Gå direkt till textinnehållet

Invasion: Robinson

Dokujournalistikens dominans i medierna blir bara starkare. En spegling av folkviljan, enligt förespråkarna, en skamlöst säljande symbios mellan lösnummerpress och TV-bolag, säger kritikerna. Journalisten var med när pressen landsteg på Robinson-ön Tengah i Malaysia.

Dokujournalistikens dominans i medierna blir bara starkare. En spegling av folkviljan, enligt förespråkarna, en skamlöst säljande symbios mellan lösnummerpress och TV-bolag, säger kritikerna.
Journalisten var med när pressen landsteg på Robinson-ön Tengah i Malaysia.

Förmaningarna innan pressen får landstiga på Robinson-ön Tengah påminner om de texter som möter besökare på zoo. Vi får inte ge de tävlande tuggummi, snus eller cigaretter.

– Får jag själv ha en prilla under läppen då jag går iland? frågar frilansfotografen Patrik Österberg.

– Ja, men du får inte spotta ut på ön om det är portionssnus, svarar Helena Brodén, en av de pressansvariga från Sveriges Television.

Någon undrar om man får mata och klappa deltagarna.

– Ni får inte ge dem mat, och om ni får röra dem avgör de själva.

Helena Brodén samlar sedan ihop samtliga mobiltelefoner och klockor. De tävlande ska lämna det inrutade vardagslivet bakom sig och endast förlita sig på solens gång för att bedöma tiden på dygnet.

– Vi talar inte heller om vilken veckodag det är. Det är upp till deltagarna själva att hålla reda på tid och dag, säger Bodéns kollega Hanna Blomgren.

Vi har dessutom skrivit på ett avtal om att inte berätta för deltagarna om vad som hänt i världen.

bryt

Det är ebb då vi kommer fram till Tengah, där veteraner från tidigare Robinson-tävlingar strandsatts, och vi är tvungna att vada i land. Fredrik Sjöshult från Dagens Industri, som är här för att skriva om Robinson som en svensk exportsuccé, halkar då han ska kliva över relingen och tappar sitt kollegieblock i vattnet.

Några veteraner ligger och svalkar sig i havsbukten och välkomnar oss genom att fråga vad klockan är, för att testa om vi hörsammat de förmaningar vi fått.

– Är det någon som har choklad med sig? är nästa fråga.

Veteranerna visste inte att pressen skulle komma och entusiasmen över besöket skiftar, beroende på hur populära de blivit bland TV-tittarna och därmed intressanta för medierna. Emma Andersson, som efter förra äventyret på Tengah satsat på en musikkarriär, välkomnar pressen och ställer villigt upp på fotografering. Inte heller Robban Andersson, som fick stora rubriker då han skröt om att han haft oskyddat sex med hundratals kvinnor, har något emot mediernas intresse, liksom förra säsongens stora mediestjärna, Mariana ”Mirre” Dehlin.

Många av veteranerna har utnyttjat sitt kändisskap för att göra karriär och ser pressens ankomst till stranden som ett sätt att ytterligare höja sitt massmediala marknadsvärde. Eftersom vissa veteraner förekommit flitigt i pressen känner de många av journalisterna som var med på pressresan. Klas Lindberg från Aftonbladet får en kram av Zübeyde Simsek. Hon och Emma Andersson anses vara de mest fotogeniska och fotograferas i bikinis vid strandkanten.

bryt

Det är 35 grader i skuggan i den lilla vik där veteranerna slagit upp sitt läger. Ingen vind blåser som kan ge svalka. Några av fotograferna är nära att svimma i värmen av vätskebrist då de rusar runt för att ta bilder av samtliga deltagare.

Jag söker mig bort från stranden till skuggan under några lummiga träd. I den gräsbevuxna slänten upp mot öns topp syns rester av husgrunder, en påminnelse om att ön på 80-talet var hem för närmare 800 vietnamesiska båtflyktingar som Malaysia inte släppte in i landet.

