Mediala myter:

Det intensiva informationsflödet ökar behovet av bilder som är lätta att förstå. Därför bygger nyhetsrapporteringen ofta på en dramaturgi hämtad från urgamla myter, sagor och sägner.

Journalister ser sig aldrig själva som förmedlare av myter. Men utan att tänka på det använder vi oss ofta av arketypiska berättelser med drag av folksägner och eviga berättelser för att göra nyheter intressanta.

Förutsättningen är enkel: i en värld med miljoner röster kommer någon som berättar en fängslande historia att bli hörd. Och denna berättelse lånar ofta drag av tusenåriga myter.

För läsaren kan symbiosen mellan nyheter och myter hjälpa till att klargöra känslan av att en nyhet känns gammal. Läsaren behöver bara förstrött titta på rubriken och ändå veta vad artikeln handlar om.

– Nyheter är myter i en modern skepnad; nyheter är egentligen eviga berättelser som ger mening åt den värld vi lever i. Vi behöver inte myter för att få reda på resultatet i den senaste fotbollsmatchen. Däremot behövs myter för att förstå och förklara livet och stora förluster. Myter har gjort detta i tusentals år, säger Jack Lule professor i journalistik vid Lehigh universitetet i Pennsylvania, USA, som skrivit boken Daily News, Eternal Stories.

Folklivsforskare anser att de mytologiska berättelserna är viktiga för att hålla ihop ett samhälle. Genom sägner och sagor kan en grupp av människor definiera sig själv. Ulf Palmenfelt, professor i etnologi vid Högskolan på Gotland, har studerat hur moderna sagor och sägner smugit sig in i nyhetsförmedlingen. Han anser att det inte är en slump att nyheter ofta är uppbyggda på samma sätt som en gång sägenberättare framförde sina historier.

Ett drag i dessa berättelser är att det måste finnas igenkännbara karaktärer. Varje god berättelse måste ha en hjälte, en skurk och en person som vi kan identifiera oss med.

– Det är ingen tillfällighet att journalister använder folksägner som mall när de skriver en nyhetsartikel, eftersom sägnen är konstruerad speciellt för att dramatisera människors rädsla, säger Ulf Palmenfelt.

Liknar sägner

Enligt Ulf Palmenfelt liknar nyhetsjournalistiken mycket den värld som 1800-talets berättare av sägner målade upp. I dessa historier fanns det alltid ett centrum – bondgården, familjen – som representerade tryggheten och befolkades av vi, de normala. Utanför detta hägn fanns skogen, fjället och havet där olika faror lurade med övernaturliga väsen som vättar, jättar, skogsrån, näcken och bergstroll som hotade att tränga sig in i människovärlden och skapa kaos.

I dag är det andra hemskheter som finns därute i periferin och hotar oss skattebetalare, villaägare, barnfamiljer, konsumenter eller föräldrar. Det kan röra sig om pedofiler, våldtäktsmän, styckmördare, muslimer, flyktingar, aids, terrorister, ohälsosam mat, cancerlarm, fetma och så vidare.

– Mönstren är desamma. Varje dag är det något nytt därute som tränger sig på och hotar vår trygghet. Och detta slås upp på tidningarnas löpsedlar för att vi ska köpa dem. Det är en folkloristisk verklighet, säger Ulf Palmenfelt.

Ofta är myterna och sägnerna moraliska. De varnar för degenerering och förfall; de porträtterar hjältar och bovar, ideal att ta efter eller avfällingar att förfasas sig över. Myter stödjer ofta den dominerande uppfattningen i samhället.

Om ett samhälle bygger på ojämlikhet kommer myterna att förklara och rättfärdiga dem. Anses det olämpligt i en viss kultur att kvinnor jobbar utanför hemmet eller deltar i politiken kommer myterna att befästa olikheter mellan könen och betona kvinnans svagheter och överlägsenheten hos männen.

Eftersom journalister använder sig av urgamla myter då de ska beskriva skeende finns det forskare som anser att nyhetsmedierna är en konserverandes kraft. Genom att beskriva nya företeelser som hotfulla som stör den nuvarande samhällsordningen är nyhetsrapporteringen försvarare av status quo.

– Myter definierar, förklarar och försvarar den sociala ordningen. Nyheter gör samma sak. Undersökande journalistik utmanar sällan den sociala ordningen. Granskningarna har till uppgift att få samhället att fungera bättre, säger Jack Lule.

Journalister skriver ofta en nyhet som en berättelse och utformar artiklarna enligt den klassiska dramaturgin som jobbar med motsatser: de goda mot de onda, rik mot fattig, gammal mot ung, avantgarde mot tradition.

