Gå direkt till textinnehållet

”Det är ett väldigt bortskämt, fritt yrkesutövande”

Han är första generationens poddare och har brutit ny mark i gränslandet mellan komik och samtidskommentar. Men det var först när han fick pris av Expressen som Ola Söderholm förstod vad han faktiskt håller på med: kulturjournalistik.

En lång och gänglig man på en cykel med barnsadel svänger in på Industrigatan i östra Malmö. Tar i hand och visar till studion en halvtrappa ner. Ola Söderholm är sliten av småbarnsnätter och ironiserar över att det ska bli härligt att fotas med fem timmars sömn i kroppen.
Samma morgon har han lagt upp avsnitt 38 av podcasten Stormens utveckling, som ges ut av Aftonbladet Kultur. Podden har beskrivningen ”samtidskommenterande” och i avsnitt 38 flankeras Ola Söderholm av sambon och serietecknaren Liv Strömquist, tillsammans med komikern Jonatan Unge den mest frekventa bisittaren.
Med grund i den amerikanska historikern Christopher Laschs resonemang om fördelarna med populismen levererar Söderholm en humortryfferad spaning om att dagens starkt polariserade debatt – med exemplet SD och public service – i själva verket är bra för demokratin. Enligt Lasch, förklarar Söderholm ganska mångordigt, är det bara genom att delta i livliga debatter som medborgarna på riktigt kan ta till sig samhällsfrågor. 
– Det tycker jag var intressant, och det är motsatsen till vad många säger, till den här slentriansnobbiga inställningen att det är förfärligt med Joakim Lamotte-samhället, säger han när vi slagit oss ner vid det som till vardags tjänar som inspelningsbord.

Med Stormens utveckling, och föregångaren Lilla drevet, har Ola Söderholm mutat in ett helt eget område i den svenska poddvärlden, ett där han både får vara rolig och tänka högt om saker han tycker är intressanta i samtiden, ofta späckat med akademiska referenser. Det kan låta udda, men han har en publik som mer påminner om fans – ”jag har märkt att många inom ett medelklassegment och en viss ålder lyssnar” säger han lakoniskt – och kan numera försörja sig på podden.
Man skulle kunna säga att Ola Söderholms två yrkesidentiteter, komiker och journalist, äntligen får samsas. Eller att journalisten fått revansch efter många år i skuggan av komikern.

I den gula soffan i Malmö Musikstudio brukar poddeltagarna fotas inför varje avsnitt.

Gösta Ola Emanuel Söderholm är född i Falun men gick hela sin skolgång i Luleå. På gymnasiet var han en lite blyg, kulturintresserad kille som tjatade in sig som musikkritiker på Norrbottens-Kuriren, fascinerad av rollen som smakdomare. Flyttade till Sundsvall och Mitthögskolans journalistprogram direkt efter studenten, var inte bland de bästa i årskullen. Som 21-åring hade han sin journalistexamen men kände sig inte redo. Pluggade vidare i stället – och testade standup, en dröm som länge lockat men känts oåtkomlig.
– När jag hade uppträtt första gången släppte jag helt tanken på att vara journalist.
Fast journalistiken fick stå för brödfödan ett par år. Att göra Se & Hörs tv-bilaga var ett mekaniskt jobb som passade bra, eftersom Ola Söderholm var ”helt uppfylld av standup-grejen”. På dagarna frågade han kändisar om vad de helst snacksade på i tv-soffan, på kvällarna utmanade han sin ångest på Stockholms gratis-standup-scener. Ganska snart började han i stället skriva humor och sitta i redaktioner för ”olika konstiga och bortglömda program på Kanal 5 och TV3” och titlar som Parlamentet och Melodifestivalen. 


2011 började Ola Söderholm pendla till Malmö för att göra politisk satir i Sveriges Radios Tankesmedjan i P3, tillsammans med bland andra Liv Strömquist och Nanna Johansson. Efter att ha lasats ut från SR startade de i stället den samtidskommenterande humorpodden Lilla drevet, som drevs i samarbete med Aftonbladet Kultur. I början av 2019 meddelades att Lilla drevet lades ner, och kort därefter kom nyheten om Ola Söderholms solopodd.
– Beslutet hade att göra med att jag hade blivit ett slags de facto-chef, men var inte formellt chef. Det kändes renare att starta om i stället för att buffligt ta över något för att gå i den riktning jag ville, förklarar han.
I vilken riktning var det?
– Mot längre, utforskande grejer.

”Längre, utforskande grejer” kan vara ett timslångt samtal med Nina Björk om sekulär tro och socialismens löfte om frihet, eller ett 85-minutersavsnitt om Romarrikets kollaps och vår egen. Ola Söderholm säger att han aldrig haft en uttänkt strategi för sin karriär utan bara följt  lust och intressen.
– Allt har skett allteftersom. När jag var 23, 25, var jag helt besatt av skämt och att följa alla nya komiker, lyssna på standup-skivor. Nu läser jag tjocka fackböcker… Det är ett väldigt bortskämt, fritt yrkesutövande.

– Men möjligheten att det ska bli bra ökar om man alltid är intresserad av det man pratar om. Då blir det någon slags energi i berättandet och då spelar det inte så stor roll om det jag är intresserad av är ett långt, allvarligt syftande försök att förstå klimatpolitiken, eller en jättetramsig skämtvinkel om att Ulf Kristersson älskar glass.

