Gå direkt till textinnehållet

Karaktärsmord?

Även medier som inte har lösnummerförsäljningens sensationsfrämjande drivkrafter har fallit för frestelsen att mycket ingående beskriva den gripne mannen, på ett sätt som bidragit till att röja hans och de anhörigas identitet i mycket stora kretsar.

En absurd bevakning, säger förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius till Göteborgs-Posten. Ett haveri för pressetiken, dundrar Dagens Nyheters ledarsida. Rekord i förtal – om han är oskyldig, skriver Publicistklubbens ordförande Jan Guillou i Aftonbladet. Socialmord, säger advokat Leif Silbersky i Nyheterna och darrar av vrede.

En knapp vecka efter gripandet av 35-åringen utanför Råsunda i Solna är backlashen mot medierna i det närmaste total. I Svenska Dagbladets webbomröstning, som genomfördes under helgen, svarade 46 procent av 3 700 svarande att de tyckte att mediernas rapportering var ”usel”.

Det är alltid lätt att kritisera när man sitter vid sidan om och med facit i hand. Om man med facit menar signalerna om att 35-åringen var fel man och snart kommer att släppas. Kritiken tenderar också att bli alltför oresonlig. Mycket i rapporteringen har, faktiskt, hanterats korrekt och professionellt – även i de mest utskälla medierna. 35-åringen är anhållen och häktad, skäligen misstänkt, i en av landets mest spektakulära brottsutredningar någonsin, med ett enormt allmänintresse. Då kan man inte vänta sig att medierna ska nöja sig med att publicera det som sägs på polisens presskonferenser.

bryt

Det man kan – och måste – vänta sig är dock att medierna var för sig tar ansvar för den bild de redovisar och ser till att den är balanserad och rimlig.

Och om det blivit ett haveri är det här det har skett. Personbeskrivningen har varit detaljerad på ett sätt som saknar motstycke, med tanke på vilket tidigt skede den rättsliga processen befinner sig i, där det mesta rapporterades redan innan 35-åringen ens var häktad. Helt irrelevanta och svagt underbyggda uppgifter, om allt från mannens sexuella läggning till eventuella samröre med olika kändisar, har fått enormt utrymme, när kriminalreportrar och kändisreportar arbetat sida vid sida. Medierna tycks ha förträngt att frågan ”Vem är mannen som är anhållen skäligen misstänkt för mordet på Anna Lindh” inte bör besvaras lika utförligt och ingående som frågan ”Vem är mannen som mördade Anna Lindh?”.

bryt

Det intressanta är att detta, i princip, gäller samtliga medier – absolut inte bara kvällstidningarna. Även medier som inte har lösnummerförsäljningens sensationsfrämjande drivkrafter har fallit för frestelsen att mycket ingående beskriva mannen, på ett sätt som bidragit till att röja hans och de anhörigas identitet i mycket stora kretsar. Journalistikprofessorn Stig Hadenius kommenterade detta faktum i en debattartikel i Göteborgs-Posten i lördags: ”Det brukar vara en klar skillnad mellan morgonpress och kvällspress, mellan etermedier och olika tidningar. Det märkliga är att den här utjämningen mellan journalistiska värderingar i olika medier har gått mycket snabbt. Det beklagliga är att det är kvällspressens journalistiska principer som segrat – nästan totalt.”

Varför det blivit så i just det här fallet beror framför allt på de speciella förutsättningarna. I ena vågskålen: en försvarsadvokat med yppandeförbud och en förundersökning som för en gångs skull inte läcker som ett såll. Därmed väldigt få fakta om utredningen och den misstänktes syn på saken. I andra vågskålen: en nästintill outsinlig dokumentation om den misstänktes person, med domar, psykologutlåtanden och vittnesmål från hans kriminella förflutna. Samt gott om personer som är beredda att uttala sig med spektakulära uppgifter om honom, från huliganfirmor och brat-gäng till anhöriga och andra som legat i rättslig tvist med mannen. Någon som är förvånad över att balansen blev som den blev?

bryt

Det mest tragiska i det hela är att det vi ser är en historia som upprepas. 33-åringen i Palme-mordet och pappan som utpekades för att ha mördat sin dotter (”TV-programledaren”) är bara två exempel. Polisen har lärt av sina misstag från Palme-utredningen, har vi kunnat läsa och höra i en rad artiklar och inslag den senaste veckan. Den fråga som nu ställs och måste besvaras är: har medierna?

mj@journalisten.se

P.S.

I går publicerades, traditionsenligt, årets mest förväntade artikel. Japp, jag pratar om finansminister Bosse Ringholms promotiontext för kommande års statsbudget, sedvanligt placerad på Dagens Nyheters debattsida timmarna innan själva budgeten läggs fram. Har alltid undrat hur det där går till rent logistiskt: ringer debattredaktören Mats Bergstrand upp Ringholm veckan före och säger ”Du Bosse, glöm inte att det är deadline på söndag”, eller skickar finansministern månne ett SMS: ”Lämnar som vanligt på söndag. Hur många tecken är det nu som får plats?”

Fler avsnitt
Fler videos