Vi hoppar högt över Noréns verbala våld
Har tonen blivit grövre i pressen? Påhoppen råare i kulturen? Magkänslan säger det, men jag tror att det är tvärtom.
Precis som vår tolerans för våld i vardagen minskar får vi också svårare för verbalt våld. Det är därför läsaren hoppar högt över Lars Noréns dagböcker. Jag sitter just nu förhäxad av fjärde bandet av En dramatikers dagbok 20152019 och vill egentligen inte göra något annat. Att slita sig från den tjocka boken för att utföra lönearbete känns futtigt.
Som ni säkert redan vet haglar elakheterna hos Norén. Vänner och fiender, kända och okända, får ta emot skopor av ovett. Ofta missar hånet målet, men ibland är det kusligt välvalt. Konstnärens intuition sviker inte.
Jag har själv haft äran att få några smulor av Noréns hån. Det är en devalverad ära, för vi är flera hundra som står i kö framför hans domstol. Att ta det personligt går inte. Vi ingår ju alla i tapeten, i den vidriga, konforma, slappa svenska kulturella offentligheten. Tro mig, när man befinner sig mitt i de Norénska ordmassorna så tycker man att det är en bra beskrivning av verkligheten.
Men att han kallar mig ”pompös” svider inte, för det är jag inte. Dock feg, det kan jag hålla med om. Och senfärdig. I en tidigare bok skrev han att ”Knutson tror att hon är rolig”. Det tror jag väl inte alls! Alla som vill vara roliga misströstar hela tiden.
Att jag alls är nämnd hos Norén beror tyvärr inte på min pregnanta stil, det beror bara på att jag pratar i P1 ibland. Lars Norén är, liksom jag själv, tvångslyssnare på radio. Med sina stora öron hör han inte bara vad folk säger, utan också vad de inte säger, vad de sitter och krystar på, i varje generad inandning, varje falskt tonfall. Till slut består världen bara av falska tonfall, yttrade med magstöd och malmklang. Då står lyssnaren inte längre ut med alla dessa beskäftiga P1-röster, utan vill bara yla mot månen. Den desperate Lars Norén går extra hårt åt den stackars programpresentatören som avannonserar Tankar för dagen.
Så subtilt jobbar bara en poet.
En dramatikers dagbok består inte bara av elakheter. Lars Norén följer kärleksfullt sin lilla dotter S. till skolan, han beställer dyra kläder från Yamamoto och lämnar in dem till sin skräddare för att längas eller läggas ut. Han skriver ett fragment. Han våndas över sin ekonomi, eller över hur han ska göra slut, med vänner och flickvänner. Och som en klocka återkommer han till hur mycket han hatar sig själv.
Ett referat av En dramatikers dagbok blir platt, för det kommer inte åt rytmen eller energin i språket. Inte en död punkt. Där påminner han en hel del om Strindberg – som han förstås inte gillar.
Strindberg tog ju också heder och ära av sin omgivning, och han lade mer krut på vännerna än på sina motståndare. Det var fruarna som fick de värsta råsoparna, och kollegorna. Minns nidporträttet av Ellen Key i Svarta fanor! Där framställde han hela Europas Progressiva Pedagog som maktlöst förbannad på två skolgossar. Jävla ungar! skriker Hanna Paj förbittrat. Den kulan tog. Och nidporträttet överlevde all saklig historieskrivning.
Den elake Strindberg försvarade sig:
”Jag har offrat hela mitt privatlivs frid och givit hela min person för fåren, skola då icke andra också släppa till sina skinn för en god och viktig sak.”
Det stämmer väl också på Lars Norén. Kanske kan det tolkas som ett sätt att göra läsaren verkligt delaktig i texten. Visa att litteraturen pågår här och nu – liksom livet. Snart är vi alla döda.