Utan detta dramaturgiska grepp kommer reportern att få svårt att producera artiklar under krav på deadline, och utan en berättarstruktur har läsaren svårt att förstå en nyhet.

– När reportrar har ont om tid är det lätt att de tar till schabloner, plankar den traditionella mallen på hur en hjälte eller en bov ska beskrivas, säger Marina Ghersetti, medieforskare vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, som föredrar att tala om stereotyper, överförenklade beskrivningar av företeelser eller personer, snarare än myter.

Verkligheten är ofta för komplicerad för att kunna ta med alla tänkbara perspektiv och aspekter på en fråga eller händelse.

– Folk känner igen vissa typer av händelser genom en schablon. Journalister utnyttjar och förstärker de som finns. Men det finns en fara i att förenkla för mycket så att schablonen inte längre speglar verkligheten, säger Marina Ghersetti.

Hon anser att allmänhetens bristande förtroende för kvällstidningar kan ha sin orsak i att tidningar utnyttjar schablonerna om hjältar och bovar, som mer hör hemma i romaner, Hollywoodfilmer och TV-såpor än i nyhetstexter.

– När skillnaden mellan det som står i Aftonbladet och Expressen och det som visas i TVs underhållningsprogram är för liten slutar läsarna tro på kvällstidningarna, säger Marina Ghersetti.

När journalister skriver artiklar och gör inslag använder de sig av en berättarform som slipats och förfinats under tusentals år. Grekerna förädlade tekniken i sina skådespel. En skicklig journalist använder denna dramaturgi för att öka spänningen i sin berättelse: anslag, presentation, konflikt, fördjupning och upplösning. De flesta använder sig av detta sätt att bygga upp en historia på, vare sig de har läst dramaturgi eller inte.

– De som är duktiga kan lätt bli förförda av de dramaturgiska knepen, inte minst inom TV-världen. De lämnar fakta och glider över till fiktion. Det finns en stor makt i att vara en skicklig berättare. Man måste ständigt reflektera över hur man lägger upp en berättelse och på vilket sätt, säger Lotta Hellman, som håller kurser i dramaturgi och berättande för Pressinstitutet.

Hon ser ofta hur TV och kvällspressen lånar mycket av sin dramaturgi från Hollywood; hur hjälten ska porträtteras och att det alltid ska finnas en motsats, en skyldig som ska visas upp och representera det dåliga.

– Vi vet alla att verkligheten är komplex. Därför har vi svårt att tro på artiklar och inslag som är för hårt vinklade. Det sammansatta är mycket intressantare, säger Lotta Hellman.

Jack Lule studerade personporträtt, reportage, inrikesnyheter, utrikesbevakningen, sportkolumner, krönikörer och dödsrunor i New York Times och tyckte sig se att det förekom fem huvudmyter som medier dagligen använder för att göra en berättelse intressantare: Hjälten, Skurken, Bedragaren, Den andra världen, och Den goda modern.

En snabb titt i svenska tidningar och tidskrifter visar att skillnaden mellan amerikanska och svenska medier inte är stor. Även här är det lätt att upptäcka de klassiska myterna i artiklar.

Hjälten

Åter och åter berättas historier om hjältemodiga män och kvinnor. Det finns i dessa berättelser ett tidlöst mönster: uppväxt under knappa förhållanden, tidiga tecken på storhet, utmaningar och triumf. Hjälten måste vara en av oss. Från sin påvra bakgrund har han eller hon rest sig, driven av ett kall.

Hjälten är den person som förkroppsligar samhällets ideal. Vissa samhällen dyrkar hjältar som visar fysisk styrka och mod, i andra är hjälten den som uppvisar medkänsla och ansvar för andra. Vissa samhällen uppmuntrar individualism, andra lagarbete och uppoffring.

För att en person ska uppnå status som hjälte och bli en förebild måste personen omnämnas i medierna. Det finns massor av vardagshjältar som aldrig får en rad i en tidning: sköterskor, läkare, brandmän, lärare och socialarbetare. Först när en hjälte uppmärksammas i medierna kan han eller hon omformas till en myt.

En klassisk beskrivning av en hjälte förekom i Månadsjournalen (juni 2002), och handlar om fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson efter det att han som första utlänning tagit över som förbundskapten för det engelska landslaget. Reportaget är en folkhemsberättelse om den blyge pojken som med bestämdhet och hårt arbete besegrade världen. Men en hjälte får inte glömma sina rötter, inte bli förmer och därför betonas det i artikeln att han fortfarande är den rekorderliga grabben från Torsby i Värmland.

