När kommunen anställer egna reportrar
Gävle blev under skandalernas nittiotal förknippat med politiker som gick på porrklubb, förskingrade och fifflade med kontokort. Kanske är det därför kommunen nu rekryterar egna reportrar och bygger en egen redaktion med uppdrag att bara skriva positiva nyheter.
Gävle är inte ensamt. Kommunikationsavdelningarna sväller inom kommuner och statliga myndigheter och idag finns det dubbelt så många kommunikatörer som journalister som du kan läsa här.
Till exempel har Polisens centrala kommunikationsavdelning mer än tredubblats på tio år. De som ska granskas rustar upp. Och de som ska granska rustar ner.
Forskare varnar för att det sker en maktförskjutning som kan få allvarliga konsekvenser för nyhetsförmedling, granskning och politisk insyn. Varför svara på mediernas kritiska frågor? Låt myndighetens egna reportrar skönmåla istället och lägg ut det på hemsidan.
Ett omtalat exempel är Helsingborg som de senaste åtta åren tredubblat sin kommunikationsverksamhet för att ”ligga i framkant och verkligen leverera”. Kostnaderna har rusat och bara det senaste året har personalkostnaden på den centrala kommunikationsavdelningen ökat med 50 procent, med inhyrda pr-konsulter och höga löner till de chefer som leder ”varumärkesbygget”. Det berättar Helsingborgs-Dagblad i en serie artiklar. Fram tonar en farsartad The-Office-värld där pengarna rullar och cheferna badar i floskler. I en ambition att alltmer ta över journalisternas roll.
För att Helsingborg ska bli ”en stad på allas läppar” är det viktigt att se allt från den ljusa sidan. Kommunens texter passerar ett slags skönmålningsfilter.
Inga problem får förekomma. I texterna på hemsidan omskrivs därför ”problem” med ordet ”utmaning”.
Helsingborgarna får veta att staden ska pulsera av ”lekfull, kreativ tolerans” eftersom man ”vill något”. Oklart vad.
”För ett ögonblick trodde jag mig vara i Pyongyang”, skriver HD:s Gunnar Bergdahl.
Idag arbetar cirka 40 kommunikatörer och informatörer för Helsingborgs kommun. En siffra som motsvarar ungefär det antal journalister som försvinner på Helsingborgs Dagblad efter sammanslagningen med Sydsvenskan.
Ambitionen att med skattepengar och politisk styrning ta över de krisdrabbade mediernas uppgift illustreras ännu tydligare i Gävle.
I Gefle Dagblad läser jag hur kommunen börjat bygga ett slags kommunfinansierad tidning med bara goda nyheter. Jag läser om en journalistkollega som tidigare jobbat på TV4 i Gävle. Som lagts ner. Nu har hon fått jobb där jobben finns för en utbildad journalist. Hos kommunen:
– Huvudfokus är att lyfta fram bra saker som händer i Gävle, säger hon.
Karriärväxlingen från nedlagd lokalredaktion till kommunal kommunikationsavdelning är hon inte ensam om. När journalistjobben försvinner är det inom det offentliga Sveriges snabbt växande propagandaapparat de lediga tjänsterna finns.
Medan Gävletidningarna i flera omgångar minskat personalstyrkan har kommunen gått i motsatt riktning. De senaste tio åren har antalet kommunikatörer ökat till cirka 30 personer. Budgeten ligger idag på minst 40 miljoner. En siffra dubbelt så stor som statens stöd till kulturtidskrifter. I stadshuset har man startat en egen redaktion, på väg att passera både Arbetarbladet och Gefle Dagblad i storlek. Kommunen har nyligen i annonser sökt ännu en ”reporter”.
Man kallar det så. Reporter. Den man söker ska ha ”högskoleutbildning inom journalistik”. Uppgiften är att ”skriva nyhetstexter”, vilket i klartext beskrivs som att ”berätta det som är bra” och att ”förmedla och gestalta nyheter som får mottagaren att ompröva sin bild av Gävle till det bättre”.
Den tidigare TV4-reporterns jobb är nu att stärka kommunens varumärke. Hon gör intervjuer där lokala profiler, så kallade Gävleambassadörer, säger att de ”älskar Gävle”.
Intervjuerna publiceras på Gävle kommuns hemsida som är en sockerchock av positivitet. Här möter man glada människor och rubriker som Gilla Gävle, Flytta hit och Följ Gävle på Instagram.
Under rubriken Nyheter berättas att kommunen satsar på modern vattenrening, att Sven-Bertil Taube ska sjunga med Gävle symfoniorkester i september och att fem cykelpumpar ska placeras ut runt om i staden för att Gävle ska bli ”en ännu bättre cykelstad”.
Här är alla nyheter goda. I de kommunala nyhetsförmedlarnas urval hittar jag inget som ens antyder att det kan finnas annat än glädje och framgång i lyckoriket Gävle.
Till exempel hittar jag inget om den kommunala nyhet som Gefle Dagblad skrivit om den senaste veckan, anklagelser om mygel vid upphandlingen av båttrafiken till Limön. Inte heller nämns nyheten att schabbel från kommunens gymnasieskola hindrat en elev att få ut rätt yrkesbehörighet. Eller att Pressbyrån på Centralstationen stänger.
Tyst är det också om nyheten att en handläggare på socialtjänsten i Gävle dömts till villkorlig dom och dagsböter för dataintrång och tjänstefel, sedan hon raderat en stor mängd anmälningar om barn som for illa.
Så förändras medielandskapet just nu. Journalister anställs med kommunala skattepengar för att ta över när de traditionella nyhetsredaktionerna rustar ner. Via kommunens hemsida, Facebook och Instagram matas medborgarna med bilden av ett mönstersamhälle, där alla är glada och ingen lider nöd.
I Gävle är 12 procent utan jobb. Gävleborg har landets högsta arbetslöshet och tillhör de län i Sverige med sämst psykisk hälsa och flest självmord. Gävle har problem med bostadsbrist, gängkriminalitet och rasism. Men om detta vill man inte berätta. Problematisering, granskning och självkritik har ingen plats i svenska kriskommuners tävlan om att måla sin värld av industriruiner och trötta stadskärnor i ljusast färger.
Man kan peka på problem i maktbalansen gentemot allt svagare medier. Men framförallt borde kommunernas skattebetalare kräva att deras pengar används till bättre saker än att sminka över skandaler och problem.
Kanske kan de svällande kommunala propagandaministeriernas låtsasjournalistik föra något gott med sig. Allmänheten får tydligt illustrerat hur det blir när makten rapporterar om sig själv. Och hur det skiljer sig från traditionell journalistik.
Kanske kan någon också upplysa politikerna om att läsvärdet är lågt på tillrättalagda texter om att allt är väl i den egna provinsen.
I Gävle och Helsingborg, såväl som i Pyongyang.
Fotnot: Faktaunderlaget till denna krönika är delvis hämtat ur en artikelserie där Gefle Dagblad granskar kommunens kommunikationssatsning. Men till skillnad från kommunens texter, ligger den bakom en betalvägg så därför ligger här inga direkta länkar till artiklarna. Flera av de så kallade ”gävleskandalerna” gällde politiker från Gävle eller Gävleborg men var inte direkt kopplade till Gävle kommun.
