Gå direkt till textinnehållet

Leif Palo: : Historien om en löpsedel

Tio över åtta på morgonen ringde telefonen. Det var L som sade: ”Pappa, du kanske inte ska gå ut i dag. Expressen har Sara över hela löpsedeln.” Jag bara suckade. (UPPDATERAD MED SVAR)

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Tio över åtta på morgonen ringde telefonen. Det var L som sade: ”Pappa, du kanske inte ska gå ut i dag. Expressen har Sara över hela löpsedeln.”
Jag bara suckade.

Två dagar tidigare, söndag 29 maj, hade jag blivit uppringd av Expressens reporter Niclas Rislund. Min sambo sedan 19 år, Sara Boëthius, hade avlidit 77 dagar tidigare. Nu ville Expressen skriva om detta.

Reporter Niclas var mycket mild och förstående. Han undrade om jag hade något emot att han skrev om saken, för Expressen ville ju inte göra något mot min vilja. Sedan förde vi ett kort samtal, där han, fortfarande mild och förstående, frågade en del saker om Sara och om hennes död.

Jag måste medge att jag i förstone blev lite smickrad och frågade om det skulle bli en runa.

Nej, det skulle bli en vanlig nyhetsartikel, svarade Niclas, men han skulle givetvis läsa upp texten för mig i telefon.

bryt

Först då ringde varningsklockorna i mitt huvud. Nyhetsartikel? Nu, efter två och en halv månad? Jag frågade om han inte kunde mejla texten i stället. Jodå, klockan 18.15 skulle den finnas i min mejlbox.

Irriterad på mig själv lade jag på telefonluren. Jag borde ju ha begripit… Nåja, nu får han skriva, så säger jag ”nej tack” till medverkan sen, tänkte jag. Någon text kom det aldrig, bara ett mejl från Niclas om att det skulle dröja ett tag till innan han hade något att visa.

Efter ytterligare någon timme bestämde jag mig för att meddela honom vad jag kommit fram till och skickade följande mejl:

”Niclas,

Den betänketid du nu har gett mig, frivilligt eller ofrivilligt, har fått mig att tänka om. Det här känns inte bra. Det har gått en tid sen Sara gick bort. En artikel nu skulle bara riva upp en massa känslor, inte bara hos mig utan hos övriga närstående.

Tänker du skriva ändå, så kan jag naturligtvis inte hindra dig. Jag vill dock inte medverka på något vis.

Jag vet inte om du anser att du intervjuade mig när du ringde första gången. Du sa i vart fall inte att det var en intervju och jag uppfattade det som ett sonderande samtal. Jag vill för säkerhets skull göra klart att jag inte vill göra några intervjuuttalanden i sammanhanget.

Jag ringer dig strax och säger samma sak.”

bryt

För säkerhets skull köpte jag inte Expressen på måndagen. Jag skulle ut på fiske med en gammal vän och ville inte riskera att få fisketuren förstörd. Expressen ville ju inte göra något mot min vilja, men ändå…

Framåt halv sju på måndagskvällen ringde min mobiltelefon i fickan. Storlommen svalde sitt ödsliga vrål och fiskgjusen upphörde med sitt smått ynkliga pipande. Det var reporter Niclas, som än en gång frågade om jag inte kunde medge att Expressen skrev om Sara.

Jag hänvisade till mitt mejl och upprepade att ”jag kan inte hindra er, men jag vill inte medverka på något sätt”. Då meddelade reporter Niclas att han skulle skriva ändå, för ”hon var ju ändå en offentlig person.”

Offentlig person? Är en helt vanlig reporter vid ett helt vanligt massmedium i Sverige en offentlig person? Om så vore – gäller inte Publiceringsreglerna då? Punkt 7: ” Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Och punkt 15: ” Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

bryt

Varför var det så angeläget för Expressen att få mitt godkännande till publiceringen?

Jag har, under min tid som ombudsman, många gånger fått frågan från människor ur den så kallade allmänheten: Måste jag godkänna att det skrivs om det här? Därför är jag övertygad om att det inte var reporter Niclas idé att så ihärdigt tjata om mitt godkännande.