Under träden träffar jag på en något irriterad Pål Hollender, konstnären som efter Robinson gjort några uppmärksammade dokumentärer om hur han blivit utnyttjad som pojke av en polis och köpt sex i Lettland. Han gillar inte att det kommer journalister och förstör illusionen av att han skulle befinna sig på en öde ö.

– Det tar ett tag att vänja sig vid att det alltid finns ett kamerateam i närheten, att sluta titta in i kameran. När ni journalister kommer förstörs denna fantasi av att vi skulle vara isolerade. Det är ett känsligt tillstånd som lätt kan störas, säger Pål Hollender.

För att stå ut med att ständigt befinna sig i kamerans fokus måste deltagarna acceptera denna illusion, påpekar Pål Hollender, annars skulle vistelsen på ön bli ohållbar.

– Vi talar inte med kameramännen. Möjligen blir det ett ”ursäkta” då vi stöter emot varandra. Det skulle inte fungera annars. Vi har ofta ont om mat och skulle vi bli kompis med teamet som åker hem till sin förläggning på kvällarna och äter god mat skulle vi inte stå ut. Därför måste vi hålla illusionen vid liv.

Endast femtio meter bort har kamerateamet sitt läger under några solparasoll. De fyra teamen arbetar efter ett rullande schema. De börjar tidigt på morgonen, halv fem, och jobbar sedan hela dagen till mörkrets inbrott. Man filmar aldrig på natten efter att deltagarna gått och lagt sig.

bryt

Det har visat sig att endast efter några dagar har deltagarna anpassat sig efter solens gång: lägger sig då det skymmer och vaknar då det blir ljust.

De som deltar har gått med på att allt de säger under filmningen kan användas. Pål Hollender kom förra gången han deltog på olika sätt att döda de scener som han inte ville skulle sändas. Han visade ibland rumpan, men framför allt yppade han medvetet ord som ”Strix” eller ”TV” för att förstöra illusionen av att de satt isolerade på en öde ö och inte hela tiden hade ett kamerateam i närheten.

– Då samtalen blev för privata och deltagarna talade om familjemedlemmar avbröt jag illusionen. Nu vet jag att Robinson inte är en snasksåpa. Jag har förtroende för Robinson för vad det är: underhållning, säger Pål Hollender.

– Om man vill säga något privat kan man göra det på natten då kamerateamen sover.

Som konstnär fascineras Pål Hollender av den massmediala teater som Robinson är. Deltagarna är inte på ön därför att de vill leva som Robinson Crusoe, utan för att ett TV-bolag placerat dem där. När sedan pressen kommer blir det enligt Pål Hollender den totala metahändelsen. Reportrarna skriver om att pressen skriver om en händelse som egentligen endast utspelas därför att TV placerat några människor på en bestämd plats.

När Pål Hollender gått ner till eldstaden för att hjälpa till med matlagningen reser sig Leif Svensson upp från hängmattan, som han spänt upp mellan två träd, och frågar om Niklas Svensson skrev något om Robinson i gårdagens nummer av Expressen. Jag svarar inte.

bryt

Leif Svensson är lite missnöjd med en artikel om honom som publicerats i Bergslagsposten dagen efter att veteranerna hade presenterats på Arlanda. Han gillar inte att ordet ”kanske” förekom i en mening om hans gravida hustru: att han ”kanske” skulle hinna hem tills hans fru skulle föda. Hustrun ska inte få deras barn förrän i september och han skulle aldrig ha rest till Robinsonön om han inte hunnit hem till förlossningen. Han är arg och lite besviken på pressen, men som Robinsonveteran även kunnig om hur medier fungerar.

– Jag vill att det som står i tidningen är rätt. Journalister tolkar vad jag säger och ibland blir det missförstånd. Men jag tror inte det beror på ovilja från journalisternas sida, säger Leif Svensson.

