Krönika

Björn Häger journalist & journalist­utbildare
skicka e-post rss

Att anonymisera utpekade mediemän närmast komiskt

8 november, 2017

Några unga män samlas vid tidningskiosken i Liljeholmen. Ru-
brikordet ”Virtanen” på Expressens löpsedel har fångat deras intresse. Jag ser hur de pekar och diskuterar.

Namnet i sig verkar inte vara någon nyhet. Samtalet handlar mer om att Virtanen nu får vad han förtjänar. De skrattar åt saken när de försvinner i väg mot tunnelbanan. Ingen av dem köper någon tidning.

I ungefär en vecka undvek de traditionella medierna att publicera namnet på den Aftonbladetprofil som anklagats för bland annat våldtäkt. Någon av de första dagarna kastade jag ut frågan till studenterna på journalistutbildningen där jag undervisar. Är det rätt att anonymisera? Svaret blev en axelryckning:

– Spelar väl ingen roll. Det vet ju alla att det är Virtanen. Det har man vetat i flera år.

För dem som inhämtar sina nyheter via sociala medier blir frågan om namnpublicering enbart akademisk. Och kanske är det dags att prata om hur villkoren för att skydda människor från skadlig publicitet har förändrats. På lektionerna har vi i metoo-kampanjens kölvatten haft dagliga diskussioner om hur modern mediekonsumtion krockar med en pressetik skapad på tryckpressarnas tid.

För den traditionella pressetikens företrädare är det som att nätet och sociala medier inte existerar. Som att det kvittar att alla på två sekunder kan googla fram vilka mediemän det handlar om. I mina flöden ser jag journalister ställa frågan: ”ska vi namnge Virtanen?” – utan tanke på att det var det de just gjorde.

Tidvis har anonymiseringarna av de utpekade mediemännen blivit rent komiska. Som när Dagens Nyheter ägnade helsidor åt anklagelserna mot vad man beskrev som en välkänd manlig TV-profil med sommarställe i skärgården och som i årtionden varit programledare för ett populärt TV4-program, producerat av ett produktionsbolag som heter Meter. Vilket för alla som tittat på kanalen begränsar antalet misstänkta till typ… Martin Timell.

Timell har alla därefter berättat om. Men flera stora medier har avvaktat med att gå ut med Virtanens namn, även efter att det stått i versaler på båda kvällstidningarnas löpsedlar. Ingen som passerat en pressbyråkiosk de senaste dagarna kan ha missat vem det handlar om.

Alla vet. Men ändå upprepar ansvariga utgivare sitt mantra, att de bara ansvarar för sina egna beslut. Man ska inte ta någon hänsyn till vad andra skriver och vad som går att googla fram på nätet.

Kan man inte? Är det så uteslutet att diskutera denna gamla inställning till det pressetiska ansvaret?

Särskilt ställs detta på sin spets i situationer där vissa medier fortsätter att anonymisera någon vars identitet redan avslöjats för den breda allmänheten. Tidningen som inte skriver namnet kan då, med hänvisning till anonymiseringen, offentliggöra känsliga detaljer som man annars inte kunnat publicera. Och när namnet bara är ett klick bort är publicitetsskadan ett faktum.

Det finns egentligen bara en rimlig hållning i en tid då Flashback aldrig sover – och då någon till slut ändå kommer att berätta. Och det är att alltid skriva så som om man hade publicerat namnet. Att som ansvarig utgivare låtsas som att omvärlden inte existerar är att agera oansvarigt och utan hänsyn till de faktiska konsekvenserna.

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Frågvis ons, 2017-11-08 11:52

Fråga: När ska SR-profilen namnges?

Hon är väl i exakt samma situation som Timell? Med tanke på hennes arbete osv.

Jag tycker nog att namnger man den ena, Timell, så ska man namnge den andra, SR-profilen.

Om man inte namnpublicerar SR-profilen så skulle man inte skrivit ut Timells namn.

Sen tycker jag att Björn är något på spåren här, vi borde ta en diskussion om hur vår omvärld med Flashback och sociala medier ska påverka namnpubliceringar, även signalement osv.

Vad tycker ni på Journalisten och ni andra som läser här?

Inlagt av Oscar Enkrona ons, 2017-11-08 19:43

Väldigt bra och tänkvärd krönika!

Medierna måste precis som du säger ta hänsyn till omvärlden när de fattar beslut om att publicera namn eller inte. Det ger snarare ett oseriöst intryck när medierna dansar runt information som hela Sverige ändå redan känner till.