Min slutsats är snarare att detta är ett försök från tidningens utgivare att försöka skjuta över ansvaret på den enskilde, av artikeln berörde, medborgaren.

Det den enskilde ska godkänna är en text som reportern läser upp i telefon, inte den fräsiga ingress som tillkommer vid redigeringen, inte rubriker, inte eventuell löpsedel, inte bilder, inte bildtexter, inte eventuella kringartiklar, ty sådant kan inte reportern ta ansvar för. Helhetsintrycket i tidningen kan alltså bli annorlunda än vad som framgår av reporterns text. Likväl har du som är berörd godkänt publiceringen.

bryt

Rent formellt fritar ett individuellt godkännande givetvis inte utgivaren från ansvar för det som publiceras i tidningen, men vem anmäler en tidning för tryckfrihetsbrott – eller till Pressens Opinionsnämnd – för en text som tidningen kan visa att man själv godkänt?

Jag undrar även varför det var så vikigt att betona att Expressen inte ville göra något mot min vilja. Personligen vet jag mycket väl att min vilja inte har någon betydelse i sammanhanget, men en person med mindre kunskap om spelets regler kan ju rent av få för sig att ett ”nej tack” skulle respekteras.

bryt

För egen del var jag noga med att framhålla att ”jag kan inte hindra er”. Varje antydan om annat hade kunnat leda till en löpsedel jag inte ville bjuda Expressen på: ”OMBUDSMAN på Journalistförbundet FÖRSÖKTE STOPPA Expressenartikel”. Att jag slutade som ombudsman den 30 november 2003 hade sannolikt varit av underordnad betydelse.

Om jag gick ut den där dagen? Jo, jag gick ut. Jag tittade inte åt löpsedlarna. Jag köpte inte Expressen.

SVAR:

Leif Palo berättar en historia om hur Expressen med hjälp av utpressning får honom att mot sin vilja gå med på en publicering om hans döda sambo. Leif Palos historia överensstämmer dock inte med verkligheten. Så går det inte till när Expressen görs.

Leif Palo var sambo med rapportreportern Sara Boëthius som avled hastigt av en blodpropp. Nyheten om Sara Boëthius död, och de oklara omständigheterna kring orsaken, var intressant för Expressen av den anledningen att hon var en offentlig person som våra läsare lärt känna genom TV-rutan.

När Expressens reporter tog kontakt Leif Palo berättade han om omständigheterna kring sin sambos död. Leif Palo skickade några timmar senare ett melj om att han nu tänkt om, han ville inte medverka och han villei nte göra några intervjuuttalanden i sammanhanget. Han skrev också: “tänker du skriva ändå, så kan jag naturligtvis inte hindra dig”. I enighet med Leif Palos vilja beslutade då redaktionen att ta bort Leif Palos namn och hans uttalanden ur artikeln.

Reportern tog ytterligare en gång före publicering kontakt med Leif Palo för att stämma av artiklen och få Leif Palos syn på saken. Reportern fick då återigen svaret att “jag kan inte hindra er, men vill inte medverka”.

Alltså: det var viktigt att Leif Palos namn inte var med, men han motsatte sig inte publiceringen. Om Leif Palo däremot hade sagt att han inte ville att artikeln skulle publiceras överhuvudtaget så hade vi tagit fått ta ställning till detta.

Expressen har 60 års erfarenhet av publiceringar om offentliga personers dödsfall och för oss är det viktigt att de anhöriga är med i besluten.

Och hur var det då med själva utpressningen som Expressen ägnat sig åt? Jo, Leif Palo tror att om han hade sagt nej till publicering hade vi skandaliserat honom.

Det är fria spekulationer och tvärtemot hur Expressen jobbar inför publiceringar av det här slaget. Det var därför vi kontaktade Leif Palo, inte bara en gång utan även för att stämma av uppgifterna i artikeln.

Chefredaktör och

ansvarig utgivare

Expressen/GT/

Kvällsposten

Fler avsnitt
Fler videos