Han är efter Bergslagspostens artikel lite misstänksam och vill läsa sina citat. Jag förklarar att min artikel troligtvis går i tryck innan han åter är hemma i Sverige. Han nöjer sig med att jag lovar skicka hem ett exemplar av Journalisten till honom.

bryt

På stranden fortsätter fotograferandet av Zübeyde Simsek och Emma Andersson. De ställer villigt upp på fotografernas önskemål om vinklar och poser. Patrik Österberg har tagit med sig en undervattenskamera och går ut i bukten med Zübeyde och Emma för att ta några bilder då de dyker mot varandra.

Martin Suorra ligger intill Leif Svensson i den andra hängmattan och säger lite uppgivet att enda sättet att bli fotograferad är att vara i närheten av Zübeyde eller Emma.

Birgitta Åberg står och steker bröd i en wokpanna. Även hon tittar ner mot fotograferna och hur de rusar runt på stranden för att hitta nya bilder av Zübeyde och Emma.

– Vill du bli känd, då finns det möjligheter. Men vill du hålla dig undan är det inga problem. Du väljer själv.

Pål Hollender reser sig upp från eldstaden, drar ner badbyxorna och visar lite grand av sin vita rumpa, för att visa kontrasten mot den sönderbrända ryggen. Fotograferna kommer fram och tar några bilder.

– Enda sättet att stjäla en bild från Zübeyde är att visa rumpan, säger Pål Hollender och kastar sig i vattnet.

När pressen kommer till ön rör vi om i den sociala ordningen. Men deltagarnas massmediala popularitet kanske inte återspeglar förhållandet deltagarna emellan. Uppmärksamheten kanske påverkar veteranernas beslut och vilka de ska lägga sin röst på vid nästa öråd.

bryt

När vi åker tillbaka till vår turistanläggning på ön Rawa vid sextiden vandrar några av deltagarna iväg med fiskenätet för att fånga någonting som kan dryga ut den magra risransonen. Resan till Rawa tar bara 15 minuter och på kvällen kan veteranerna se lamporna från hotellets restaurang. Isoleringen på Robinsonön är bara en illusion.

Under tiden som solen går ner över Tengah skriver Niklas Svensson och Klas Lindberg artiklar som ska in i morgondagens kvällstidning. När Niklas Svensson ringer hem till redaktionen får han reda på att det varit kravaller vid Stureplan i Stockholm och att morgondagens tidning är trång.

De dåliga teleförbindelserna med Sverige ställer till problem, och ofta dröjer det till ett på natten innan fotograferna lyckas sända hem sina bilder eftersom nätet är undermåligt. Relästationen på toppen av Rawa är en manshög metallpinne, omlindad med isoleringstejp.

bryt

Robinson är den i särklass mest populära dokusåpan, en ädelsåpa, den första och den mest påkostade. Det är dyrt att följa deltagarna under några veckor på en svårtillgänglig ö tusentals mil från Sverige: något kostsammare än att stänga in några ungdomar i ett hus och ge dem alkohol. Hur mycket SVT betalat för Robinson är en hemlighet. Pressansvariga ville inte ange någon summa. Resumés reporter Johan Såthe skriver i sin bok TV-fabriken att en omgång av Robinson går på ungefär 25 miljoner kronor.

Expressens nöjesreporter Niklas Svensson tror att Robinson och dokusåpors popularitet och framgång har sin grund i samma fenomen som på 80-talet gjorde såpan Dallas till en sådan succé.

– Trötta, stressade och ibland kanske uttråkade människor har i alla tider, tror jag, jämfört sig med, och intresserat sig för, så kallade kändisar – och det ”ouppnåeliga”. I dag kanske mer än någonsin.

Jesper Lögdahl, från Se & Hör, misstänker att Robinsons popularitet beror på att tittarna tycker det är spännande att se vanliga människor utsättas för påfrestningar på en öde ö.

– Det är inte skådespelare eller proffs utan människor som du och jag. Dessutom är det så dramaturgisk gjort att det blir som vilken serie som helst. Det är genomarbetad underhållning och väldigt nervkittlande vissa stunder.

bryt

Anledningen till att veckotidningar och kvällspressen skriver mycket om dokusåpor, tror Jesper Lögdahl, beror på att det händer mycket på relationsplanet.

