Fler borde portas från Nobelfesten
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna firar 70 år idag och spalterna fylls sedan en vecka tillbaka av diffusa uppmaningar om att ”stå upp” för dessa rättigheter. Samtidigt firas en annan högtidlighet idag, Nobeldagen, och det är nästan bara den ihärdige demokratiförkämpen Kurdo Baksi som orkat lyfta blicken från såpoperan Svenska Akademien och påpeka, att ska diktaturföreträdare verkligen bjudas in till årets tjusigaste fest?
Svaret är förstås ett rungande ”nej!”. Som Baksi skriver (Expressen Debatt 181205) är det omöjligt för Nobelstiftelsen att ha missat, att Kina kidnappat den svenske medborgaren Gui Minhai för att han vågat publicera regimkritiska böcker, och att Eritrea hållit den svenske journalisten Dawit Isaak fången under grymma förhållanden i 17 år.
Otroligt nog är fler öppna MR-motståndare inbjudna: representanter för regimer som Nordkorea och Belarus. Det handlar inte direkt om några gråskalor där staternas förehavanden behöver utredas av experter innan man vågar komma med ett fördömande, utan om klassiska diktaturer med massavrättningar, propagandaindustrier och fängelsestraff för barn och barnbarn till dissidenter.
Ännu märkligare blir det när Nobelstiftelsen ger en (fullt rimlig) förklaring till varför det antidemokratiska och främlingsfientliga partiet SD inte är välkomna. Så… stiftelsen har ett samvete och/eller någon form av etisk policy för en typ av antidemokratiska överträdelser, men ser mellan fingrarna på andra? Nej, så flexibelt kan man förstås inte förhålla sig till de mänskliga rättigheterna.
Vad kan vi i medierna då göra? Sluta upp med den i det närmaste sinnessjukt omfattande bevakningen – eller ska man säga upprepningen, för nästan varje vecka publiceras en ”detta har hänt” – av Svenska Akademien, för det första. Det är aldrig vackert att se en mediebevakning gå från måttfull till en regelrätt fixering.
För det andra: protestera! Varför höjs röster från enstaka skribenter mot diktaturfjäskandet och inte från, säg, samlat chefredaktörshåll? Expressen har ju till exempel kampanjat intensivt och under många år för Dawit Isaaks sak. Var är massprotesterna och namnlistorna från SJF, PEN, Utgivarna, RUG et al? Det är så konstigt att jag utan resultat letat igenom de senaste dagarnas artiklar om Nobel i mediearkiven i förhoppning om att ha missat något (kollegor, tipsa mig gärna om så är fallet!).
För det tredje, vad sägs om att omvandla de tjusiga orden om mänskliga rättigheter som trumpetas ut från ledarplats till konkret handling? Man behöver faktiskt inte skicka ett stort team till Stadshuset. Kanske räcker det med en enstaka reporter i år? Det är inte heller nödvändigt att uppmärksamma prisutdelningen med sex maffiga uppslag på pappret plus bildspel efter bildspel på webben. Vad sägs om att kapa utrymmet med hälften?
Framför allt kan man se till att meddela Nobelstiftelsen detta och se om inte saker sätts i rörelse till nästa år. Vi journalister har ingen anledning att hålla Nobelstiftelsen om ryggen och rapportera om glitter och galaklänningar som en skock lydiga får, allt medan ulvar minglar med landets elit.