Men vad är det han gör? För att få syn på det krävdes att han skulle tilldelas Björn Nilsson-priset för god kulturjournalistik av Expressen, 2018.
–  Jag tyckte att det låg något i att det jag håller på med är kulturjournalistik, och att det kanske är ganska likt det skribenter på kultursidor gör. Och det kan vara lite tramsigare ibland och allvarligare ibland.

För den kanske mest träffsäkra summeringen av Ola Söderholms värv som poddare kan man annars gå till hans egna beskrivningar från en standup-turné 2017. ”Att i 25 minuter näsfnissande återberätta en Guardianartikel jag läst. För en halvsovande Jonatan Unge.”
Eller: ”Att i 50 minuter framställa mig själv som någon som nästan förstår Michel Foucault. Få svenska komiker är lika skickliga. Många menar att jag knäcker Måns Möller där.”
I samma skämt tackar Ola Söderholm också poddtrenden för att den gjort det möjligt för uppåtsträvande men mindre karismatiska komiker att göra sig ett namn. 
– Så är det. Inom komikervärlden har poddarna varit en revolution som skapat en slags medelklass. När jag började med standup var man antingen ingenting, eller en tv-stjärna som kunde sälja ut hockeyarenor. Poddarna skapade en möjlighet för alla oss som inte hade karisma nog att slå igenom på en minut i tv. Vi kunde äta oss in i folks medvetande genom 400 timmars podd, och till slut sälja lite biljetter. 
Numera gör han inte standup. Det är ”en extremsport” som inte så lätt kombineras med småbarnsvardag. Podden är ett annat, mer tillfredsställande uttrycksmedel.

Ola Söderholm avhandlar många åsikter i sina samtidsspaningar, men aktar sig för att själv agera aktivistiskt. Det fungerar dåligt både som komiker och journalist. Han försöker undvika att bete sig som en ledarskribent, ”som bara säger det som ska sägas, även om det är tjatigt” och i stället omfamna kulturjournalistikens konsekventa illojalitet.
– Det är inte min roll att vara aktivist. Det skulle göra det mindre intressant. Men det är kanske också en spegling av vem jag är. Jag är ganska osäker, jag tycker att det är svårt att ha åsikter. Så jag håller på med det här att försöka undersöka olika perspektiv hela tiden. Det är spännande att läsa teori och kulturteori och försöka popularisera det.

Det ”konstiga, lite lösa essäpoddande” han ägnar sig åt ”är väl journalistik på någon nivå”.
– Jag kanske har någon journalistisk talang för att kunna popularisera vissa saker. Det negativa sättet att se på det är att det varken är hackat eller malet. Inte nog roligt för komik, inte nog smart när det finns folk som är smarta på riktigt. Och inte nog sakligt för att vara journalistik.

I podden som släpps veckan efter vår intervju använder Ola Söderholm samma självironiska beskrivning av den genre han skapat. Sparringpartnern Jonatan Unge hakar snabbt på:
– Genren självspäkeri, genren gå med håven? ”Han var den främste i genren gå med håven.” Du är superbra! Det är alla andra som är dumma i huvudet! 

***

Ola Söderholm
Ålder: Fyller 38 i sommar.
Familj: Sambo med Liv Strömquist, en tvåårig son och Liv Strömquists två barn.
Bor: Bostadsrätt i Sofielund, Malmö.
Bakgrund: Journalist och komiker, har bland annat skrivit åt humorprogram. Har gjort Tanke­smedjan i P3 och Lilla drevet, driver sedan 2019 podden Stormens utveckling, i samarbete med Aftonbladet Kultur och med Akademikernas a-kassa som sponsor.
Drivkraft: ”Jag vill väl ha ryggdunkar och uppmärksamhet antar jag. Men jag är genuint intresserad av saker jag pratar om.”
Aktuell med: Stormens utveckling släpps varje vecka. Ska börja skriva lite åt Aftonbladet Kultur.
Priser: Björn Nilsson-priset 2018 med motiveringen ”En unik röst i samtiden som skapar en till synes omöjlig kulturjournalistik: ett ärligt, knivskarpt, roligt och långsamt samtal. Han är de fria tankarnas förnyare och de lilla drevens talesman.”

Ola Söderholm om…

Journalistyrket: ”Det känns som att journalist blivit ett fint medelklassyrke, som jurist eller ingenjör. Äkta journalister lever och andas journalistik, andra jobbar bara som journalister. Men alla kan väl inte vara besatta.”

Att säga nej till sponsorer han inte kan stå för: ”Det är skönt att slippa älska tyngdtäcken, så länge min familj inte svälter. Hellre kanske jag hittar någon betalmodell. ”

Arbetsveckan: ”Måndag till onsdag kan det bli 12-14-timmarsdagar. Jag gör research, skriver ofta sju, åtta manussidor, och klipper.”

Att podda med sin partner: ”Det kan vara svårt att man redan pratat om allt och måste låtsas säga det för första gången. Vi vill inte använda att vi är ett par, utan har hittat ett annat tonläge.”

Fler avsnitt
Fler videos