– Det blir bråk, romanser eller liknande och då blir det bra nyheter. Det i kombination med antalet tittare gör att människor vill läsa om det som hänt eller det som kommer att hända.

Marko Säävälä, nöjesreporter på TT Spektra, menar att det som är kittlande med Robinson är känslan av att titta på något förbjudet, som att kika genom ett nyckelhål till grannen.

– Robinson har liksom andra såpor dessa ingredienser, men Robinson är snyggast redigerad – en slags dokusåpans Grand de Luxe. Produktionen är varsamt behandlad för att passa hela familjen, inga snaskigheter och inga helt urflippade deltagare. Sedan bygger man snyggt upp illusionen av en öde ö och den stora överlevnadskampen.

bryt

TV4s Camp Molloy har trots relativt höga tittarsiffror inte haft alls lika stor genomslagskraft i kvälls- och veckotidningar. Det beror sannolikt på att Camp Molloy först och främst är en tävling och inte koncentrerar sig lika mycket på relationerna deltagarna mellan, vilket gör att tittarna inte får lära känna de tävlande lika bra. Därför blir det svårt att skriva intressanta artiklar. Att någon deltagare vunnit en deltävling leder inte till några löp.

Att det skulle skrivas för mycket om dokusåpor håller varken Niklas Svensson, Jesper Lögdahl eller Marko Säävälä med om.

– Det är i dag ett av de populäraste formaten på TV. De har många tittare och det genererar läsare, säger Jesper Lögdahl.

– Vi skriver om dokusåpor av den enkla anledningen att våra läsare är TV-tittare. Vi skriver om alla TV-program som lockar många tittare. Vi bevakar Expedition: Robinson eftersom miljoner svenskar tittar på programmet varje lördagskväll och för att personer genom programmet blir profiler av olika anledningar. Men vi skriver också om Allsång på Skansen och om Så ska det låta, program med motsvarande miljonpublik, säger Niklas Svensson.

Marko Säävälä tycker att kvällstidningarna ibland förstorar små saker bara för att fylla eller chockvinkla dem så att det låter mer dramatiskt än det egentligen är.

– Jag som Robinsonfantast lusläser allt som skrivs, men mycket av det kan jag ta med en nypa salt.

bryt

Marko Säävälä hymlar inte med sitt intresse för denna dokusåpa och erkänner att han flera gånger sökt till Robinson. Han uppgav olika later och laster som han hoppades skulle påverka den jury som sitter och tar ut de tusentals som varje år söker till Robinson. Han hittade på att han är sängvätare, konflikträdd och berättade även en gång att han var journalist. Hans chanser ökade förmodligen inte när han på skämt påpekade att han tänkte skriva en bestseller om sin tid i Robinson.

– Jag har även sökt till finska Robinson, eftersom jag har finskt påbrå. Men jag blev inte uttagen där heller. De vill inte ha journalister i Robinson, sade Marko Säävälä.

bryt

Publicistklubbens ordförande Jan Guillou fick vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm frågan vilken dokusåpa han skulle kunna tänka sig att ställa upp i. Jan Guillou svarade att det skulle ha varit Robinson, men inte i dag utan för 30 år sedan.

Inspelningen av deltagarnas ankomst till Tengah är alltid spektakulära. Produktionsbolaget Strix, som spelar in Robinson, har som vanligt hyrt en helikopter som från luften ska filma landstigningen. I vattnet finns tre kameramän och på stranden lika många som ska följa hur veteranerna hoppar från relingen och simmande tar sig i land. På stranden finns också fotografer från pressen gömda bakom buskar. Dagen före fick de instruktioner att klä sig i gröna skjortor och inte springa omkring på stranden och på så vis störa inspelningen. De som inte hade gröna kläder fick låna av SVT. Några fotografer klagade på att de hade tvingats ligga nerhukade på myrstigar i timmar.

