Värna visselblåsaren
En ny lag som införs i december stärker skyddet för visselblåsare – men många arbetsgivare försöker fortfarande avskräcka sina anställda från att larma om oegentligheter. Här har vi journalister en viktig roll att spela.
Den mest grundläggande: att informera våra källor och intervjupersoner om att möjligheten att larma finns, att de är skyddade av rättsväsendet och att de inte ”tjallar” eller gör någonting fel. Tvärtom leder ovälkomna (för cheferna) avslöjanden ofta till förbättringar på lång sikt.
För Nyhetsmagasinet ETC har jag nyligen intervjuat juristen Yasra Delpisheh, som 2019 slog larm om att Båstads kommun underlåtit att agera trots vetskap om att barn for illa. Som tack förlorade hon jobbet. Men Yasra gav inte upp. Hon blev den första i Sverige att stämma sin arbetsgivare för repressalier mot visselblåsare och fortsätter att driva fallet.
Intressant nog berättar frilansjournalisten Mikaela Åkerman, som grundat initiativet Vissla, med stöd från bland annat Journalistförbundet, att kunskapen om visselblåsande är förvånansvärt låg hos allmänheten. Vissa som slagit larm har inte ens förstått att de är visselblåsare. Journalistens nyhet den 28/5 om att barnmorskor på Sundsvalls sjukhus uppmanas att inte prata med journalister visar hur viktigt det är att sprida kunskapen om visselblåsande. För Sundsvalls Tidning berättar barnmorskor att ledningen kallat till möte för att varna dem om att medierna ”inte är på deras sida” och att barnmorskorna ”blir exploaterade” av pressen.
Under arbetet med reportageboken BB-krisen (2019) stötte jag på liknande vittnesmål från vårdanställda. Föga förvånande hade många påverkats av chefernas varningar och det tog tid att vinna deras förtroende. Flera hade dåligt samvete för att de pratade med ”motståndarsidan” och fruktade att de skulle råka illa ut genom att berätta om sådant som riskabelt överbelagda förlossningsavdelningar. Samma rädsla återkom i intervju efter intervju i min senaste bok om en helt annan verksamhet, polisen, där en ännu starkare tystnadskultur råder än inom vården – kompletterad av en hel verktygslåda full av olika sorters repressalier för att straffa obekväma medarbetare.
Därför är det viktigt att vi läser på om den nya lagen och sprider nyckelinformation, som att personal först och främst bör gå till arbetsgivaren med problem – men att de skyddas av visselblåsarlagen om de inte kan göra så på grund av risken för repressalier (vilket är olagligt för arbetsgivare att utöva). Chefer får inte heller försöka hindra visselblåsare från att rapportera om missförhållanden.
Med denna kunskap i ryggen vågar förhoppningsvis fler anställda berätta vad som pågår bakom de fasader, som blivit allt mer putsade och ogenomträngliga de senaste åren. Visselblåsare som Yasra Delpisheh är centrala för att vi journalister ska kunna kontra ”PR-sjukan”, som smittat så många myndigheter och företag, och rapportera om mindre smickrande sidor av deras verksamhet.
