Joakim Medin: ”Jag hoppas journalister vågar fortsätta åka till Turkiet”

Ett tjugotal journalister – utöver tidningens egna, alla mycket glada – är på plats på Dagens ETC:s redaktion på lördagsförmiddagen. Chefredaktören Andreas Gustavsson inleder presskonferensen, berättar hur tacksam han är över att ha fått se ”ett demokratiskt samhälles samlade kraft” under de gångna sju veckorna, och över UD:s och utrikesministerns insats.

Så kommer han, med ett småleende och en kaffekopp i handen, följd av sin fru, båda är klädda i vitt. De ställer upp inför fotoblixtarna och Sofie Axelsson börjar prata. Hennes röst brister när hon säger att det är en obeskrivlig lättnad att mardrömmen är över och att Joakim är hemma. Själv har han haft mycket tid att fundera på vad han ska säga i den här stunden:

– Länge leve friheten! Pressfriheten, yttrandefriheten och rörelsefriheten, säger Joakim Medin.

Efter sju tuffa veckor i isoleringscell är det obeskrivligt skönt att vara fri och tillbaka hos Sofie, säger han till kollegorna från samtliga rikstäckande medier som är på plats. Han berättar hur han för några dygn sedan stod och lyfte vattendunkar (”styrketräning är något av det viktigaste man kan göra i en isoleringscell”) när en vakt kom och upprepade ett ord han inte förstod. En cellgranne översatte: ordet var “frigivning”.

Efter en lång dag av långsamt malande byråkrati, då Joakim Medin kördes runt till åtta olika plåtbaracker, kom ett sista förhör om vad han tyckte om Turkiets president.

– Jag svarade något oerhört neutralt och fick en hård dunk i ryggen av en tjänsteman, som om jag sagt något bra: ”mannen!”.

Sedan eskorterades han av gränspolis hela vägen till ett flygplan, där en UD-tjänsteman satt och väntade. Först då vågade Medin tro på att han faktiskt skulle släppas fri. Vid midnatt på fredagen tog Sofie Axelsson, Andreas Gustavsson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard emot honom på Arlanda.

Under tiden han varit häktad har Joakim Medin inte kunnat följa allt som hänt och sagts i hans fall: han har fått ha ett tiominuterssamtal med Sofie Axelsson en gång i veckan, och i övrigt fått in ett antal handskrivna brev. Hans bild den här lördagen är ändå att flera saker spelat in för att frigivningen gått förhållandevis snabbt:

– Det är EU-parlamentets resolution, pressfrihetsorganisationers engagemang, Dagens ETC:s och andra mediers uppmärksamhet, advokaternas arbete, kärnfamiljsbudskapet, och inte minst fredsprocessen i Turkiet. Det är förmodligen ingen slump att jag fick lämna högsäkerhetsfängelset samma dag som jättemånga kurdiska fångar släpptes, och samma dag som vår utrikesminister träffade den turkiska utrikesministern vid Natomötet i Antalya.

Den turkiska utrikesministern var tidigare mångårig chef för den turkiska underrättelsetjänsten, konstaterar Joakim Medin.

– Han var det fortfarande för lite mer än två år sedan, då de här förundersökningarna mot mig inleddes.

Han menar att de senaste månaderna gett honom ”unik och högintressant” insyn i det turkiska fängelsekomplexet, där han fått kontakt med ”celebra politiska fångar” som Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och (oppositionspolitikern och filantropen) Osman Kavala.

– Jag har också kunnat tänka länge och väl, och jag har fått med mig hela förundersökningsmaterialet hem. Jag har kunnat analysera det och se hur förundersökningen inleddes under Natoprocessen då jag ägnade mycket tid och energi åt att beskriva konsekvenserna av det och den svenska dialogen med Turkiet. Då rullade allt detta igång, som sedan aktiverades när jag reste in i landet 27 mars.

Turkiet har rimligen velat sända ett budskap med åtalen och rättegången, säger Joakim Medin – men det har varit en absurd upplevelse att skriva på svenska, för en svensk tidning och riskera fängelse i Turkiet för det.

– Absurda anklagelser, hela situationen har varit bisarr och utmaningarna många, inte minst den sociala isoleringen. Det har varit väldigt tacksamt och viktigt att få höra om det massiva stödet här hemifrån och internationellt, och att folk – med enstaka undantag – verkar ha förstått vad det handlat om. Det var en orostanke jag hade, kommer folk att fatta?

Han konstaterar att hans journalistik ”tycks ha retat dem”, men säger att det som hänt inte kommer att påverka hans rapportering.

– Jag kommer att fortsätta skriva om Turkiet, och om en massa andra länder, för det gör jag ju.

I september väntar rättegång gällande medlemskap i en väpnad terrororganisation (i en organisation som nu upplöst sig själv) och spridande av terrorpropaganda, samtidigt som Erdogans advokater överklagat den villkorliga domen för förolämpning. Medins advokater väntar sig att den juridiska processen kan pågå i fyra, fem år.

– Lika länge kommer jag behöva vara otroligt försiktig med vilka länder jag reser till för att inte riskera att bli utlämnad till Turkiet.

Joakim Medin såg misshandel av andra fångar på den polisstation dit han först togs, men säger att han behandlades relativt väl i fängelset.

Ett märkligt sammanträffande var att två av hans närmaste medfångar i Silivrifängelset visade sig vara kurder som sökt asyl i Sverige men blivit utvisade till Turkiet, som han skrivit om i sin senaste bok Kurdspåret, och i artiklar.

– Vi har kunnat prata engelska och svenska, jag började ganska snabbt intervjua dem genom dörrspringan, till kommande artiklar och säkert en sjunde bok, säger Joakim Medin.

Men han har varit rädd och misströstat också, inte kunnat släppa ångesten över många år i fängelse. Det första dygnet efter gripandet var värst, innan han visste om någon visste var han var – tills han fick ett brev från konsulatet i Istanbul, som skrev att de visste var han fanns. Men hela den första veckan, tio dagarna, var tuffa, innan han hade fått in böcker och tillgång till tv.

– Jag hade inget att sysselsätta mig med, inget att fördriva tiden med. Det är då tankarna, mörkret, oron, ångesten, väller över en. Det var otroligt destruktiva tankar då: kommer jag sitta här i åratal? En otrolig känsla av skam och skuld gentemot Sofie, och sorg.

För att skingra tankarna tillverkade han en egen kortlek och spelade patiens hundratals gånger.

Cellen på 18 kvadrat påminde om hans första studentrum, fast mer avskalat. En timme per dag fick han gå runt på en lika liten rastgård. Han styrketränade i cellen varje dag.

”Kärnfamiljsbudskapet” hade betydelse för hans frigivning, enligt UD: att tala ofta och mycket om hur mycket han ville komma hem till sin gravida fru och närvara vid deras barns födelse.

Hur tror du att det som hände dig kommer att påverka andra mediers rapportering om Turkiet?

– Den första signalen är väl att det här kan leda till rädsla och självcensur. Förundersökningen mot mig bygger till stor del på skärmdumpar av artiklar jag har skrivit och delat i sociala medier, som man gör som journalist.

Joakim Medin fortsätter prata, som han plägar göra:

– Men jag vill ändå tro att mitt frisläppande ska leda till att folk står på sig och fortsätter att åka dit, fortsätter våga rapportera. Att man står upp för pressfrihet och att man fortsätter dela sin journalistik utan att hamna i självcensur. Var hamnar vi annars, liksom?