Det är också viktigt att medierna börjar bli konsekventa med sina anonymiseringar. Varför blir Martin Timell namngiven, men inte SR-profilen? Varför blir Lasse Kronér namngiven, men inte ståuppkomikern? Såna frågor bidrar bara till att ytterligare spä på missnöjet mot de traditionella medierna och det är det sista vi behöver just nu.

Inlagt av Marianne Hühne ... tis, 2017-11-14 18:14

Att "alla" redan vet, eller kan ta reda på,att skandalerna handlar om Timell och Virtanen är enligt mig inget skäl att namnge dem i seriösa medier. Båda nekar till brott och ingen är dömd. Vad vi alla tror och tänker, och vems ord vi tycker är mest trovärdiga är ointressant. De påstådda våldtäkterna begicks för många år sedan. Det mesta av det övriga förefaller vara arbetsmiljöproblem. En sådan företagskultur kan bara uppstå med chefernas acceptans.
Mediernas ljus borde därför riktas mot alla dessa chefer som tigit och hållit dessa guldkalvar om ryggen i decennier, också kvinnliga chefer. Jag nämner detta eftersom undertexten i många artiklar handlar om att detta är ett manligt problem, manliga chefer skyddar andra män.
Jag var så när på väg att säga att jag som kvinnlig chef i mediebranschen under många år självklart skulle ha stoppat och slängt ut varje medarbetare som ens andats något i närheten av sexuella trakasserier. Men då skulle jag ljuga. En enda av de flera hundra medarbetare som passerade revy under mina många chefsår passade regelmässigt på, när ingen var inom hörhåll, att göra slippriga sexuella anspelningar. Fick han sparken? Kallade jag honom till samtal? Absolut inte. Jag log ansträngt och sa något i stil med "nu får du skärpa dig" och gick. Det skäms jag för idag. Denne tidigare medarbetare är fortfarande högt ansedd i medievärlden.
I dag syns mönstret än tydligare, även om det inte är något nytt att "stjärnor" och "profiler" får härja fritt och medarbetarna hukar sig.Då handlar det inte "bara" om sexuella trakasserier utan lika mycket "vanligt" maktmissbruk med okontrollerade vansinnesutbrott, svordomar, könsord, förakt,utskällningar och utfrysningar inför öppen ridå. Och det är inte alltid bara kvinnor som drabbas. Och det är inte alltid bara män som är förövarna. Management by fear helt enkelt.
Ojämlikheten vad gäller namnpublicering visar sig också i att den kvinnliga programledare som enligt samstämmiga uppgifter visat ungefär samma beteende som Timell, också hon i årtionden, slipper ha sitt namn i medierna. Sannolikt är det hennes kön som skyddar henne. Missförstå mig inte, jag anser inte att hennes namn ska stå på löpsedlarna, tvärtom. Trots att så många redan vet. Det är publiceringarna av Timells och Virtanens namn som är fel. Den journalistik som återstår är fördjupningen, viljan att sätta in denna lavin av avslöjanden i ett sammanhang.
Vad har drivit Timell, Virtanen, den kvinnliga profilen, Dramatenskådisarna och alla de andra? Vilka är de och vad är det som har triggat igång dessa översitterier? Hur är det möjligt att chefer så till den milda grad har blundat för övriga medarbetares utsatthet? Hur är det möjligt att vanligt civilkurage, empati och ledarskap har lyst med sin frånvaro?
Ett svar kan vara det så kallade medieklimatet, där redaktionerna i många år har blundat för det människoförakt som de själva sprider som en isvind. Det som bland annat tar sig uttryck i att svordomar, könsord och invektiv i intervjuer gärna blir till snärtiga rubriker, som om just dessa citat skulle vara särskilt begåvade.
Det är kanske den klatschiga medielogiken som skapat monstren som nu ska tämjas? Minns Alexanders Bards så kallade elitlista där bland andra kultur- och mediepersonligheter ägnade sig åt att håna och förakta folk de inte gillade. Som mobbargänget på skolgården alltså. Mediekritiken var på sina håll häpnadsväckande försiktig. Och Alexander Bard härjar än i dag fritt.
Nej, hade alla dessa "profiler" och "stjärnor" stoppats från dag ett, då hade många mänskliga tragedier kunnat undvikas, det gäller både offer och förövare.En Timell och en Virtanen hade kanske med företagshälsans hjälp tvingats lära sig bemästra sina översittarimpulser, lärt sig mer om sig själv och hur man skapar förtroendefulla relationer till sin omvärld.
I dag har polisen inte tid att utreda nyss begångna barnvåldtäkter, inbrott, rån, misshandel, hot. Knappt ens mord. I ljuset av detta är det groteskt att mycket av det som straffrättsligt är bagatellbrott (om ens brott alls) nu ska ta rättsväsendets resurser i anspråk.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies