Kommunikatörer är inget hot

19 maj, 2015

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Det sprider sig en misstänksamhet med bitter bismak i Sveriges journalistkretsar. Det inbillade(?) hotet kommer från det växande antalet kommunikatörer i myndigheter och offentlig verksamhet.

Nu senast har Publicistklubbens ordförande Björn Häger blottat den ömma tån i en krönika (11 maj), som till stora delar bygger på och hänvisar till Helsingborgs Dagblads granskning av kommunikationen i Helsingborgs stad. De talar om skönmålning, PR-jippon och politisk propaganda. Jämförelserna haglar mellan allt från Nordkorea till trendkänsliga PR-maskiner.

I detta finns det flera nivåer av bristande självinsikt. Och bristande kunskap. Journalisterna lyckas här med konststycket att både över- och underskatta sin egen betydelse på samma gång.

Överskatta, genom att leva kvar i tron att de själva utgör den enda kanalen för kommunikation mellan myndighet och invånare. Och att de är de enda som granskar vad som händer i offentliga verksamheter. Detta speglar sig sedan så att de tror att allt en kommunikatör gör på något sätt är riktat till (eller mot) dem.

Låt mig därför först slå fast att arbete som på något sätt har med traditionella nyhetsmedier att göra, inklusive omvärldsbevakning, utgör grovt uppskattningsvis runt fem procent av det kommunikativa arbetet hos oss på socialförvaltningen i Helsingborg. Resten av tiden ägnar vi åt att på olika sätt föra dialog direkt med brukare, medarbetare och allmänhet – våra tuffaste och mest insatta granskare.

Det borde vara en demokratisk rättighet för alla invånare både att få veta vad som faktiskt händer med våra skattepengar, vilka beslut som fattas och vart du kan vända dig när du behöver hjälp och stöd. Det borde vara lika naturligt att du som invånare kan vara med och påverka både ditt eget ärende och hur offentliga verksamheter utvecklas. Det kan inte vara ett monopol för medierna att föra allas talan och låta parterna fortsätta dialogen på nåder via en insändarsida eller kommentarsfält.

I dag finns det helt andra öppningar för den enskilde att ta reda på fakta, ifrågasätta och få svar. Myndigheter är öppnare med vad vi gör och varför, vi har börjat lyssna bättre och vi är framförallt mycket bättre på att följa upp och svara. Tidigare kunde vi gömma oss bakom trygga väggar och det enda hotet kom från en dörrknackning av Janne Josefsson. I dag öppnar sig organisationerna sakta men säkert inifrån. Bland annat genom våra egna Lex Sarah-anmälningar vid misstanke om missförhållanden.

Det är också en smärtsam process, där du som myndighetsperson blir mer sårbar och öppen för kritik och rena drev. Därför behövs kommunikatörer också som intern stödfunktion. Vår roll i detta är, tvärt emot vad journalister gärna hävdar, att dra fram problemen i dagens ljus, vara chefernas djävulsadvokater internt och följa upp de förbättringsförslag som kommer från medarbetare och allmänhet.

Om det finns ett motstånd mot medier och rädsla för medieuppmärksamhet så kommer den inte från kommunikationsavdelningen, utan från chefer som vill skydda sig själva och sina medarbetare. En skygghet som medierna själva har skapat, genom hänsynslös och sensationslysten drevjournalistik. Att predika öppenhet och tjänstvillighet mot medier är inte alltid lätt, när det finns en djup misstro i organisationen att allt en myndighetsperson säger ska vinklas om och användas emot hen.

Nyhetsmediernas granskande roll är fortfarande viktig. Ni får gärna granska och vara aldrig så kritiskt inställda, men får då också finna er i att behovet av att nyansera bilden ökar i motsvarande grad. För verkligheten är nästan alltid mer komplex än vad som ryms i en artikel eller ett TV-inslag.