”Än en gång slås jag av hur måttfullt sympatiskt, för att inte säga svenskt vettigt och lagom han uttrycker sig i möjligt kontroversiella frågor.”

Men vägen för en hjälte får inte vara spikrak. Han eller hon måste möta utmaningar och övervinna dem. Den klassiska beskrivningen av en hjälte som slåss i underläge passar in på Svennis möte med engelsk fotboll.

”När en utlänning för första gången blev förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget gick till en början stora delar av England alldeles i xenofobiskt spinn.”

Brittiska tidningar ansåg att engelsk fotboll hade sålt sin själ, sin nationella stolthet. Men genom envishet och hårt arbete lyckades Sven-Göran Eriksson föra England till fotbolls-VM och vann därmed britternas hjärtan.

”Mot traditionstyngda odds har han tillsammans med Tord Grip från Ytterhogdal erövrat själva sinnebilden för engelsk självtillräcklighet och självkänsla, den nationella symbolismens mest ståndaktiga fäste.”

Syndabocken

Alla samhällen har myter kring syndabockar och bovar som förkroppsligar ondskan. Vissa personer blir syndabockar eftersom de hotar de som har makten eller bryter mot accepterade sociala mönster. Myten berättar i dramatisk form vad som händer med dem som utmanar eller ignorerar samhällets normer. Politiska aktivister, invandrare, zigenare, religiösa sekter, kriminella och andra kan bli stigmatiserade som bovar eller syndabockar. Myten om Skurken fungerar som en varning till dem som överväger att avvika från den smala vägen.

I bevakningen av terrorattacken mot USA den 11 september gled snabbt fakta och fiktion samman. Beskrivningen av Usama bin Ladin hade många gemensamma drag med superskurkarna i James Bond-filmerna, skrev medieforskaren Göran Leth i en rapport från Institutet för Mediestudier som kom ett år efter terrorattackerna.

Al-Qaida-ledaren beskrevs som en superskurk hämtad ur agentvärlden. I Expressen och Aftonbladet framställdes han som en extremt rik person med överlägsen intelligens. Expressen hade den 13 september år 2001 ett uppslag där han benämns som ”VD i terroristföretaget al-Qaida” som har död som främsta handelsvara. Expressen påstod sig även kunna beskriva hela al-Qaidas nätverk med hemliga celler, träningsläger och kommersiell verksamhet med förgreningar över hela världen.

Göran Leth konstaterar att beskrivningen av bin Ladin hade många likheter med Ian Flemings superskurkar Dr No och Goldfinger. I baksidestexten till romanen Goldfinger står det: ”Goldfinger är världens skickligaste förbrytare, och den mest hänsynslösa. Han är också världens rikaste man”. Den beskrivningen skulle kunna passa in på kvällstidningarnas porträttering av bin Ladin.

Men kvällstidningarna var medvetna om att deras framställning av bin Ladin alltmer började likna en fantasifigur. Den 25 september 2001 skriver Aftonbladet att västvärlden ser bin Ladin som en superskurk, ”en Lex Luthor i en film där Bush spelar Stålmannen”.

Bedragaren

I nyheter förekommer det också berättelser om ohyfsade, föraktliga människor som skapar destruktivitet och löje omkring sig. I dessa historier förekommer det småkriminella, bondfångare eller nyrika personer utan klass och stil som ger läsaren möjlighet att håna och förakta. Bedragaren är en form av antihjälte som alltid är hungrig, som inte leds av vanliga normer om vad som är gott eller ont, hyfs och vett, som lurar människor eller låter sig blir lurad och har stor sexualdrift. Bedragaren går från en händelse till en annan, alltid på gränsen till självdestruktivitet.

Kanske är det för att berättelsen om fotomodellen Anna Nicole Smith passar in i myten om bedragaren som kvällstidningarna fascineras av hennes öde. Hon gör vad som helst för att bli berömd: pumpar in silikon i brösten, viker ut sig i Playboy, gifter sig med en stenrik 90-årig oljemagnat och utmanar samhällets normer med sin destruktiva livsstil. I en artikel i Aftonbladet (den 3 december 2002) sammanfattas hennes liv. ”Plötsligt kunde Anna Nicole få allt hon önskade – dygnet runt. Hon krävde pengar, smycken, alkohol och sex i mängder.”

Det förekom artiklar om att hon hållit en barnflicka som sexslav och en livvakt beskriver henne som ett monster. Näst efter hennes sexbegär kommer hennes ”självförbrännande leverne med sprit och droger”.

