Gå direkt till textinnehållet
Alexandra Pascalidou
frilansjournalist

Byt dröm

Häromdagen föreläste jag på en gymnasieskola. Jag försökte inspirera ungdomarna att studera på universitetet och satsa stenhårt på det de innerst inne brinner för. När jag frågade vad de ville bli svarade några: ”Vi vill bli som du”.

”Jag beklagar sorgen”, undslapp det mig. ”Byt dröm. För om jag fick välja skulle jag inte vilja vara jag. I alla fall inte yrkesmässigt. Om ni inte triggas av tanken att gå ombord på Titanic”.

Frilansjournalistiken känns som ett sjunkande skepp. Vi ska göra allt mer för allt mindre resurser. Det är som att tumla runt i en centrifug av o:n. Ovisshet, osäkerhet och oro. En fragmentiserad frilanstillvaro där du aldrig vet när och om och hur du får betalt. En vardag av vacklande villkor där redaktioner ringer och ber om tjänster de helst inte behöver betala för. Där vi antas vilja ställa upp för kommersiella kanaler och vinstdrivande medier som vore de välgörande verksamhet.

Journalist blev jag för att jag älskar att skriva, rapportera, skildra min samtids sammanhang, förmedla berättelser och möta människor. Hade någon berättat för mig att jag dessutom måste vara säljare, en egen pr-och reklambyrå och ett eget produktionsbolag hade jag nog valt något annat. Bakom min förortskaxiga fasad finns en blyg liten människa med bräckligt självförtroende som våndas varje gång jag måste sälja in ett jobb.

Min kompis Annika Hagström berättar om journalistikens guldålder i mitten på 70-talet när en hel redaktion gjorde research i ett halvår innan sändning. Och de fick betalt. Och semesterersättning. Och de hade tid att tänka. Och tala.

I söndags var vi med i TV4s nyhetsmorgon. Ett härligt program som vi båda tidigare varit programledare för. Nu skulle vi laga mat och tala om vår vänskap. Men körschemat var finare hackat än våra rödlökar. Det var sekundslimmade slottar som åts upp av reklam och straxar och pepprades med puffar medan vi skulle stressa ihop tre rätter. ”Det vi hann säga skulle kunna sammanfattas i en rubrik och en halv ingress” skrattar vi efteråt.

I den mediala snuttifieringens era ska vi och våra gäster helst strö slagfärdiga oneliners och cliffhangers. Anglicismerna är talande i en tid när allt ska vara catchy och usp:igt och vi ska styla våra personas och fila våra profiler. När vi ska göra oss säljbara och kommersiellt gångbara- inte anställningsbara.

Annika berättar om en tid då ingen frågade vad programmen skulle kosta. Ingen undrade över tittarsiffror. Det viktigaste på TV var att det skulle vara viktigt. ”Man gick upp till ett gäng stenansikten som satt runt ett bord och berättade om det viktiga. En kvinnlig kollega ville göra porträtt på Kennedys mamma som fostrat tre spännande söner. Det blev först knäpptyst runt bordet. Sen utbrast gubbarna: ”Menar du att du vill göra veckotidningsreportage?” Det slutade med att journalisten fick nackspärr och flyttades ner till en annan barack.

”Då var det fult att visa sig i rutan. Vi skulle inte ställa oss i vägen för berättelsen” minns Annika. Vänstermodet dikterade uniformer som bestod av träskor, mahjong kläder, utsvängda byxor och huckle på huvudet. Männen hade blåkläder, grova eller kinesiska skjortor med Jan Myrdal som trendsättare. Den övre medelklassen klädde ut sig till arbetare och bönder som var den tidens ideal. Annika Hagström, dotter till en målare och portvaktsfamilj, klädde aldrig ner sig. Arbetarklassen har i alla tider drömt om att få klä upp sig.

”Jag gick i högklackat och folk sa att jag var modig som vågade i vänstervindarnas tidevarv” säger hon. Till ett tjejmöte hade Annika köpt platåskor med korkklackar när en journalistkollega anmärkte: ”Hör du, de där gör du inte revolution i. Ta av dig dem i hallen!”

”Smink var det inte tal om i TV. Vi skulle vara allvarliga. Leenden ansågs insmickrande. Därför såg jag ut som en Baader Meinhof-medlem” säger Annika.

Det största förräderiet var när Annika började göra nöjesprogram med Jacob Dahlin. Nöje var ju ett opium för folket. TV-legenden som tog nöje på största allvar Jacob sa: ”Jag ser ju att du vill uppträda i glitter och glamour”. Och så blommade Annika ut i kläder som hänger kvar i garderoben. Stora axelvaddar på en ålskinnsklänning med dragkedja och ett brett njurbälte runt midjan.

När Annika 1997 antydde att hon skulle lämna SVT och starta eget sa hennes chef: ”Fler borde tänka som du”. Och så blev det. Och där är vi nu. Tusentals egna företagare som klistrar kvitton, skriver fakturor, räknar momssatser, jämför försäkringar, länkar artiklar, knarkar sociala medier, fruktar för förkylningar, googlar redaktörer, mejslar ut krokar, försöker lappa ihop tillvaron och sliter för att få loss lite tid för att göra det vi verkligen älskar – journalistik. 

Fler videos
Fler avsnitt