Jessika Gedin om jubilaren Babel: ”Hellre dansa vid stupet än sitta ner och sura”

Pang!

Pang, pang!

Konfettikanonerna smäller otippat högt och små guldslingor faller över scenen. Längst fram står Babels galjonsfigur Jessika Gedin, programledare sedan 2012, och bakom henne låtsasminglar en samling tidigare redaktionsmedarbetare som strömmat upp på scenen på given signal. Många, är de. Men så har vi med en 20-åring att göra.

– För minst 20 år till! skålar Jessika Gedin med blicken i kameran och stänger inspelningen av jubileumsprogrammet.

När kamerorna slutat rulla stiger SVT:s vd Anne Lagercrantz upp på scen och säger att det inte finns någon framtid för ”ängsliga och konventionella” tv-program. Babel är motsatsen, låter hon förstå.

Den litterära talkshowen Babel gjorde sin jungfrutur den 8 mars 2005, då med författaren Daniel Sjölin vid rodret. Programmet ville varken vara för smalt eller brett utan ”bygga på höjden”, som Sjölin säger i en av de många tillbakablickar som 20-årsprogrammet ”omåttligt nostalgiskt” (ett typiskt Gedin-säg) spelar upp i jubileumsprogrammet.

Genom åren har hundratals författare gästat Babel. Egenintresset – att sälja böcker – är förstås betydande. Ändå kan det vara skräckinjagande att sätta sig i en tv-studio, konstaterar projektledaren Hannah Cederberg. Något som till exempel författaren Lina Wolff vittnar om i sin senaste bok, i det korta kapitlet ”Babel”:

”En intervjusituation i teve är, som Patricia Highsmith uttryckte det, som att vara med om en bilolycka från vilken det tar veckor att återhämta sig. (…) Jag låg sömnlös i två veckor före programmet, och två veckor efter.”

– Men vi har en välvillig, snäll publik. Och jag tror det betyder något att få en initierad läsning som de får här, av någon som sett deras arbete, säger Hannah Cederberg.

Bland de författare som låtit sig intervjuas av Nordens enda kvarvarande tv-litteraturprogram finns allt från internationella storheter som Jamaica Kincaid och Paul Auster, till svenska feelgoodförfattare som Emma Hamberg. Babels mesta gäst genom åren är norrmannen Karl Ove Knausgård, som till och med spelat trummor på Babels scen.

– Genre är ointressant, kvalitet är intressant. Vi försöker hålla kvaliteten. Det får inte vara för jävla dåligt, det går inte, summerar Jessika Gedin redaktionens urvalskriterier.

Vi har hamnat i hennes loge i Babelkorridoren utanför studion. Den är inte många kvadratmeter stor.

– Men jag är den enda som har egen toalett. Det är värt.

Gedin är född in i en förläggarfamilj och började skriva bokrecensioner som 20-åring, men hade noll tv-vana när hon tog över programledarskapet 2012. Nervositeten de första tio sekunderna har inte slipats bort trots hundra och åter hundra inspelningar. När hon intervjuar sitter hon med blicken stadigt fäst på författaren mittemot, och verkar i stora drag vara fri från sina manuskort.

– Om man kan lyssna, kan man ställa följdfrågor och vara i samtalet. En förutsättning är att vara jävligt påläst. Jag läser i princip på tills det är dags. Man kan säga att jag är en väldigt spänd och uptight typ hela veckan, för att kunna ha en enda avslappnad halvtimme.

Färre svenskar än förr, i synnerhet unga, läser böcker, i synnerhet tryckta. Och färre unga än förr tittar på SVT. Jessika Gedin är inte pigg på att prata mörkersiffror en så festlig dag som den här.

– Jag har bara ingen lust att säga att min egen bransch är i kris. Hellre att vi dansar vid stupet än att jag sitter ner och surar.

– Läsarna mår bra, tycker jag, de jag träffar och har kontakt med i vår bokklubb på Facebook. Det är ett fint sammanhang att vara i. De är tänkande människor, roliga, fördomsfria generellt. Ja, det var ju en fördom förstås.

Projektledaren Hannah Cederberg konstaterar att Babel vill nå fler tittargrupper, särskilt online.

– Bara inte på bekostnad av våra kärntittare. Men vi ser att Playtittandet ökar och att fler tittar färdigt.

Kulturjournalistikens, och framför allt kritikens, tillbakagång i det svenska tidningslandskapet är något dåligt, tycker man – såklart – på Babel.

– I ljuset av att man pratar om en läskris i samhället och att mycket annan kulturjournalistik lägger ned eller drar ned så är det jätteroligt att vi inte gör det, utan att det finns en tydlig långsiktighet från SVT, säger Hannah Cederberg.

– Det är idiotiskt att nedmontera kulturen, dessutom är det själsdödande. Det enda vi hungrar efter är ju faktiskt kultur. Vårt behov av berättelser har inte minskat bara för att vi streamar våra berättelser på Netflix, säger Jessika Gedin.

Men, det de gör är en litterär talkshow, inte kulturjournalistik. Babel kan inte fylla upp där tidningarna retirerar, menar Jessika Gedin. Faktum är att hon förbjudit ”kulturjournalistik” i programmet.

– Vi är inte recenserande. Och det blir lite hycklande att å ena sidan ha en författarintervju och å andra sidan ha en fri arena för kulturdebatt eller att tala om en viss strömning. Det är så lätt att man blir falsk, hycklande eller självgod, det är bättre att renodla tycker jag.

Ute vid soffgruppen minglas det och skålas alkoholfritt för de 20 åren som varit.

Blir det 20 till?

– Det hoppas jag verkligen, säger Jessika Gedin med sitt energiska eftertryck.

För din egen del också?

– Att åldras som kvinna i TV … Men jag kan tänka mig att om 20 år är jag så ohyggligt omopererad att bara halsen avslöjar mig. Som i Brazil, har du sett den? Som huvudpersonens mamma, så kan jag tänka mig. Förhoppningsvis med hjärnan i behåll.