Men enligt myten måste den sedeslösa livsstilen leda till fördärvet. I Aftonbladets resumé över hennes liv beskrivs hur hennes kropp förfaller, filmerna hon spelar in floppar och att ”hon gripits för fylleri, blev paranoid och uppger att hon förföljs av bilar med tonade rutor”. Spiken i kistan i detta förfall är TV-programmet Anna Nicole Show. I avsnittet då hon hade en julfest förekom fylla, slagsmål, grovhångel med en annan kvinna och mycket naket.

Den andra världen

Ibland är Den andra världen ett paradis med hängande trädgårdar och fantastiska öar som liknar paradiset med nymfer och lyckliga vildar: en klassisk beskrivning av tredje världen i resereportage. Andra gånger är världen utanför landets gränser en farlig plats fylld av faror och död, en mörk plats där fienden gömmer sig och konstiga sjukdomar härjar.

– Den andra världen säger mycket om oss själva. När andra länder blir nyhetsvärdiga är det ofta reportage om blodiga kupper, stamkrig eller konstiga kulturer: äta hundar i Sydkorea, hedersmord i Mellanöstern, militärjuntor i Afrika, massmord i Rwanda, etnisk rensning i Kosovo. Allt bygger på myten att vårt land är en ö av civilisation i ett hav av barbari, säger Jack Lule.

Han menar att myten representerar en större grupp som beskriver katastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott, eldsvådor och stormar, men även tågolyckor, flygkrascher och kapsejsningar. Katastroferna påminner människor om att det finns större krafter än dem själva.

– Ofta handlar nyheterna från tredje världen endast om jordbävningar, översvämningar, orkaner och vulkanutbrott. Dessa fruktansvärda nyheter kan vara tröstande. Det verkar finnas en form av lindring i att dessa naturkrafter finns utanför människans kontroll, säger Jack Lule.

Enligt Jack Lule är sensmoralen att mänskligheten har avancerat bortom naturen, att människan har drabbats av hybris och tror att de kan behärska den. Katastroferna sveper bort detta högmod.

– Men det behöver inte vara den enskilda människan som straffas utan även ett helt folk som tuktas för dess korrupta ledare, efterblivna ekonomi, ineffektiva politik eller negligering av allmän kunskap om väder och vind, säger Jack Lule.

Ofta avslutas dessa artiklar eller inslag med en kommentar av en inhemsk expert som tryggt förklarar att detta inte kan hända här därför att vi är bättre organiserade. Sensmoralen i dessa berättelser är att sådana misstag inte begås hemma hos oss därför att vi är bättre organiserade.

Den goda modern

Myten om Den goda modern berättar om vänliga människor som tar hand om och uppoffrar sig för andra, som exempelvis de fattigas skyddsängel i Calcutta, Moder Teresa. Det är framför allt i damtidningar denna typ av schablon odlas. Berättelserna ger oss vishet om att det finns godhet där ute i världen. Den goda modern är ofta en vanlig människa som tar hand om nära och kära.

Hemmets Veckotidning skriver i nummer tio om osjälvisk uppoffring och verklig syskonkärlek. Brodern Tommy lider av njurproblem och systern Anna kan inte se honom lida. ”Anna funderade intensivt på hur hon kunde hjälpa sin bror. Svaret var egentligen givet. Det fanns bara ett sätt. Du får min njure”. Artikeln avslutas med att banden mellan de två syskonen är starkare än någonsin.

Allas (nummer 10) har en artikel om gravida Susanne som kastade sig i det iskalla vattnet för att rädda sina älskade hästar som höll på att drunkna. ”Hästarna är våra barn, säger Sussie. Klart att vi måste rädda dem”.

Allers har i nummer tio en artikel om att kärleken och uppoffringen till de närmaste är oupplöslig, även om de begår brott. Tidningen intervjuar Eva-Britt som startat en förening för de som har anhöriga som sitter i fängelse. ”Hennes son sitter i fängelse och det slutar inte att göra ont. Men hon slutar heller aldrig att älska honom, lika mycket som hon älskar sitt andra barn och sina barnbarn.”

I artikeln berättar Eva-Britt att hon flera gånger undrat vad hon gjorde för fel som fick sonen att begå brott. Hon frågar sig på vilka sätt hon brustit som mor. Sonen svarar: ”Du har inte gjort något fel, du har alltid funnits för mig mamma.”

Den amerikanska medieforskaren Murray Edelman anser att dessa personligt hållna artiklar är politiska ställningstaganden eftersom berättelserna avskiljer personerna från sitt historiska och sociala sammanhang. Tragiska händelser beskrivs som om de var ett resultat av ödet, utan relation till sociala eller politiska skeenden.

Berättelserna koncentrerar sig på individens dygd och ägnar sällan någon energi åt att förklara varför saker sker.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se