Provocerande rockband
Kent är ett mycket provocerande rockband. Att skapa sådana oändliga mängder nasalt poseringsgnäll på bara femton år! Som om inte det var nog har provokationen nu tagits ett steg till. En del kolleger är mycket upprörda. Själv är jag lite motvilligt förtjust.
Kanske kan man se det som att Kent fortsätter sitt performance, ett slags gestaltning av storhetsvansinne som jag trodde kulminerade då de krävde vita kläder på alla i publiken under sin spelning på Stockholms stadion för några år sedan.
Detta nya avsnitt görs i form av något så okontroversiellt som en presskonferens. Kent gav alltså inga intervjuer i anslutning till sitt nya skivsläpp, utan hänvisade till en välbesökt frågestund i stället. Alla var lika välkomna, stora medier och små fanzine.
Blev journalistiken sämre av det?
Absolut. Följdfrågor viftades bort, skickliga reportrar kunde inte hålla en linje i samtalet och densiteten i svaren blev oftast lika med noll. Uppföljningarna på nätet var parodiskt dåliga från bandets sida.
Men blev det sämre för bandets medlemmar? Nej, det är mer tveksamt. Jag har den största förståelse för att man är spytrött på att svara på frågor om sin musik efter femton år, att man tycker att alla frågor redan är ställda och alla svar redan givna. Kanske är det skönt med lite omväxling bara, att få läsa sådana här texter om sig själv i stället för helt vanliga intervjuer om musik.
Frustrationen hos de reportrar som har velat behandla Kent på ett seriöst sätt är begriplig. De påpekar – med all rätt – att Kents nej tack till de stora medierna är lika med ett nej tack till den överväldigande majoriteten av bandets fans.
Men lika mycket skaver förstås den utmanade maktpositionen. Kent behöver inte ställa upp på en exklusiv intervju med Aftonbladet eller Expressen, vilket stressar en redan stressad marknad och yrkeskår. Det är rimligt.
Det enda jag kan fundera över är varför ögonbryn höjs just nu över detta. Minns ni en moderat partiledare som hette Carl Bildt? Han tillämpade samma princip redan 1999, då han avgick på ett enda sätt: Genom att skicka ut sitt eget veckobrev, det massmedium med många tusen prenumeranter som han hade byggt upp under fem års idogt mejlande. Han märkte att han inte behövde tala med massmedier alls för att kommunicera, han såg att den egna ställningen och den egna kanalen räckte.
Så vad ska journalisterna göra? Något klyschigt: addera ett mervärde. Bevisa att vi behövs, genom att jobba hårdare, kunna mer och leverera bättre.
Låter det svårt? Tja, välkommen till nutiden för journalistik i hela världen.
För att det här inte ska bli en diskussion om musiksmak vill jag förresten gärna ta till protokollet att trots allt finns en bra Kent-låt. Den heter "Musik nonstop".
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. Läser i min egen tidning att journalistutbildningen vid Lunds universitet har stora problem med kvaliteten. Mitt ödmjuka förslag är att man löser dem genom att lägga ner. Det utbildas för många journalister, och även om inte universitet bara finns till för att matcha arbetsmarknaden så dristar jag mig ändå att tycka att det är rätt bra att utbildningsvägarna för att bli blysättare eller mörkrumsassistent eller skrivmaskinsreparatör har begränsats något i takt med arbetsmarknadens minskade efterfrågan.
