Gå direkt till textinnehållet

Photo Award: Makalösa bilder på världens statister

PGB Photo Award har med sin premiär etablerat sig som en tävling som handlar om estetik och dramatik. Bilder från verkligheten när den är som häftigast, ohyggligast, vackrast. Det handlar om att förpacka och hämta hem en tredje världens åtråvärda råvara - äkthet.

Ni vet hur det är när man kommer utomlands. Kaffet smakar lite mer, maten är lite mustigare, klädstilerna mer braskande, människor mer känslosamma. Folk är allmänt lite för mycket. Lite så känns det när man kliver från vinnarna i Årets bild-tävlingen till den lika Sverige-baserade men mer globala PGB Photo Award (The Lemberg Resurrection, säsong 1).

Det är som att kliva från det svenska kylskåpet till den utländska köttkvarnen.

Astrada

Att ta del av bilderna i the Photo Award är också en omskakande resa. De tar oss ofta med till konflikterna där och när de utspelar sig. Bilderna är omedelbart berörande och upprörande. Jämför Årets Bild-vinnarnas bilder av Kenya (som jag skrev om här) med Astradas bilder av samma konflikt. Astradas villkor är annorlunda, han bor i grannlandet Uganda, och har haft tid att vistas länge i området. Det har resulterat i oerhört närgångna och blodiga bilder från själva striderna. Bågskyttar i gatustrider. Lik. En nästan obegriplig närhet till ondskans processer. När en poliskänga trampar på en mans hals så att blodet tränger ur munnen är han där med kameran.

KashmirSådana är även många av de andra bilderna i PGB Photo Award. Mycket stympade lemmar, och så givetvis den Seriösa Fotografins stapelvaror: det sjuka afrikanska barnet med flugor i ansiktet samt den muslimska kvinnan bakom en heltäckande slöja, soldaten med galet stirrande ögon.

Man kan dock fråga sig om denna närvaro handlar om att berätta något värdefullt om konflikterna eller världen i sig. Jag tvivlar på det. Första utgåvan av PGB Photo Award visade tydligt att det här i första hand är en tävling som handlar om fotograferandets estetik och dramatik – och i högst begränsad del om fotojournalistik. På sajten finns inga prismotiveringar eller förklaringar till varför bilderna är viktiga eller valda. Inte på utställningens bilder på hotell Lydmar i Stockholm heller, mer än som korta bildtexter i utställningskatalogen. Vem som syns på bilderna, varför de är där, vad konflikten handlar om, vad hände sen och varför händelsen är viktig, det är uppenbart underordnat. Vi vet inte. Så varför ska vi bry oss om bilder? För att det är snygga, coola bilder? Jo, troligen just därför. 

Det är synd, eftersom PGB Photo Award uttryckligen startats med ett lovvärt syfte, att generera intäkter som ges till välgörande ändamål i fattiga länder. Men på bilderna blir aktörerna sällan individer i ett specifikt  socialt och politiskt sammanhang, utan fungerar som aktörer i ett allmänmänskligt, tidlöst vansinnesdrama, suggestivt arrangerat för internationell publik. De är namnlösa statister i dekorativa kläder och suggestiva poser. Den duktige holländsk-svenske fotografen Pieter ten Hoopen fick till exempel pris i klassen allmän nyhetsbild med en bild från en ensam kvinna i inre diaspora bland sitt hastigt uppstaplat bohag. I katalogen står att bilden är från östra Kenya, där många av striderna stod. Men enligt ten Hoopen är bilden i själva verket tagen i Naivasha i centrala/västra Kenya, och i det var också i dessa landets delar striderna rasade. Ett litet fel, bara, eller hur?

Jag menar, öst, väst, vem bryr sig? Nä just det. Vi gör ju inte det.

Kompositionen och ljuset är viktigare.

Paul F.

PS1: Grattis journalist, du är överklass! Carl-Johan De Geer intervjuades i P1 och på frågan vad hans överklassbakgrund innebär för fördel i dagens samhälle bekräftade han vad som andra också sagt: överklassens styrka kan ligga i självförtroendet och styrkan hos de som har språket i sin makt. Tron på de egna ordens makt ger makt. Vilket naturligtvis gör journalisterna som kår till en maktbärande klass. Grattis medieklassen – den nya överklassen.

PS2: Elgigantens senaste reklamblad annonserade om en hårddisk för strax under 900 kronor som uppgavs kunna lagra 25.000 låtar. Om användarna betalar ett genomsnittligt pris på 7 kronor per låt skulle det innebär en kostnad på 175.000 kronor. Är inte summan så orimlig att det är uppenbart att Elgiganten i praktiken, därmed uppsåtligen tillhandahåller verktyg för illegal fildelning? All teknik som underlättar olaglig fildelning, sökmotorer, lagringsenheter, kan inte åtalas. Men hur är det om säljarna pekar mot ett visst tänkt nyttjande? Bara en tanke.

Bilder ovan: Astradas bild från gatustrider i centrala/västra Kenya. Kikuyo är landets största stam vilket landets president tillhör. Luo-stammen lever framför allt i landets västra delar och var en av de grupper som opponerade mot brister under presidentvalet.

Andy Spyras bild från en tiggande kvinna i Kashmir, i staden Srinagar, Indien.


Fler videos
Fler avsnitt