”En pressträff med Lindh kunde bli ett seminarium”
Anna Lindh använde sig av journalister för att få ett intellektuellt motstånd. Det menar Eva Franchell, aktuell med en tegelstensbiografi om den mördade vännen och ministern. ”Hon ville inte ha så mycket ja-sägare omkring sig.”
Hundratals intervjuer, ett år i KBs tidningsarkiv, två års skrivtid. Nästan 500 sidor blev den, Eva Franchells biografi om socialdemokraten Anna Lindh, En människa kan mördas men inte idéer. När frågan kom från Albert Bonniers förlag var Franchell först tveksam: skulle hon orka ta sig igenom det igen? Hon hade redan skrivit om mordet på Lindh i boken Väninnan (2009).
– Sedan prövade jag lite grann, och då blev jag givetvis jättenyfiken på Anna. Då blev det spännande, säger Eva Franchell.
De lärde känna varandra på 90-talet, när Eva Franchell lämnade Aftonbladet för att bli pressekreterare åt den nyutnämnda miljöministern Lindh. De jobbade ihop i sex år och behöll därefter en nära vänskap.
Finns det inte en risk att ge en för välvillig bild när man skriver om en vän?
– Det kan bli tvärtom också. Men jag tänkte: kan Ingvar Carlsson skriva en bok om Palme kan jag skriva en bok om Anna.
Tror du att den lutar åt att vara för sträng eller för snäll?
– Jag hoppas att jag landar mitt emellan. Poängen var att ge en hel och fullständig bild av Anna, som en levande person.
Eva Franchell berättar om privatpersonen Anna Lindh – hennes äktenskapsproblem, hennes PMS, hennes humor och passioner – men framför allt om politikern. Det görs genom en lång rad scener ur dagspolitiken, från SSU-tiden tidigt 80-tal till EMU-valkampanjen 2003.
– Hon var ju en politiker i sin tid. Kanslihushögern på 80-talet, 90-talskrisen – hon tvingades hela tiden reagera på sådant som hände. Men det har varit spännande att följa hennes utveckling från lite lillgammal aktivist till den storpolitiker hon var på väg att bli.
Fick du syn på något nytt om henne?
– Hon var väldigt kaxig. Stursk, tog en massa fajter, mot Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson. Hon var inte rädd för dem, det impade lite på mig.
Anna Lindh var nyfiken på journalistik och gillad av journalister, säger Eva Franchell.
– Hon ville inte ha så mycket ja-sägare omkring sig. Hon uppskattade en dialog med reportrarna även om den bestod av en del hårda frågor, det var spännande för henne. Hon kunde få en pressträff att bli ett seminarium där alla kunde prata. Jag tror det var kul att intervjua henne.