Vädret hade dagen före varit ostadigt med skyfall. Fortfarande är vädret disigt och därför drar inspelningen av veteranernas ankomst till Tengah ut på tiden eftersom producenterna inväntar väder som bättre ska understryka att det är en paradisö de anländer till.

bryt

Eftersom inspelningen dragit ut på tiden kommer vi sent till mötet med programledaren Anders Lundin och SVTs nöjeschef Hans Rosenfeldt på ön Besar, där hela produktionsteamet från Strix och SVT huserar. Det är också på denna ö som det beryktade örådet finns och alla tävlingar genomförs.

På grund av förseningen är det ebb och båten kör på grund ett tiotal meter utanför stranden. Efter några minuter lyckas vi komma loss, men båten kan inte ta oss ända fram till stranden utan vi är tvungna att hoppa i det midjehöga vattnet och vada iland. Fotograferna får med försiktiga steg, med kamerorna lyfta över huvudet, ta sig fram över havsbottnen som består av vassa koraller.

Mötet med Anders Lundin, Hans Rosenfeldt och SVTs pressansvariga Hanna Blomgren och Helena Brodén är som ett katt- och råttaspel. Pressen vill att de ska försäga sig och avslöja hemliga detaljer i tävlingen. På samma gång är medierna beroende av att de ger viss information som kan vara en nyhet för hemmaredaktionen. Detta hemlighetsmakeri gör att vissa intervjuer blir lite trevande. När jag ställer några frågor till Lena Pettersson, bildproducent för örådet, tittar hon först på Helena Brodén, som för att få godkänt att berätta.

Dagen efter besöket på veteranernas strand får vi träffa dem igen. Det är dags för deras första tävling. Vattenståndet är denna gång lite högre, men inte tillräckligt för att vi torrskodda ska ta oss iland. Helena Brodén hoppar i vattnet och drar båten med presskåren så nära land som möjligt.

bryt

Denna gång har vi fått instruktioner att inte tala med deltagarna. När veteranerna kommer med båt till tävlingsplatsen passerar de pressen och inspelningsteamet utan att göra en enda igenkännande min. Medierna spelar under några timmar med i teaterstycket.

Förbudet mot klockor, snus och mobiltelefoner gällde fortfarande, men tydligen bara för pressen. Kamerateamen från Strix har fullt synliga armbandsur, prillor och tillgång till kommunikationsradio.

Efter hand som havet stiger blir det allt trängre på stranden. Ett 20-tal personer är inblandade i inspelningen av tävlingen: ljudtekniker, kameramän, smink, scriptor, producenter, ansvariga för tävlingen, snickare och så vidare.

Vi från pressen hunsas fram och tillbaka på den krympande strandremsan. Först ska vi stå under ett träd för att sedan förflytta oss bakom några kamerastativ. Hanna Blomberg ritar ett streck i sanden och förklarar att vi ska stå bakom linjen, som om vi skulle bli paralyserade som höns.

bryt

Dagens tävling består av två banor, en för kvinnor och en för män. Patrik Österberg frågar vilken bana kvinnorna ska springa på. Producenten har inte bestämt sig. Patrik förklarar att han vill ha kvinnorna närmast.

– Jag vill ta bilder på pattar som skumpar då tjejerna faller i vattnet. Kvällstidningarna vill också ha sådana bilder, men de säger det inte. De hycklar. Jag är ärlig, sade Patrik Österberg.

När prisutdelningen är klar hoppar veteranerna i båten för färd tillbaka till Tengah. Emma och Zübeyde sätter sig längst fram så att fotograferna ska få möjlighet att ta ytterligare några bilder av dem. Några reportrar bryter mot förbudet att tala med dem, vilket får SVTs presstjänst att reagera, dock selektivt. Marko Säävälä kan diskret ställa några frågor, men då kvällspressen, Niklas Svensson och Klas Lindberg, närmar sig båten motas de bort.

