”Jag borde gått till polisen direkt”
Efter nästan tre års kamp mot Google och huliganerna i en ”firma” är trakasserierna bortplockade från Youtube och sajten ”Sverigescenen” har stängts ner. Det här är Robert Lauls, sportjournalist på Aftonbladet, version av en svår och tragisk historia som fick många offer.
Under fyra höstdagar 2015 – måndag till torsdag – publicerades fyra olika mobilfilmer med mig i huvudrollen på huligansajten ”Sverigescenen”. Den drevs av en så kallad firma verksam i periferin runt en större idrottsklubb i Stockholm.
Filmerna publicerades även på Youtube och visar en människa som har nått botten av ett långvarigt missbruk. Jag sitter inte på en parkbänk, däremot ragglar jag runt i Solna och beter mig illa. En alkoholist med tre promille i blodet som sedan länge förlorat kontrollen över sitt liv.
Klippen portionerades ut i oktober 2015, men filmades vid två tidigare tillfällen: i slutet av februari och i slutet av mars samma år.
Jag hade då stämt träff med en affärsman med kopplingar till den aktuella idrottsklubben. Vi drack vin i Solna Centrum och när jag var påtagligt berusad frågade han om jag ville träffa ”firman”.
Jag svarade ja.
Varför?
Även om jag inte var i tjänst så hoppades jag få ut något journalistiskt av det, en större insyn i en sluten huliganmiljö.
Vad som sedan hände har jag knappt några egna minnesbilder av, men jag har i efterhand förstått att jag släpades runt i Solna, bland annat hem till affärsmannens dåvarande bostad. Jag fotograferades och filmades i ett tillstånd där jag var på gränsen till medvetslös. I ett vardagsrum sluddrade jag nedsättande sånger och ramsor om kollegor och idrottsstjärnor, sånger och ramsor jag aldrig tidigare hört men upprepade i en sorts växelsång. I det material som publicerades var allt utom min röst bortredigerat.
Senare samma natt vaknade jag upp i en taxi utanför min hyreslägenhet. Jag var så väck att jag inte kunde prata. Jag hade ingen telefon, ingen plånbok och hemnycklarna var borta. Taxichauffören körde mig till polisstationen och jag sov ruset av mig i en cell. På morgonen ringde jag en låssmed som öppnade dörren till min lägenhet.
Jag träffade affärsmannen en knapp månad senare, för sista gången. Jag var kraftigt berusad igen och gjorde bort mig på nytt. Under tiden som gått ville han att jag skulle skriva fördelaktiga saker om honom i tidningen, men jag vägrade. Han berättade att det fanns en film på mig där jag sjunger nedsättande om en kvinnlig kollega, men jag vägrade att gå hans ärenden i tidningen.
I dag vet jag att jag skulle ha gått till polisen direkt. Det var ett angrepp på mig som journalist, och därmed på vår demokrati. Men jag chansade. Jag var inte modig nog att ta rätt beslut. Jag var rädd om min karriär som högprofilerad fotbollsjournalist. Jag hoppades på det bästa, att filmen aldrig skulle publiceras. Det misstaget drabbade andra människor och det är min del: jag borde ha gått till polisen innan allt brakade loss i oktober 2015. Jag kan aldrig få det ogjort och får bära den skulden.
Filmerna, som de slutligen kom att publiceras, är en till synes utstuderad hämnd för att jag i min roll som grävande reporter för Sportbladet hade granskat turerna kring idrottsklubben ett år tidigare. Vår rapportering var klanderfri och står sig väl ännu i dag, medan hämnden slog hänsynslöst mot människor som inte har något med saken att göra.
Redan när första filmen lades ut agerade min arbetsgivare och sportchefen ringde upp:
– Hur mår du egentligen, Robert?
Jag var inte beredd på att han skulle ställa den frågan, men bestämde mig för mitt svar på en sekund:
– Jag har tappat kontrollen över spriten.
I stället för att ta mitt liv som jag hade planerat för påbörjades en process som ledde till en behandling mot alkoholberoende med resultatet att jag i dag är nykter och inte druckit en droppe alkohol på snart tre år. Jag har fått en andra chans och lever ett på alla sätt bättre liv. Jag har försökt gottgöra människor jag sårat och skadat så långt det varit möjligt.
Men på nätet har ”firmanfilmerna” legat kvar.
På ”Sverigescenen” och på Youtube.
Jag har naturligtvis försökt få bort dem sedan dag ett, på alla tänkbara sätt. Det är min skyldighet mot de jag nämnde. När jag beskrev händelseförloppet i en memoarbok i våras (Alkisbarn – Fotboll, fylla och fajt) hoppades jag på en offentlig debatt som skulle sätta press på de som tillhandahöll filmklippen – Google, Youtube och ”Sverigescenen” – men medierna valde andra vinklar.
Det juridiska övergreppet kom därför aldrig riktigt fram i rapporteringen, att någon filmat, publicerat och spridit klippen i hämndsyfte mot en journalist samt för att skada mig som människa och andra personer så mycket som möjligt. I stället låg mediernas fokus på mina förkastliga handlingar.
Efter bokutgivningen har det blivit fart på polisen. Plötsligt började saker att hända. Först stängdes ”Sverigescenen” ner, sedan togs filmerna bort från Youtube. Husrannsakningar lär vara gjorda, polisutredningar pågår och vi inblandade kommer förmodligen att mötas i rätten vad det lider.
Robert Laul
Foto: Josefine Laul
