Vad ska vi ha JO till?
JO beslutade 25 september att kritisera en tjänsteman på Örkelljunga kommun, Pär Gustafsson, för att han efterforskat en källa i strid med TF. Samtidigt anser JO inte att fallet bör gå vidare till domstol, då efterforskningen inte hade något "uppsåt".
Ärendet slutade med att en va-tekniker, som till lokaltidningen lämnat tips om att kommunens dricksvatten i fyra år innehållit olagligt höga halter av ett DDT-liknande gift, fick sparken.
JO säger i sitt beslut att man inte avser att ta ställning i den arbetsrättsliga tvisten. Men eftersom JO samtidigt konstaterar att efterforskandet inte hade något "uppsåt". Att va-teknikern fick sparken ett par månader senare har alltså ingen koppling till efterforskandet, anser sig JO veta.
Ännu lustigare blir det när man vill ge fler motiv:
"Vid övervägandet av om det som förekommit bör föranleda en brottsutredning med sikte på eventuellt åtal har jag beaktat att kommunstyrelsen och Pär Gustafsson förnekar att det förekommit någon efterforskning av källor."
Det verkar väl schysst. Om tjänstemannen säger att han inte har begått något brott så har han inte det.
Och som om inte detta var nog: Uppsägningen kom som en kulmen på en fyra år lång konflikt mellan va-teknikern och hans överordnade. Kommunen har, bland mycket annat, under dessa år köpt in en konsulttjänst med det uttalade syftet att få fram ett dokument som visar att den teknikern måste bort från enheten.
Men JO – som har haft tillgång till hela denna dokumentation, även intervjun där Pär Gustafsson bekräftar att han försökt ta reda på vem som tipsade lokaltidningen – tar ställning även i denna aspekt. Hela den långa bakgrunden till att va-teknikern fick kicken är som bortblåst i JOs slutkläm:
"… och att det som inträffat enligt vad som framkommit inskränkt sig till en fråga av till synes spontant slag."
Om det är upp till kommunerna och deras tjänstemän att själva bedöma, huruvida de begått brott – varför finns JO? Vad ska vi med åklagare och domstolar till?
Skulle man beskriva det offentliga Sverige år 2009 skulle man knappast fokusera på att de anställda i kommuner och landsting upplever stor frihet att gå ut med kritik mot den egna verksamheten. Rädsla, oro och repressalier är nog mer allmänt förekommande. Så när nu JO har chansen att visa, att efterforskningsskyddet faktiskt också finns i praktiken – extra lätt att visa i just det här ärendet eftersom det finns ett glasklart erkännande inspelat och tillgängligt via en sr.se-sida – inger det ju inte direkt något hopp att läsa JOs beslut om Örkelljunga.
Om man nu inte är offentliganställd chef med en svaghet för att tysta kritiker förstås. Då jublar man nog nu.
Glenn Möllergren
frilans, Karlshamn
