”Schyman bästa retorikern”
Namn Göran Hägg Ålder 51 år Bor Saltsjö Duvnäs i Nacka Familj Hustru, tre barn och katt Yrke Författare Yrkesbakgrund Lärare, docent i litteraturvetenskap Aktuell Utkommer med ny bok i slutet av september. Drivkraft ”Säger jag hög idealitet så är det ett lika omöjligt svar som pengar, pengar, pengar.”
Namn Göran Hägg Ålder 51 år Bor Saltsjö Duvnäs i Nacka Familj Hustru, tre barn och katt Yrke Författare Yrkesbakgrund Lärare, docent i litteraturvetenskap Aktuell Utkommer med ny bok i slutet av september. Drivkraft ”Säger jag hög idealitet så är det ett lika omöjligt svar som pengar, pengar, pengar.”
Jesus och Hitler hade det gemensamt att de var bra på retorik. I den konsten handlar det inte om moral eller god smak, utan om hur man bäst övertygar en publik.
– The proof of the pudding is in the eating. Om det fungerar är det bra, säger Göran Hägg, som i dagarna kommer ut med ”Praktisk retorik”(W & W) med undertiteln ”Talarskola med klassiska och moderna exempel”.
Ordet retorik har länge haft en negativ klang i Sverige. Det har närmast använts synonymt med vackra men tomma ord.
Men i andra tider och i andra länder har de retoriska greppen varit fullt legitima och respektabla. Nu är ämnet på väg att få en renässans även i Sverige.
– I och med mediesektorns framväxt har uppmärksamheten på det talade ordet blivit större och intresset för retorik har ökat igen, säger Göran Hägg.
Televisionen med sin stora genomslagskraft blir intressant att studera.
– Att tala i TV är något annat än att tala direkt till en folkmassa. Det är som att tala till svärmor över kaffebordet.
Det blir intimare och även små åtbörder förstärks.
Göran Hägg märker själv skillnaden när han medverkar i TV jämfört med när han föreläser för studenter. I TV gör en grimas av sig mycket mer.
Speciellt knepigt blir det om ett tal ska rikta sig både till en publik i studion och ut till TV-publiken. Då gäller att välja vilken publik man helst vill nå.
Ronald Reagan, ”the great communicator”, gjorde sitt val.
– Han lär ha varit oinspirerande i rummet, men han var bra i TV. Han talade lågmält till TV-kamerorna och enbart till dem.
Olof Palme hade däremot problem med TV-mediet, trots att han var retoriskt medveten och inför en levande publik uppfattades som kvick, spirituell och entusiasmerande. Men det gick inte fram i TV. Där framstod han som infam och arrogant.
Därför gick det också som det gick 1976, när Palme mötte Thorbjörn Fälldin i en TV-sänd valdebatt från Scandinavium i Göteborg. De som var på plats ansåg att Palme var överlägsen, men Fälldin vann TV-tittarnas sympati.
– Fälldin var en naturbegåvning, ett fenomen. Hans frikasserade kansliprosa var fullständigt obegriplig, men i TV-rutan ingav han förtroende.
Ofta kritiseras TV som medium för att det skapar ytlighet och snuttifiering. Göran Hägg är inte särskilt oroad över det. Han pekar på att antikens politiska agitatorer höll sig inom en idealtid på ungefär en kvart, och att Abraham Lincolns berömda tal var mycket korta, nästan i TV-format.
– Hans tal innehöll ofta one- och two-liners, snärtiga meningar som var lätta att citera.
Och situationen på torget i Aten var inte olik den i TV.
– Retoriken är stundens konst. Det man minns är det intryck som talaren ger.
“Fälldin var en naturbegåvning, ett fenomen. Hans
frikasserade kansliprosa var fullständigt
obegriplig, men i TV-rutan ingav han förtroende.”
Göran Hägg skulle gärna se att klimatet i Sverige ändrades så att folk tilläts vara kvickare.
– Här har vi tyckt att det är fult att uttrycka sig på ett underhållande sätt. Tråkighet premieras. Ska man bli riksdagsman måste man kunna attrahera en valberedning, inte väljarna.
Det är lite på samma vis, tycker han, som att forskare som uttrycker sig begripligt blir misstrodda. Det kan inte vara seriöst om vi förstår vad de säger.
