Granska Kustbevakningens påståenden om sjöfylleri

Sommar och båtsäsong igen. Sedan några år innebär det också att Kustbevakningens New Public Management-marinerade kommunikationsavdelning går på extra högvarv. Lagom till midsommar drar man nämligen igång sitt årliga propagandamaskineri som syftar till att stärka sagda myndighets raison d’être. I detta självförhärligande imagearbete ingår det framförallt att peka ut vanliga båtägare som potentiella mördare så fort de har druckit ett glas vin i sittbrunnen. Kustbevakningens huvudbudskap är att ”sjöfylleriet minskar”, något som sägs vara den nya sjöfyllerilagens förtjänst. Berättelsen om ”sjöfylleri” är förvånansvärt lättsålt till den svenska journalistkåren. Om antalet olyckor pratas det sällan. Det borde man göra. För om man som journalist hade lyft blicken en aning, så hade kanske synen på Kustbevakningens arbete och den nya sjöfyllerilagen varit en annan.

Det här är bakgrunden. Tidigare hade Sverige en sjöfyllerilag som satte gränsen för grovt sjöfylleri vid 1,0 promille, med ansvarsregel därunder för så kallat enkelt sjöfylleri vid framförandet av fritidsbåt. Många aktörer inom svenskt båtliv menade att det var en rimlig och fullt fungerande lag som åtnjöt en bred förståelse bland såväl båtfolk som rättsvårdande myndigheter. Dessutom harmonierade den med våra närmaste grannländer. 2010 infördes en ny sjöfyllerilag som innebar en gräns om 0,2 promille för att framföra båtar längre än 10 meter och/eller kunde nå 15 knop. Flera remissinstanser menade att lagen var snäv, onödigt hård i sin tillämpning och inte rättssäker. Men lagen drevs igenom i riksdagen, ivrigt påhejad av nykterhetsrörelsens och Kustbevakningens lobbyister. Var det någon som rapporterade om det?

Och hur såg det egentligen ut med sjösäkerheten 2010? Hur illa var det? En nyfiken journalist hade enkelt med hjälp av statistik från Transportstyrelsen kunnat se att antalet båtolyckor med dödlig utgång hade minskat kraftigt de senaste 40 åren, från drygt 120 personer omkomna om året i början av 1970-talet, till ett drygt tjugotal, fyra decennier år senare. En ganska tydlig trend som kunde visa att svenskt båtliv var (och är) ganska säkert. Som sagt. Bättre då att som Kustbevakningens PR-avdelning tala om antalet blåskontroller.

Annons

2013-2016 utfördes 9 656 blåskontroller med 398 anmälda brott som följd. Av dessa var det bara drygt 150 personer som dömdes i tingsrätten, allt enligt nyhetsbyrån Siren. Mindre än hälften av de som blåste positivt kunde alltså dömas för att ha mer än 0,2 promille. Den som hade umgåtts lite mer med de här siffrorna kanske också skulle börja undra vad Kustbevakningen och dess påhejare har för prioriteringar; av de totalt 21 personer som omkom i fritidsbåtsolyckor under 2017, så omkom 16 personer inom kommunalt räddningsområde, det vill säga på insjöar, åar och i andra vattendrag, där Kustbevakningen inte verkar. Endast fem (!) personer omkom under 2017 där Kustbevakningen patrullerar. Transportstyrelsen konstaterar också på sin webbplats: ”Det är anmärkningsvärt att det i mycket båttäta kust- och skärgårdsområden har inträffat förhållandevis få olyckor – ingen enda på västkusten och 3 i Stockholms skärgård”.

Fanns det någon i medierna som ville sätta detta i perspektiv? Bena ut och förklara? Ifrågasätta? Drygt 10 000 blåskontroller på tre år? Är det befogat? Kanske. Många båtägare tycker inte det, råkar jag veta. Under åren som gått har det funnits gott om vittnesmål som har kunnat berätta om Kustbevakningens orimliga hetsjakt på barnfamiljer i fritidsbåtar. Finns det några målkonflikter här? Sinkar det miljöarbetet? Spaningen efter båtmotortjuvar? Och sen har vi straffpåföljden: Att dricka en öl och framföra en eka på tom och kavlugn fjärd renderar ett straff motsvarande misshandel. Är det rimligt? Lagar skall ju trots allt vara det; rimliga. Så synd bara att ingen journalist verkar ha ställt frågorna som kunde visa på skevheten. Grävde lite. Gjorde sitt jobb. Då hade kanske berättelsen kunnat ta en annan vändning. Kanske hade den nya sjöfyllerilagen beskrivits på ett annat sätt? Kanske hade också Kustbevakningen fått lite tuffare frågor om sina arbetsmetoder? Kanske hade medierna också kunnat rapportera om en nyutkommen reportagebok i ämnet?

Jag tror att skälen till att Kustbevakningens falsarier år efter år får stå oemotsagda beror på tre saker: Alkohol, båtliv och män. Alkohol är ett oerhört laddat ämne i svensk offentlighet och inrymmer en stark moralisk fördömande dimension som gör att debatten lätt vulgariseras. Ordet ”fylleri” är i det här sammanhanget kraftigt devalverat. Dessutom är båtar och båtliv för många ett tekniskt och praktiskt svårt ämne, fullt av knepig nomenklatur och oskrivna regler, inte sällan förknippat med just män; surmulna män, regelfascister och nyrika idioter. Knappast samhällets olycksbarn enligt gängse mediedramaturgi. Jag förstår. Området känns både smalt, svårt och tråkigt. Och många av de mest högljudda aktivisterna både ser ut som och låter som Ulf Brunnberg. Vita män i röda byxor. Iskallt. Men är det tillräckliga skäl för att inte ställa några enkla journalistiska frågor till en myndighetskommunikatör? Ifrågasätta ett pressmeddelande-baserat TT-material? Jag tycker inte det. Men för att göra det lite enklare så har jag sammanställt några korta frågor som du kan ställa nästa gång du kommer i kontakt med Kustbevakningens pressmaterial:

1. Vad har den nya sjöfyllerilagen haft för effekt på de svåra olyckorna till sjöss?
2. Kan man verkligen jämföra bil- och båt? Väg och hav? Till och med HD slår fast att den straffpraxis som gäller vid rattfylleri inte kan vägleda straffen för sjöfylleri vid samma promillehalter.
3. Givet de extremt låga olyckstalen och de stora kostnaderna för den här övervakningen – är det verkligen befogat att lägga så stora resurser på att jaga och straffbelägga båtägare som kan ha druckit en öl till lunch?

André Persson
kommunikationskonsult, författare och debattör, aktuell med boken Kustbevakningen – en berättelse om myndigheten som gick på grund