid samlingsbordet och stirrar ner i golvet, för att man är dålig på avsked och för att man känner sig usel. Och tvingas svara för fyrtiofemte gången att man inte vet vad man ska göra härnäst, men att det säkert löser sig.
Felicia Nordlund
Läs även Henning Eklunds inlägg i samma ämne.