Han tycker också att den svenska valrörelsen är trist, bland annat därför att politikerna ligger lågt. De är konflikträdda, ingen vill göra bort sig
Kanske är det något svenskt i det. Göran Hägg berättar om en debatt som han åhört i ett annat sammanhang och där ordföranden ingrep: ”Vi tycks ändå inte kunna enas så vi bryter debatten.”
Även journalister har ett ansvar för utslätningen. Den politiker som sticker ut får fan för det.
– Jag kan inte förstå vad som var så förgripligt med Ines Uusmanns fundering om varför man inte kan bygga en tunnel genom Hallandsåsen när man kan skicka folk till månen.
När vi talar om journalistik och politik får Göran Hägg något vilt i blicken och han säger med vädjande röst:
– Kan inte Dagens eko ta bort tidningskrönikan? Där frodas landsortstidningarnas politiska skriftspråk, som inte behöver bevaras. Det låter som en andrakammardebatt.
När det saknas visioner i politiken röstar folk på den de får förtroende för. En duktig retoriker har fördel.
Göran Hägg ger ett par råd till politiker som vill nå framgång:
De bör börja med att berätta vad de är för, inte bara kritisera motståndarna och riskera att verka gnälliga.
De bör aldrig skylla ifrån sig. Det är en grundregel.
– Att bråka om vem som skapade budgetunderskottet är dålig retorik. Lyssnarnas undermedvetna säger då att det partiet saknar egen lösning.
Så långt Göran Hägg kunnat se har årets valkampanjer inte bjudit på någon imponerande retorik. Moderaternas paroller underkänner han. Tonträffningen är dålig. Folk får svårt att känna igen sig i den verklighet som affischerna talar om. Han tar exemplet ”Gör det möjligt att välja syster”.
– Syster? Det är djursholmska. Och det måste vara någon med adligt namn uppe på partikansliet som kom på parollen ”Gör det möjligt att gå till jobbet?”. Gå till jobbet? Vill de lägga ner busslinjen?
Moderaterna hade problem med folkligheten redan innan de bytte namn. Yngve Holmberg valdes till högerpartiledare efter den lite aristokratiske och kanske inte så snutfagre Gunnar Heckscher. Med den sköne Holmberg hoppades högern få en folkligare framtoning och ett genomslag i medierna. Det blev katastrof.
– Bra utseende fungerar inte alltid i politiken, säger Göran Hägg och fortsätter:
– Moderaterna har en stor latent resurs i sina batongmormödrar. Dem skulle jag kunna anförtro min plånbok, men aldrig en som ser ut som en bortskämd yngling från Djursholm. Tanten är underskattad när det gäller trovärdighet. Det är inga bimbos som blivit toppolitiker, utan såna som Margaret Thatcher eller Gro Harlem Brundtland.
Kristdemokraternas valrörelse får högt betyg av Göran Hägg, även om han tror att ingen egentligen vet vad de säger. Men deras paroll ”En skola som barnen längtar till” är bra. Det är ett positivt budskap.
– Alf Svensson är den partiledare som lyckas bäst med sin utstrålning. Han ingjuter förtroende i folk och framstår som absolut hederlig.
Men den duktigaste retorikern bland partiledarna, anser Göran Hägg, är Gudrun Schyman, som också behärskar TV-retoriken.
– Hon lyckas även i rutan förmedla stämningen vid kaffebordet. Snabbt finner hon formuleringar som låter bra men som ingenting betyder. Hon kan uttala en flagrant lögn, som att påstå att hon aldrig varit kommunist, och se ut som om hon själv tror på det.
Svenska politiker må vara tråkiga, men Göran Hägg tror ändå att de är oerhört medvetna om retorik och uppträdande.
– Någon måste ha sagt åt Göran Persson att sluta dra sig i örat eller ta sig i ansiktet. Det är ett rädsle- och skyddsbeteende som uttrycker osäkerhet och behov av att dölja sig. Folk tar till det när de ljuger. Även osäkra apor lär göra så.
Men svenska politiker har en lång väg att vandra innan de når de retoriska höjder dit USAs president nått.
– President Clintons tal där han erkände en sexuell relation till Monica Lewinsky var ett mästerstycke. Det var skickligt att klara det när han hade byxorna nere. Han kan retorikens grunder, tar allt i rätt ordning och betonar det positiva. Svenska politiker har mycket att lära av honom. Även hans kroppsspråk fungerar, till exempel när han viftar med höger pekfinger när han vill säga något viktigt.
Det återstår att se om det hjälper. För, som Göran Hägg säger:
– Det finns problem som retoriken inte kan råda bot på.
