Konsumentjournalistiskt haveri

Flera tidningar ringde och bad mig om expertkommentarer den förmiddagen. Men jag visste ju inte mer om utbud eller kvalitet än någon annan. Tidningarna skrev mycket och stort ändå. Nyheten hanterades i princip som årets största i nischen, med obligatorisk ”Spotify för film”-vinkel.

Men den blev inte största nyheten ens den veckan, för blott nio timmar efter Netflix-utskicket svarade HBO med ett ännu kraftigare pressreleaseskalv i Sverige – världens tyngsta kvalitets-TV-bolag skulle också lanseras här under hösten. Kulturjournalister slog extatiska frivolter i både spalterna och sociala medier.

Två månader senare har Netflix kommit i gång, medan försenade HBO Nordic har kommit upp i 97 000 ”gillar”-klick på sin facebooksida. Samtidigt har även flera av de befintliga svenska operatörerna, från TV4 till Viaplay och CMore, vässat sina streamingtjänster och ytterligare nya tillkommit: Filmnet och Magine är de mest omskrivna.

Höstens största nyheter på den svenska TV-marknaden har alltså med nya streamingtjänster att göra. Men medierna har inte bara behandlat dem som nyheter, man har även hyllat dem, det vill säga gått i god för dem med välkända bylines, och kallat de nya tjänsterna för ”en revolution”.

I och med detta har man också fullbordat ett väsentligt svek mot sina läsare.

Jag betvivlar inte att majoriteten av alla dessa journalister verkligen testat tjänsterna. Däremot betvivlar jag att de haft grundläggande kompetens att överhuvudtaget utföra publiceringsdugliga tester.

Å ena sidan har de okritiskt citerat streamingbolagens PR-uttalanden om att man nu minsann slår undan benen på piratkopieringen och på allvar konkurrerar med fysisk köpfilm. Å andra sidan har man bara testat tjänsten i datorn, eller – om man i något undantagsfall kopplat denna till en TV – med otillräcklig utrustning och teknikkunskap.

Ty i ingen enda av alla dessa hyllningar har någon journalist noterat att tjänsterna knappt klarar av att sända ut surroundljud. Enligt branschstatistik har vart fjärde hushåll i Sverige ett hemmabiopaket. Och varenda hemmabioägare som läst en tidning de senaste veckorna om ”streamingrevolutionen”, och nyfiket tecknat sig för ett konto, torde ha insett att de blivit lurade av klåparjournalister.

En piratkopierad film håller i dag vanligen närmast bluraykvalitet, även ljudmässigt. En streamad film hos Netflix eller andra leverantörer, däremot, håller inte ens dvd-kvalitet, vare sig i bild eller ljud.

Därtill är utbudet plågsamt underlägset köpfilmshyllorna eller de otillåtna fildelningssajterna. Och även här har många journalister gått vilse – exempelvis när de angett antal filmer hos respektive streamingtjänst och bara vidareförmedlat officiella uppgifter där till och med varje enskilt avsnitt i en TV-serie räknas som en fullgod ”titel” i utbudet.

Som vanligt, när det gäller mer komplexa sammanhang i sådana här frågor och när etablerade medier sviker, är det en blogg som förmedlar den oberoende, genuint granskande journalistiken. På www.blogg.kritiker.se har man manuellt kollat av tjänsternas nyhetsutbud mot listan över senaste årets samtliga filmsläpp, och konstaterar att Netflix och Viaplay endast har 5 respektive 12 procent av dessa titlar. För att fullfölja mediernas utrop om ”Spotify för film” så kan sägas att Spotify erbjuder närmare 90 procent av det senaste årets alla skivsläpp.

Ingen av dessa dimridåer – som fördunklat både faktiskt utbud och teknisk kvalitet och kompatibilitet – har våra största tidningar klarat av att skingra. I stället har kända journalister blivit upphetsade av att släppas in som ”beta-testare” på nya tjänster som exempelvis svenska Magine eller Filmnet och undsluppit sig genanta överdrifter om att dessa är ”geniala” och ”framtidens tv” (detta sagt om Magine, som i själva verket inte är något annat än ett sämre TV4 Play i dagsläget).

Alla rikstäckande dagstidningar har erbjudit både djupreportage och översiktsguider men ingen har lyckats genomföra egna seriösa tester och utbudsberäkningar. Det är svårt att kalla det för något annat än årets största konsumentjournalistiska haveri.

                                                                                     KJELL HÄGLUND