Våra svåra ord

Vilka är svenska mediers mest felstavade ord? Namn som slutar på två konsonanter ligger i alla fall bra till. Den 15/6 bjöd Svenska Dagbladet på två aktuella exempel då man både skrev finansmannen Warren Buffett som Warren Buffet, och några sidor längre fram i samma tidning skrevs Tallinn som Tallin. Lustigt nog publicerade SvD dagen efter en artikel om svenskans mest svårstavade ord, föranledd av en ny lista från Norstedts och Språkrådet. Och någon vecka senare, den 21 juni, hade Svenskan ett resereportage från Estland, återigen med Tallinn felstavat – trots att artikelförfattaren just varit i landet.

Det tycks finnas något i svenskarnas mentala operativsystem som automatiskt tar bort sista bokstaven i namn med dubbelkonsonant på slutet.

Även om det traditionella svenska språkets mest svårstavade ord i de breda folklagren (enligt Språkrådet) är ord som successivt, terrass och annullera, har de utländska orden och namnen på kändisar och orter procentuellt långt större felstavningsprocent i medierna.

Annons

När jag söker på Presstext får Warren Buffett (rättstavat) 187 träffar, medan Warren Buffet (fel) får 140. Det är alltså felstavat i 42 procent av fallen – nästan varannan gång. I  Mediearkivet är det felstavat 39 procent av gångerna.

Och Dagens Nyheter – Sveriges största morgontidning – stavar fel till Warren Buffett vid 36 tillfällen, medan namnet skrivs rätt blott 31 gånger. DN lyckas alltså med den närmast unika bedriften att göra fler fel- än rättstavningar av finansgeniets namn.

Andra lika notoriskt felskrivna namn är filosofen Bertrand Russell, (felstavat 20 procent i Presstext, 24 procent i Mediearkivet) vars namn jag till och med sett felstavat på utsidan av en svensk utgåva av hans böcker. Lika svårt är det förstås med skådespelaren Russell Crowe (felstavat 19 procent i Presstext och 27 procent i Mediearkivet).

Bland de svenska ord som enligt Språkrådet och Norstedts anses vara mest svårstavade, som annullera, är felprocenten i medierna långt lägre. I Presstext skrivs t.ex. annullera korrekt i 209 fall, medan det felstavas annulera eller  anullera sammanlagt 18 gånger. Alltså en felstavningsprocenten under nio procent. Ordet terrass stavas fel elva procent av gångerna och det påstått svåra successivt är felstavat i ynka tre procent. Nu ska man förstås vara medveten om att detta inte måste säga så mycket om journalisternas rättstavningsförmåga, att orden blir rätt i tryck kan delvis bero på ordbehandlingsprogrammens autokorrigering.

Ett annat notoriskt svårt namn tillhör miljöpartisten Per Gahrton, vars h oftast stoppas in lite varstans i efternamnet. Gharton ses ibland. Andra gånger Garhton  (0,5 procent av träffarna i MA) Ibland Garthon (4,3 procent i MA). Inte blir det lättare av att det faktiskt finns en annan samhällsdebattör och journalist, Timothy Garthon Ash, som stavar sitt namn just så. När det gäller svåra "h" har den franske filosofen Stendhal ett synnerligen förrädiskt och synbart ologiskt inplacerat h i sitt namn – han heter alltså inte Stendahl. Namnet är egentligen en pseudonym hämtad från den tyska staden Stendal, utan h.

Andra klassiska och moderna stavfällor är att stava engelska ordet loser (= förlorare) som looser, förmodligen för att det ser mer engelskt ut. Ett ganska förargligt fel, eftersom det är ett försök att svänga sig med ett engelskt uttryck, som man sedan inte vet hur det skrivs.

För övrigt har man inte jobbat på allvar som svensk journalist om man inte åtminstone någon gång fått ett snipigt tillrättavisande om att man har felstavat ett finskt orts- eller personnamn. Dels har det att göra med att finska är ett från svenskan helt artskilt språk, samtidigt som svenskar tycker att de av naturen kan hantera finska ord något så när. Då blir det gärna fel. Dessutom finns det gott om finnar som retar sig på den storsvenska okunnigheten och gärna påpekar det.

En annan språklig samtidighet, värd att begrunda är hur man i dagens svenska medier – framför allt i sociala medier och bloggar – som en del av jargongen lägger in små bisatser på engelska, eller kryddar med engelska begrepp. Förmodligen är det ett sätt att vara lite käckt och ungdomligt informell, lite ironisk sådär. De engelska bisatserna halkar numera även in – mer eller mindre motiverat i tidningskrönikor, där man ska vara lite allmänt personlig, lättsam och svängig. Belinda Olsson (stavning korrad) skrev t.ex. i en Aftonbladet-krönika i torsdags "jag är också skyldig, ja, hold your emails, please".

Men när det gäller språkliga konstigheter är jag ändå mest förbryllad över klichén om en unken kvinnosyn. Unken har ju med lukt att göra och en syn kan förstås aldrig luktas. En unken gubbdoft, kan vi däremot lätt föreställa oss, vilket är ett begrepp som träffar rätt måltavla även om den avsedda intellektuella poängen då går förlorad. Inte går det bättre med att tala om en unken kvinnodoft, så en förlegad kvinnosyn är förstås en rimligare språkbildning. Att ett så kontaminerat uttryck som unken kvinnosyn har kunnat bli en så populär förkastelsedom är trots allt en smula förbluffande.

I övrigt skön sommar, önskar en ovanligt välvillig

Paul F.

PS1: Svenska Dagbladets test av svårstavade svenska ord finns här. 

PS2: Medietekniken blir alltmer lättanvänd, professionell och automatiserad. Snart kommer samtidens stora insikt inte längre att vara Marshall McLuhans epok-belysande tes "Mediet är budskapet" – utan kanske "Avsändaren är budskapet", eller möjligen "Budskapet är budskapet". Minns ni för övrigt det ljuva 80-tal när det räckte med att komma med en påslagen videokamera, för att folk skulle le smickrat och brösta upp sig? I dag, när professionell medieteknik och raffinerade medieuttryck är var mans egendom, väller tomma medieuttryck mot oss från alla håll. Här händer ingenting. Heller. Men visst är det snyggt gjort.