P1 har aldrig varit bättre
Har ni läst den stora gnälltexten om Sveriges Radio och utarmningen av P1? Alla tidningar med självaktning har publicerat den. Den här också. Den är ju inte alltid likadant formulerad förstås, och undertecknarna är olika. I normalfallet är det en klok men ibland lätt reaktionär person över femtio som har skrivit.
Temat kan i korthet beskrivas ungefär så här: Eftersom Annika Lantz vid något tillfälle har gjort program i P1, och eftersom Thomas Nordegren ibland skämtar i sitt program, är hela kanalen på väg att förskingra sitt arv som folkuniversitet.
Seriositeten undergrävs av flams, ska vi förstå.
Jaså?
Ni som klagar: Har ni hört "Filosofiska rummet" om matematik från januari i år, eller det om litteraturens nytta i februari? Så otroligt bra. Lars Mogensen måste vara en av svensk pratradios största tillgångar. Har ni hört en helt vanlig recension av Marie Lundström eller Maria Edström i "Kulturnytt" någon gång? Har ni hört "Medierna" där Martin Wicklin ställer infamt vänliga frågor och hittar det som skaver varje gång? Har ni hört Tomas Ramberg fråga Pehr G Gyllenhammar varför han pratar som han gör i Ekots lördagsintervju?
Mitt bestämda intryck är att P1 aldrig varit bättre. Kanalen är bred och djup på samma gång. Tempot växlar, obekymrat, och varje nörd tycks få sitt nischprogram.
Så finns det ett gnäll, eller en kritik kanske vi ska säga, till. Den brukar gå ut på att P1, ja hela Sveriges Radio faktiskt, ägnar sig åt ett cyniskt utnyttjande av illa behandlade produktionsbolag som under etiskt tveksamma och arbetsmässigt slavliknande villkor gör radio i kolchos-form.
I särskilt gnälliga fall hör detta ihop, cirkelbevisat: P1 gör skitprogram därför att de görs i en kolchos som inte ligger på Gärdet. Kolchoser som inte ligger på Gärdet är ansvariga för att P1 gör skitprogram.
Hur de fackligt arbetsmässiga villkoren ser ut på Sveriges Radio och hos dess underleverantörer vet jag ingenting om. Jag hoppas att de är acceptabla, jag hoppas att företagsledning och fack förmår samarbeta.
Men jag kan bara konstatera att jag som lyssnare varje dag erbjuds pratradio som slår mig med häpnad. Saklig, högkvalitativ, agendasättande. Och lika gärna kommer den från fristående produktionsbolag – hör till exempel Sara Lundins dokumentär om kravallerna i Jönköping som P3 sände för några veckor sedan.
Så gör inte Sveriges Radio något dåligt? Jo, nya webben behöver en del handpåläggning av nyanställde webbstrategen Mikael Zackrisson och hans kolleger. Spelaren fungerar ofta knackigt, ännu oftare inte alls, i min webbläsare. Adressbytet från sr.se till sverigesradio.se är en klassisk "vi lagade något som inte var trasigt" och ter sig fortfarande jättesvårt att förstå.
Som jag har skrivit tidigare på denna plats hoppas jag annars att svenska public service-bolag helt slutar att fundera över distributionskanaler. Varför inte göra dagstidning, när man ändå gör radio och tv och webb? Public service ska definieras av sitt innehåll, inget annat.
Dessutom är det public service som har bäst förutsättningar – en inbyggd långsamhet, stor tradition, politiska resurser – för att skapa nya, rättvisa, generella och extremt väl genomtänkta upphovsrättsavtal.
Då kan vi snart få del av hela arkivet, tillbaka till 1900-talets första halva, helt öppet och sökbart för alla. Det vore ju faktiskt helt underbart.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
