Gå direkt till textinnehållet

Surt sa politikerräven

Magnusson påminner om vilket ansvar som nu vilar på partierna: att skärpa den politiska kontrollen över journalistiken.

I går kväll, tyvärr efter Journalistens pressläggning, höll Publicistklubbens Stockholmskrets sin traditionella eftervalsdebatt med partiledarna på Tyrol. Det brukar vara en tillställning med veckade pannor och småvassa gliringar mot de politiska journalisterna. I går var det förmodligen snarare rena stenkastningen, med en dold kamera som vanligaste tillhygge.

Att det citerades friskt ur Agenda-programledaren Lars Adaktussons inlägg på DN Debatt i går (där han dömde ut smygfilmning som en ”förkastlig” arbetsmetod) är det också ganska låga odds på. Men det finns en annan debattartikel som är ännu mer angelägen att citera ur, nämligen den som moderaternas avgående partisekreterare Johnny Magnusson skrev i Göteborgs-Posten två dagar tidigare.

bryt

Annons Annons

Med utgångspunkt i Uppdrag gransknings avslöjande om valstugerasismen påminner Magnusson om vilket ansvar som nu vilar på de politiska partierna. Att rensa upp i de egna leden? Nej, att skärpa den politiska kontrollen över journalistiken. Partierna har, skriver Magnusson, ”nyckeln vad gäller den statskontrollerade radions och televisionens vidare öden”. Partierna, det vill säga riksdagen, måste ”våga säga ifrån när medierna vill ”ta över” valrörelsen, men också arbeta ännu hårdare på att hitta vägar för direkta samtal med väljarna som inte går genom mediernas filter”.

Exakt hur politikerna ska ”säga ifrån” eller hur ”samtalen” ska gå till går Magnusson inte in på. Men hans uttalande är symptomatiskt för en valrörelse där partierna på alla sätt försökt styra mediernas rapportering och utfrågningar och krävt att de enbart ska fungera som en plattform för partierna att föra fram sina budskap från, utan ifrågasättande och granskning.

bryt

Magnussons retorik har en väldigt tydlig bismak av sura rönnbär. Man kan inte, i valrörelse efter valrörelse, satsa all kraft på sin mediestrategi, för att sedan i valförlustens bittra timme hävda att det bästa vore om inte medierna fanns över huvud taget. Och att sända ut signaler om att medierna skulle behöva starkare parlamentarisk styrning (Mer makt åt Granskningsnämnden? Politiker istället för publicister i public service-bolagens ledningar?) är direkt farligt.

Självklart finns det fog för en debatt om mediernas politiska bevakning. Och inte bara om dolda kameror utan framför allt om riskerna för en ökad

politisering av nyhetsarbetet på landets redaktioner. Ledarsidornas tentakler har, på flera håll i den här valrörelsen, sträckt sig alldeles för långt in på nyhetsredaktionernas domäner och färgat bevakning och nyhetsvärdering. Vilket är en problematik som inte kan

ignoreras.

Denna debatt måste journalisterna föra. Och politikerna hålla sig borta ifrån.

bryt

chefredaktör

P.S. ”Det blir inga fler sådana löp”, klargjorde en bister Thorbjörn Larsson, Expressens styrelseordförande, i ett samtal om Expressens fixering vid saftiga Anna Nicole-historier, i Journalistens monter på bokmässan i Göteborg i fredags.

Något liknande sade Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, enligt samstämmiga källor, i ett tal på tidningens personalmiddag på Berns för tre veckor sedan, med tydlig adress till tidningens utskällda löpsedel med närbilder på Victoria Silvstedts bröst. ”Vi ska inte dras med och gå den vägen”, fastslog Gerdin.

Det är tydliga och viktiga besked i en tid då kvällspressen ökar sin totala upplaga för första gången på länge. Med fokus på journalistiken istället för silikonet blir det lättare för fler att glädjas åt upplageökningarna.

Fler avsnitt
Fler videos