Släpp fångarne loss
Den vackra, nästan symmetriskt rundade udden Bornhufvud skjuter ut i Björkfjärden, tätt bevuxen med skog.Midt emot denna udde på ett betydligt afstånd aftecknar sig de svartgråa massorna af öarna Slandö och Högholmen.Bakom den synes i ett blågrått töcken det skuggiga fastlandet.Detta är inledningsraderna till en tidningsartikel med snart 100 år på nacken. De bildar upptakten till en text om en tragisk båtolycka då fem människor omkom.
Den vackra, nästan symmetriskt rundade udden Bornhufvud skjuter ut i Björkfjärden, tätt bevuxen med skog.
Midt emot denna udde på ett betydligt afstånd aftecknar sig de svartgråa massorna af öarna Slandö och Högholmen.
Bakom den synes i ett blågrått töcken det skuggiga fastlandet.
Detta är inledningsraderna till en tidningsartikel med snart 100 år på nacken. De bildar upptakten till en text om en tragisk båtolycka då fem människor omkom.
Raderna är skrivna av Birger Sjöberg, mest känd för Fridavisorna, Den första gång jag såg dig och Kvartetten som sprängdes.
”Ja, inte skulle Birger Sjöberg ha andats lättare i dagens medievärld.”
Men Birger Sjöberg var under lång tid journalist under förra seklets första årtionden. Om detta, och mycket annat om Birger Sjöbergs liv och diktning, finns att läsa i Johan Svedjedals drygt 750 sidor tjocka bok Skrivaredans.
Birger Sjöberg är spännande med den bredd han visade upp: från brödskrivande av nyhetskaraktär till idyllisk kärlekspoesi. Och med den formdjärva och själsligt sönderslitande diktsamlingen Kriser och kransar som epilog.
Under 1900-talets första hälft var förbindelsen mellan journalistiskt och litterärt skrivande större än i dag. Men en motsättning fanns. Ett centralt stycke i biografin handlar om att Birger Sjöberg kvävdes som skald när journalistiken tog för stor plats; språket plattades till och fantasin mattades av. Att just detta kunde ske hade vänner varnat honom för när han tog klivet in på redaktionen.
Alltså: redan för snart 100 år sedan kunde journalistiken vara ett hot mot den egna rösten, det självständiga och kanske även självsvåldiga.
Hur är det nu då? Ja, inte skulle Birger Sjöberg ha andats lättare i dagens medievärld. Konstfärdighet i berättandet har i allmänhet en låg status. Några få utvalda tilllåts alltjämt uttrycka sig på sitt eget vis. Men allt fler journalister känner sig fångade i den moderna tidens mediefabriker, där de är hänvisade till mallade textlådor och till en på förhand bestämd journalistisk stil och ton.
Det förfärliga är att det finns tidningsmakare som tror sig veta hur allt skall vara. Texter längre än 1 500 tecken är det ingen som orkar läsa och läsarna kan ju ändå ingenting.
En skrivare som Birger Sjöberg kunde på sin tid ändå få visst svängrum på journalistisk plats. Hans egensinne sågs som en tillgång, visar biografin. I dag skulle han antagligen på många håll uppfattas som en belastning.
Kritikern och kulturjournalisten Mikael Löfgren tangerar frågan i sin nyutkomna bok Jobb. Löfgren talar om en proletarisering inom medierna. Många journalisters vardag präglas av frånvaro av kontroll över den egna arbetssituationen, tidspress och mekaniserat utförande. Inte bara innehållet utan också produktionsvillkoren börjar alltmer likna industrins, säger han.
Det talas mycket om frihet i vår tid. Men långt ifrån alla journalister tycker att de fått mera av den varan. Landets redaktioner är fyllda av människor med skaparlust, begåvning och känslighet.
Frigör den kraften. Det är ju snart vår.
