Gå direkt till textinnehållet
Emma Mattsson (till vänster) och Emma V Larsson.
Foto: Tor Johnsson

Repet från vildmarken

Friluftsjournalistiken frodas. Journalisten tog rygg på frilansjournalisterna Emma Mattsson och Emma V Larsson under ett dygn i Tiveden för att ta reda på varför.

Över stigen som vindlar genom den skumma granskogen upp mot Tärnekullens klippor och blockgrottor ligger en blomdoft som Emma V Larsson inte kan identifiera.

– Det är så irriterande. Jag måste ta reda på vad det är.

Skvattram tänker jag, men säger inget eftersom jag inte har den blekaste om hur skvattram doftar. Eller ser ut. Eller om det finns här. Men jag snappade upp något om skvattram av guiden nere på Ösjönäs äventyrscenter innan vi gav oss av. Jag var dock mer uppmärksam på det där hon sa om varg och lodjur ute i skogen och floran placerade sig resolut i bakhuvudet.

Annons Annons

Vi befinner oss i västra utkanten av Tivedens nationalpark mellan Vänern och Vättern, mitt i mossmattan i gammelskogen där inlandsisen för tiotusen år sedan dumpade klippblock i ett dramatiskt sprickdals-landskap som genom sin otillgänglighet hindrat all skogsavverkning mer omfattande än den som brukats för enstaka kolmilor.

Den branta leden runt Vitsandsgrottorna är bara 1,3 kilometer men tar oss nästan två timmar att tillryggalägga, till viss del på grund av all fotografering.

– Gå tillbaka dit och sen går du på trädstammen i den riktningen! dirigerar Emma Mattsson.

Emma V Larsson klättrar lydigt upp på lågan och balanserar ett steg i taget medan hon drömskt blickar ut över skogen.

Det här är en del av jobbet: Emma fotar Emma som njuter av naturen och samlar intryck för artikeln. I friluftsjournalistikens reportageform är jaget ständigt närvarande och de onödiga miljöbeskrivningarna man tvingades träna bort på journalistutbildningen välkomna tillbaka. Det ju miljön som är grejen. Låt darlingarna leva.

– Själva skrivandet får man ju inte utrymme för i nyhetsjournalistiken eftersom den är så mallad. Men det får man här. Meningen är att läsaren ska känna sig lockad att gå ut i naturen. Formen för denna typ av reportage har inte bara en självklar mall, man kan experimentera mer än vad man kan med mer nyhetsartiklar. Som med tempus, scener och gestaltning. Man har alltså möjligheten att prova olika berättartekniker och leka med den dramaturgiska kurvan. Det tar tid, är utmanande – och väldigt roligt.

De vill både spegla och komplettera varandra i text och bild.

– Vi tänker att båda elementen ska berätta något nytt, men vi ska också vara samstämda i känsla.

En stor del av den första arbetsdagen går åt till att fota reportern Emma V Larsson i mysiga miljöer. Foto: Tor Johnsson

Men friluftsjournalistik är verkligen inte bara en promenad i parken. Emma V Larsson och Emma Mattsson ska tälta, paddla och vandra i två dygn i Tiveden. Publicering i Utemagasinet blir om ungefär ett år så att det hamnar rätt i säsongen. Under de två dagarna i Tiveden kommer de att intervjua 18 personer och kommer att behöva göra kompletterande telefonintervjuer i efterhand, både med besökare och experter på området.

Vi har paddlat hit i tröga kanadensare över Stora Trehörningen, förbi Kiddön och en holme som heter Hjälp, sannolikt på förekomna anledningar. Det är soligt med stackmoln, lätt blåst och 16 grader i skuggan. Kort sagt utmärkt vandringsväder.

– Jag önskar att jag kunde få göra det här hela tiden, men det är mycket skrivbordsarbete för mig också, säger Emma V Larsson, som har Utemagasinet som sin största kund och är digital redaktör för magasinets sajt.

– Vi gör ju det här på fritiden också, säger Emma Mattsson. Men det är stor skillnad mellan att ge sig ut i jobbet och privat. Man har jobbet i huvudet hela tiden nu.

De träffades på ett knäck för tio år sedan och blev vänner.

– Jag ville komma ut mer i naturen. ”Vi borde göra fler jobb tillsammans”, sa hon, och så blev det, säger Emma Mattsson.

– Mhm. ”Häng med mig till Svalbard mitt i vintern, det blir kul”, säger Emma V Larsson.

De skrattar.

Svalbard är det svåraste jobbet de har gjort tillsammans. Det var polarnatt och solen gick aldrig över horisonten.

– Det var så mörkt. Det var otroligt svårt att fota någonting utomhus, och när jag stannade till och började ställa upp stativet kom guiden rusande och sa åt mig att plocka ihop, det är isbjörn i närheten, berättar Emma Mattsson.

Det roligaste jobbet då?
– Ön Lånan i Vega skärgård i norra Norge, säger Emma V Larsson snabbt.

– Kvinnor har i generationer värnat ejderfåglarna som häckar på ön, byggt fågelhus åt dem och samlat in det dyrbara dunet när fåglarna gett sig av. Vi fick smyga fram på ön med en guide och fick bara en halvtimme på oss, så det var lite stressigt, men det var en fantastisk upplevelse. Den nordnorska kusten är otroligt vacker, och att sedan få se samspelet mellan människa och natur på det sättet … ja, det är nog det roligaste jobbet jag har gjort.

Emma V Larsson har drömt om Tiveden länge. Samtidigt är det lite för tillgängligt och civilisationsnära med omsorgsfullt skötta stigar som lockar ovana vandrare. Som den tyska kvinna vi träffar i en blockgrotta där hon fikar med sina två små barn. Barnen älskar grottorna.

– Många av läsarna är rutinerade vandrare och vill ha lite vildare känsla. Vi var oroliga för att vi inte skulle få en stor naturupplevelse i Tiveden, mest på grund av att man inte fick tälta överallt och för att det kanske skulle vara smockat med besökare. Men vi hade fel, säger Emma V Larsson.

Under loppet av dagen växer Tiveden på dem och snart börjar de planera en kompletteringsresa närmare hösten för att få med de östra delarna av nationalparken; karga områden helt tomma på kartsymboler. Det är ju där man vill vara, tydligen, på platser där man blir helt ensam med naturen.

Vid en blockgrotta intervjuar Emma V Larsson och Emma Mattson en tysk kvinna som är på utflykt med sina barn. Foto: Tor Johnsson

Utemagasinet har fått en stor grupp nya läsare. Pandemin fick hemesterjournalistiken att explodera. Utemagasinets räckvidd rusade till 86 000 per nummer och redaktionen blev tagen på sängen.

– Vi var lite vilsna. Vilka är alla de här nya prenumeranterna? Vad vill de ha? sade chefredaktören Marie Kjellnäs när vi fick tag på varandra per telefon några dagar före resan till Tiveden.

De lät göra en enkätundersökning, som visade att de nya prenumeranterna var ganska lika de gamla. De ville lockas ut i naturen, få nya turtips och lära sig mer om friluftsliv.

– Så vi kunde fortsätta i samma spår. Nu har prenumerationerna minskat lite, men den ligger fortfarande på en högre nivå än före pandemin. Det verkar som att många av dem som ändrade sina semesterrutiner fastnade i friluftslivet, sade Marie Kjellnäs.

– Och de vill läsa i papperet.

Hon hade suckat. Det är livsstilsmagasinens stora affärsdilemma: för sin överlevnad behöver de locka läsarna till den digitala produkten, medan läsarna ser magasinet som ett sätt att komma bort från skärmarna och därför vill ha printprodukten. Utemagasinets läsare förmodligen mer än andra.