Det är också fortsatt nyhetsmediernas uppgift att berätta om självmordsstatistik, arbetslöshet, rasism, bostadsbrist, gängkriminalitet, nedlagda Pressbyråer, politiker på porrklubb och allt annat som Björn Häger radar upp. Det ska vi inte ta ifrån er. Inte heller sopa under mattan. Vår uppgift är att göra något åt det och berätta vad. I detta finns ingen motsättning.

Det handlar också till slut om invånarnas förtroende för offentlig verksamhet. Om de som verkligen behöver vår hjälp och vårt stöd drar sig för att söka kontakt, eftersom de har bilden av att vi inte kan uträtta något vettigt ändå, blir det ett demokratiskt problem. Det hade varit direkt oansvarigt att lämna till nyhetsmedierna att avgöra vad i vår verksamhet som allmänheten behöver veta eller vem som ska få svar på vad.

Lika självklart ska de få veta när vi gör något bättre än innan och när vi har något nytt att erbjuda. Även när medieintresset har svalnat har allmänheten rätt att få veta vilka tio åtgärder som skandalen för ett halvår sedan ledde till. Det är inte skönmålning, det är en demokratisk rättighet.

Nyhetsjournalister underskattar också sin makt. När ni "låter drevet gå" mot politiker och höga chefer kan ni nästan ensidigt sätta agendan - och i slutändan avgöra vem som får gå och vem som får nåd. Håkan Juholt blev offentligt avrättad i medierna, utan egentlig chans att försvara sig. Redan under processens gång framkom det av svaga, oberoende röster i bakgrunden att grunden till drevet var ofattbart tunn.

Ändå svalde nyhetsmedierna i stort betet med hull och hår och gick sedan vidare till nästa offer, närmast helt utan självrannsakan. Om det är framtidens journalistik – driven av pressen att sälja sig snarare än att berätta en sanning – är det inte konstigt om det bildas en beredskap, även om jag fortfarande inte ser det som en av mina huvuduppgifter som kommunikatör.

De andra 95 procenten av en offentlig kommunikatörstjänst består till viss del av arbetsuppgifter som andra tidigare har utfört lite vid sidan om, i helt andra tjänster, som nu blir mer professionaliserade, samordnade och strategiska. Det lyfter förhoppningsvis en del börda från enskilda tjänstemän som jobbar inom till exempel vård, skola och omsorg.

Men kommunikation är också att ta ännu ett steg. Det är att stå upp för den enskilde medarbetaren, stå upp för ett arbetsklimat där det går att vara kritisk, konstruktiv och kreativ och faktiskt även stolt för det man gör. Traditionen bjuder att offentliganställda ska vara tysta, tacksamma och trogna sina byråkratiska rutiner.

Det kanske inte säljer lösnummer att skriva om att socialarbetare utvecklar nya arbetsmetoder. Ändå är det något som allmänheten bör få veta och som i slutändan kan hjälpa dig eller dina närstående i en svår situation. Behovet av att kommunicera som myndighet är närmast oändligt. Medierna får ursäkta...

                                                             David Bergström
                                                             kommunikatör Helsingborgs stad

 

Svar:

De mångordiga inlägg som strömmat in från kommunala kommunikatörer efter krönikan om deras svällande propagandaverksamhet blottar framförallt deras egna ömma tår.

Tydligt är att vi ser verkligheten olika. Det som David Bergström, kommunikatör Helsingborgs stad, ser som ”hänsynslös och sensationslysten drevjournalistik” kan andra se som rak nyhetsrapportering om hur politikerna sköter sig. En fri, granskande journalistik är en förutsättning för en fungerande demokrati.

Det Bergström menar att hans avdelning gör för att ”nyansera bilden”, ger mig, i alla fall när jag läser HDs artiklar om saken, mest en bild av hur skattemiljoner slösas bort på skönmålning och hurtiga konsultfloskler.

Bergström tycker det är ”oansvarigt” att låta nyhetsmedierna avgöra vad allmänheten ska få veta. Måhända är det så, men bevare oss för en värld där den politiska makten själv står för urvalet.

Björn Häger

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Hatad

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies