”Vi trodde inte att det skulle vara så lätt att avskaffa vår publicistiska värdegrund”

Enligt SD lever inte journalistiken i SVT, SR och UR upp till kravet på opartiskhet. Tvärtom är rapporteringen politiserad utifrån en systematisk ”vänsterslagsida” som ger ”osaklig nyhetsrapportering”, låg kvalitet och ”oförmåga att belysa samhällsutvecklingen”, skriver SD (DN Debatt, 191121).

Denna kritik har kraftfull politisk medvind 2019.

Debattartikeln markerar att SD:s metod för mediepåverkan har förändrats. Partiets traditionella inofficiella mediepolitik – hoten mot journalister – kompletteras idag av nyvunnen offentlig självsäkerhet. SD siktar på att bli statsbärande parti i ett post-demokratiskt Sverige, efter nästa riksdagsval, utifrån ungersk förebild.

Annons

Men det finns en viktig skillnad gentemot Ungern. SD är ett mer radikalt parti än det högerextrema ungerska regeringspartiet Fidesz. Enligt SD existerar enbart ”seger eller död” mot ”våra motståndare” som ”tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” (Mattias Karlsson, 2018). Krigsretoriken sätter strålkastaren på SD:s presspolitik, som utgör en av partiets absolut viktigaste frågor.

Mediepolitiken är en del av SD:s kulturkamp. Enligt Jimmie Åkesson pågår ett mordförsök på nationen, där mördarna är ”de tongivande medierna” och andra ”marxister och liberaler”. Inför riksdagsinträdet skrev Åkesson att ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp” (Expressen, 2009).

Tio år senare planerar SD hur segern över ”kulturradikalerna” ska omvandlas till praktisk politik. Hur det kommer att fungera uppvisas redan idag. I SD-styrda Staffanstorp berättar lokaltidningen att tidningsställ brinner och personalen utsätts för hot ”så fort de ställer kritiska frågor till kommunledningen” (Kvällsposten, 191118). På riksnivå är SD:s ambitioner desamma. Särskild måltavla är journalistiken inom statlig public service. SD planerar direktkontroll över det dagliga arbetet på SVT, SR och UR.

Via operativ makt över public service ska SD:s politiska agenda ligga till grund för journalistiken – eller rättare sagt propagandan. SD vill kunna ”påpeka missade perspektiv i bolagens innehåll. På så viss kan vi minimera risken att vissa perspektiv glöms bort eller förtigs.” För att förenkla public services omstöpning ska produktionen bantas via SD:s preferenser. Exempelvis vill SD lägga ned P3. ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan. Jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom”, sade Åkesson i intervju hos SR:s Morgonpasset förra året.

Internationellt är den svenska situationen unik, utifrån radikaliteten hos SD. Partiet är världens i särklass största parti med nazistiskt ursprung. Partiets syn på mediepolitik som ett kulturkrig – på liv och död – mellan ”marxister och liberaler” och nationalister (”verklighetens folk”) är en retorik vars extremism enbart sällan återfinns i rikspolitiken utomlands. I Sverige är den vardag. Svenska medier har drabbats av hemmablindhet angående radikaliteten hos sverigedemokraternas ideologi och politiska uttalanden – delvis eftersom partiet normaliserats av svenska medier, som samtidigt utgör måltavla för partiets attacker.

Påståendet att svenska medier är vänstervridna är en lögn. En forskningsrapport från i våras, om valrörelsen 2018, konstaterade att sanningen är den motsatta: ”Faktum är att Alliansen fick den mest gynnsamma behandlingen under valrörelsen.” (SVT, 190411). Studiens slutsats är att ”det inte går att hävda att nyhetsjournalistiken är vänstervriden”. Det är dock en sanning med modifikation, eftersom allt är relativt. I jämförelse med fascismen är journalistik som utgår från demokratiska ideal ständigt vänstervriden. SD:s poäng utgår från en inbyggd paradox inom public service.

Radio-och-tv-lagen fastslår att programverksamheten ska ”präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde”. Men samtidigt gäller att public service måste vara opartiskt (objektivt). Detta var problemfritt så länge SD stod utanför riksdagen.

Men 2010 kom SD in i riksdagen. Därmed uppstod problem för public service, eftersom demokratiparagrafen hamnade i direkt konflikt med regeln om opartiskhet. Demokrati är ingenting opartiskt, utan står i motsatsförhållande till SD. Lösningen för public service blev att låtsas som om demokratiparagrafen inte existerade.

Under den tioåriga sverigedemokratiska attacken på demokratin 2009-2019 har public service försökt blidka SD-sympatisörerna genom att publicistiskt utgå från deras verklighetsuppfattning. Nästan alla samhällsproblem diskuteras numera utifrån koppling till ”migrationen”, särskilt på SVT. Förhoppningen var att denna ständiga återkoppling till SD:s hjärtetanke – att samhällsproblem kan kopplas till invandrarna, muslimerna eller romerna – skulle blidka den rasistiska mobben, i deras ständiga avsky mot public service. Men strategin ”att ta människors oro på allvar” har inte fungerat. Tvärtom.

Hatet, hånfullheten och hoten mot journalister har fortsatt och ökat. I själva verket har public service sått en draksådd. Via journalistisk bekräftelse av rasismens världsbild möjliggjordes SD:s framtida nedmontering av den professionella integriteten på SVT, SR och UR. Och därmed den kommande omstöpningen av bolagen till propagandacentraler, som beskrivs triumferande av SD på DN Debatt.

Till public service-bolagens försvar bör sägas att denna utveckling 2009-2019 har varit generell. Ingenstans inom politiken, rättsväsendet, mediebranschen eller tryckfrihetsorganisationerna har det existerat något kraftfullt organiserat och stridbart motstånd, till försvar för yttrandefrihet och demokrati. De sverigedemokratiska hoten har tillåtits växa, verka och nedmontera det demokratiska samtalet. Reaktionerna har varit kortvariga, passiva och hukande. Demokratin har tvingats förlita sig på enskilda aktivister (publicister och andra), som dock generellt saknar organisationell styrka.

Därmed har demokratin – trots att den borde haft understöd av den demokratiska statens maktresurser – tvingats till ständiga reträtter, med sin bristande konkurrensförmåga gentemot den välorganiserade sverigedemokratiska opinionsmaskinen.

En tredjedel av Sveriges journalister hotades under 2018. De vanligaste förekommande hoten handlar om ”fysiskt våld mot den egna personen”, enligt den senaste forskningsrapporten (Göteborgs universitet, augusti 2019). Enligt en studie om hot mot författare (2016) tillhör majoriteten av förövarna ”någon form av högerextrem eller rasistisk grupp”. I 58 procent av de fall gärningsmännen tillhör ett politiskt parti anges Sverigedemokraterna (motsvarande siffra för vänsterextremister är fyra procent).

Det är därmed fullt logiskt att SD i november 2019 beskriver sin planerade politik, efter nästa riksdagsval. Förmodligen har den svenska journalistiken lidit av hybris. Vi publicister trodde inte att det skulle gå så lätt att avskaffa vår publicistiska värdegrund – tanken om alla människors lika värde.

Vi var inte beredda.

Snart får demokratin betala priset.

Henrik Arnstad