Vi är ett hunsat släkte, vi reportrar. Vi är helt i händerna på pressfolket från SVT. Rent fysiskt kan vi inte resa vart vi vill. Produktionsteamet bor på en ö, vi på en annan och deltagarna på en tredje. Vi är helt beroende av SVTs transport mellan dessa öar. Utan dem kommer vi ingen vart och har inget tillstånd att åka till Tengah. Dessutom har vi skrivit på ett avtal där det står att vi ska följa de direktiv som inspelningsledare och pressansvariga ger på plats. Lyder vi inte dem kan vi bli fråntagna vår ackreditering.

bryt

Marko Säävälä har berättat för Hanna Blomgren att han tänkt stanna kvar en vecka till på Rawa och skriva klart porträtt av deltagarna. Det gör SVT oroligt eftersom de som blivit utröstade bor på samma turistanläggning. SVTs nöjeschef Hans Rosenfeldt tar Marko Säävälä avsides och ber honom att flytta. De lovar att ordna ett annat boende. Men med stöd från hemmaredaktionen står Marko Säävälä på sig och förklarar att han inte tänker avslöja vilka som blir utröstade och förflyttas till Rawa. Han hänvisar till det avtal som han sedan tidigare skrivit under där det står att ”All information om genomförandet och utfallet av de olika tävlingarna är hemliga till det att berörda program har sänts”.

Det är samma avtal där det står att pressen måste följa pressansvarigas direktiv och inte berätta för tävlingsdeltagarna om nyheter från Sverige eller resten av världen.

När deltagarna har tävlat får pressen pröva på hinderbanan. Det går inte så bra. För att klara sig gäller det att högst falla i vattnet tre gånger. Ingen från pressen lyckas ta sig i mål.

bryt

Jesper Lögdahl och Lars Johansson från Se & Hör prövar på banan därför att de ska göra ett större reportage till hösten om hur det är att leva ett Robinsonliv. Vid vår turistanläggning bygger de upp ett litet läger och gör ett träkors där det står Lag Se & Hör.

– Tua Lundström ville att vi skulle leva på samma diet som Robinson-deltagarna. Vi tyckte att det var att överdriva, säger Jesper Lögdahl.

Redan innan Robinson hade premiär hösten 1997 skapade programmet svarta rubriker. Den första att bli utröstad var Sinis Savija. En månad efter att han kommit hem blev han överkörd av ett tåg i sin hemstad Norrköping. Polisen ansåg att det rörde sig om självmord.

Savijas änka krävde att programmet skulle stoppas. Hon ansåg att maken hade blivit djupt deprimerad av att han inte fått någon motivering till varför han blev utröstad. SVTs ledning stoppade tillfälligt programmet och klippte om de avsnitt där Sinis Savija förekom och där han röstades ut.

Att se personer bli bortvalda skakade om det svenska samhället i grunden. Det var som om hela den svenska folkhemsmodellen med solidaritet människor emellan hotades. Robinson blev en brytningspunkt då det gamla Sverige försvann. Fram skymtade ett mera individualistiskt samhälle som verkade vilja säga: satsa på dig själv och skit i andra.

Men när Robinson hade premiär förbyttes snabbt de negativa tonerna och dokusåpan blev en nytändning för SVT. Det visade att public service-företaget inte var marginaliserat och fortfarande kunde förnya sig och konkurrera med de kommersiella kanalerna. De kritiska rösterna byttes ut mot en mer positivt inriktad rapportering.

bryt

Robinson har under de sex första åren haft 127 kvällstidningslöp, ungefär ett i veckan under tiden då programmet sänds. En sökning i Presstext ger 2 188 träffar på Expedition: Robinson.

Under veckan som pressen var nere i Malaysia skrev Aftonbladet och Expressens utsända vardera ett 20-tal artiklar och notiser om Robinson. Aftonbladet skrev bland annat om att veteranerna tvingades klä av sig nakna och visiterades av personal från Strix. På ettan och löpet har dock ”TV-kvinnan” som skötte visiteringen av Emma & Co förvandlats till ”TV-män”, vilket gjorde rubriken mer kittlande, men knappast var en korrekt skildring av verkligheten.

–Det var olyckligt, säger Klas Lindberg till Journalisten.

Aftonbladet skrev vidare om att Malou Viselius Rydin fått allergichock och att en deltagare hade problem med tarmarna. Att Emma Andersson skadade sig vid en tävling fick stort utrymme. På utmanarnas strand handlade artiklarna om att Vincent Hamilton var nöjd med tjejerna, att Mille Lansburgh var sjuk första dagen och att alla utmanare var hungriga efter att enbart ha ätit kokos.

Expressen drog bland annat på veteranen Malou Viselius Rydins ”skräcknatt” på Tengah, att Leif Svensson skadade foten då han trampade på en sjöborre, att Kent Larsen ramlade ur hängmattan och att Journalistens reporter höll på att slå sönder örådets urna. Emma Anderssons fall drogs även upp stort i Expressen, som också avslöjade att det redan bildats pakter bland deltagarna.

Båda kvällstidningarna skrev om SVTs planer på vad som ska ersätta Robinson och att några veteraner givit upp, utan att nämna dem vid namn.

Helena Brodén konstaterade på plats att hon hört från SVT i Stockholm att tittare ringt och tyckt att kvällstidningarna skrivit för mycket om Robinson och att de håller på att förstöra spänningen inför höstens program.

bryt

Robert Börjesson, nöjeschef på Expressen, anser att tidningen måste publicera.

– Det är inte ämnet det handlar om utan om du har nyheter. Du kan även tjata ut politiska ämnen om du inte har nyheter, säger Robert Börjesson.

När Bergslagsposten förra veckan skrev att veteranen Leif Svensson återvänt från Malaysia blev nöjeschefen Hans Rosenfeldt upprörd. Han vill inte att några namn nämns förrän programmet börjar sändas till vintern.

– Jag uppfattar hela Robinson som en pseudohändelse. Att Leif Svensson har kommit hem är däremot en nyhet. Det vore helt främmande för oss att inte tala det för vår läsekrets. Vi bryr oss inte om vad SVT säger. Vi ska sköta vårt uppdrag gentemot våra läsare, säger Bergslagspostens chefredaktör Göran Karlsson och påpekar att SVT inte har hört av sig till honom.

Han säger att det var läsarna som ringde till tidningen och berättade att Leif Svensson redan efter en vecka var tillbaka och uppmanade tidningen att skriva om detta.

Enligt Göran Karlsson var det aldrig tal om att de skulle hemlighålla hans namn. Det skulle bli absurt eftersom alla inom bevakningsområdet ändå visste vilken person det rörde sig om. Leif Svensson kommer från den lilla orten Vedevåg där han är känd som Robinson-Leif.

– Expressen vågar fortfarande inte publicera namnet på dem som kommit hem. En av Sveriges största tidning går i SVTs ledband. Märkligt, säger Göran Karlsson.

bryt

Bergslagsposten har ett samarbete med Nerikes Allehanda och Bergslagspostens artikel publicerades även där.

– Det var inget svårare publicistiskt beslut jag tog då vi publicerade Leif Svenssons namn. Robinson är ingen stor grej för oss, utan det blev en notis på nöjessidorna, säger Krister Linnér, chefredaktör på Nerikes Allehanda och tillägger att om SVT vill att deltagarna ska undvika offentligheten borde de hålla dem undan under hela tävlingsperioden.

bryt

Ronny Olovsson, nöjeschef på Aftonbladet, menar att skälet till att kvällstidningarna skriver så mycket om dokusåpor är att programformen dominerar dagens TV-utbud.

– Dokusåporna och de som medverkar i dessa program engagerar tittarna starkt. Framför allt gäller det de dagliga såporna som Big Brother och Farmen. Det som engagerar våra läsare blir naturligtvis intressant för oss att skriva om, säger Ronny Olovsson.

Han menar att dokusåporna de senaste fem sex åren har flyttat fram de etiska gränserna för vad som anses lämpligt att visa i underhållningsprogram.

– Programmen ställer nya frågor och det finns anledning att granska och ifrågasätta dem. TV-kanalerna och produktionsbolagen tycks hela tiden försöka överträffa varandra.

Men är det en granskning: fokuserar ni inte bara på ”skandalerna”?

– Vi kan bara relatera till vad som händer i programmen. Är det som händer skandaler blir det vad vi skriver om. Sedan gör vi också artikelserier där vi tar upp problematiken med dokusåpor. Den senaste handlade om Big Brother, där vi ifrågasatte att programmet sändes klockan sju på kvällen och lät olika röster komma till tals. Det är inte så att vi endast har veckobevakning från dokusåporna, säger Ronny Olovsson.

Vi kommer lite för tidigt till utmanarnas strand och är tvungna att ligga ute på redden under tiden som kamerateamet filmar. Hanna Blomberg är via sin kommunikationsradio i kontakt med kamerateamen på stranden. Hon anropar dem genom att säga: Hallå, Micke, Micke, Micke. Eftersom journalister är ett lättroat släkte börjar vi unisont sjunga på Carola Häggkvists gamla hit.

Landstigningen vid utmanarnas strand går smidigt och vi kan ta oss iland där vattnet endast är några decimeter djupt. Utmanarna visste att de skulle få besök, men inte av vilka. De kanske hade föredragit några som kom med mat istället för anteckningsblock och kamera. Redan efter två dagar på stranden har de insett att vistelsen på en öde ö inte är en sinekur.

– Aj, ropar utmanaren Lars Gåre och sparkar med benet. De här sandflugorna är ettrigare än Janne Josefsson.

Trots att stranden några dagar tidigare har sprayats för att ta död på flugorna verkar de vara överlevare: det är deras naturliga miljö till skillnad från dessa strandsatta människor.

bryt

Även vi journalister är efter fem dagar under en obarmhärtig sol illa brända. Några av fotograferna har under tiden som vi väntar på båten ut till utmanarnas ö placerat påsar med is på sina huvuden för att svalka sig och dämpa smärtan från brännsåren på skalpen. Hanna Blomberg lånar ut solkräm. Vi accepterar endast skyddsfaktor 30 och däröver.

– Det ska bli skönt att åka hem, säger Jonas Ekströmer. Ni reportrar slipper att dra runt på tung utrustning och kan intervjua deltagarna i skuggan.

Marko Säävälä gör porträtt av deltagare som har beställts av lokaltidningar.

– Många av utmanarna är från Stockholm vilket gör det svårt för oss på TT Spektra att sälja in porträtt. Morgontidningarna i Stockholm är inte lika intresserade av Robinson. Några Mitt i–tidningar har dock visat intresse, säger Marko Säävälä.

Reportrarna har en och en halv timme på sig att intervjua alla deltagare. Det gäller att vara effektiv och få ut så mycket som möjligt av de minuter de får med varje utmanare. För kvällstidningarna gäller det att på samma gång som de samlar in material till höstens sändningar även hitta nyheter som kan intressera hemmaredaktionen. Det blir lite extra kaotiskt eftersom även fotograferna rycker och drar i deltagarna. Reportrarna från kvällstidningarna och Se & Hör samlar även in utmanarnas telefonnummer så att de kan ringa dem och få kommentarer om de blir utröstade.

När vi ska åka tillbaka till vår ö kommer Camilla Eggenberger fram till mig och säger att hon inte tror att hon och de andra utmanarna har någon möjlighet att slå veteranerna.

– Vi har inte en chans. Veteranerna är redan kända och medierna vill att någon av dem vinner. Ingen har någon chans mot Mirre.

pj@journalisten.se

bryt:

Fotnot: Samtliga rubriker är hämtade ur Expressen och Aftonbladet i maj 2003. Dagens Industris reportage om Expedition: Robinson publicerades i DI Weekend i lördags.

Fler avsnitt
Fler videos