Den prenumererade morgonpressen var under 2010-­talet tvungen att klara den digitala transformationen eftersom ­läsarna var en pisskvart från att dö av ålderdom. Magasinens situation har varit och är annorlunda: de är på väg att förlora konkurrensen om mediekonsumenternas tid, på en arena där mediekonsumenterna inte söker eller förväntar sig att hitta magasinsjournalistik. Kanske finns det därför åtminstone tillfällig respit för printmagasin nischade som digitaliseringens antites. Som Utemagasinet. Fast det vill inte Marie Kjellnäs skriva under på:

– Våra läsare längtar ut i naturen, och många av dem vill också pausa från mobiltelefoner och surfplattor. De gillar att sätta sig med papperstidningen och hämta inspiration inför nästa vandring eller paddling. Samtidigt är de väldigt aktiva online och i sociala medier – så det är viktiga kanaler även för oss på Utemagasinet, sade chefredaktören Marie Kjellnäs.

Klockan har blivit 18 och det är dags att paddla till tältplatsen. Foto: Tor Johnsson

Utemagasinet har inga anställda, hela redaktionen består av frilansar. Det är ett upplägg som har blivit vanligare i magasinsvärlden, och hos ägaren Egmont. Det medför förstås nackdelar för medarbetarna i otrygga tider, men också fördelar i goda tider. Om man nu vill kalla pandemin för goda tider.

2020 skrek dagstidningar och magasin efter svenska friluftsreportage. Utlandsreseknäcken gick till nödslakt och Emma Mattsson och Emma V Larsson sålde sina gamla inhemska jobb, om och om igen.

– Det var många frilansjournalister som hade svårt att få ekonomin att gå ihop under pandemin, men jag hade tur, berättar Emma V Larsson när vi kommer tillbaka till kanoterna som ligger uppdragna på den vita sandstranden.

– Det finns två saker som är extra viktiga när man ska göra den här sortens reportage. Först och främst planeringen: man måste ta reda på hur det ser ut och prata med folk som kan området för att hitta smultronställena och göra upp en resplan. Sen måste man snabbt kunna skrota hela planen när man är på plats. Så det gör vi nu, säger Emma V Larsson och styr stegen tillbaka mot kanoten.

Det bästa med friluftsjournalistiken är – kanske inte helt oväntat – att man får komma ut i naturen, menar Emma V Larsson (i fören) och Emma Mattsson. Foto: Tor Johnsson

Vi skippar de stupande klipporna från Stenkällebergen och paddlar mot tältplatsen. Eftersom Tiveden är en nationalpark är allemansrätten begränsad och man får bara tälta på anvisade områden under högst en natt. Tälten får sättas upp tidigast klockan 18 och Emma och Emma är oroliga för att det ska bli fullt. Den oron visar sig vara helt obefogad, det är bara vi som hittat till Mellannäsuddens tält- och grillplats denna fredagskväll i juni.

Skymningsljuset är magnifikt så efter att tältet satts upp ger sig Emma V Larsson ut i kanoten igen så att Emma Mattsson kan få några fler bilder. Journalistens fotograf Tor Johnsson ställer upp som statistpaddlare, för balansens skull.

Arbetsdagen är över, konstaterar Emma och Emma och öppnar en flaska vin, slår sig ned på en västerklippa som sluttar mot solnedgången och äter pastamiddag tillagad på primuskök. Tiveden skimrar i guld.

– Det här.
– Ja, det här.

Arbetsdagen är slut och Tiveden har levererat mer än Emma Mattsson och Emma V Larsson vågat hoppas på. Foto: Tor Johnsson

Den stora prövningen återstår dock; att sova i tält. De rutinerade friluftsjournalisterna har förklarat att det är efter den andra natten som man börjar sova bra, helt enkelt för att man då är tillräckligt trött. För en stadsbo som inte sett insidan på en tältduk på 25 år är första natten ett eländesmaraton.

Kanske är det den låga rytmiska snarkningen från Emmornas tält tjugo meter bort som väcker mig i vargtimmen, kanske är det den allmänna trångboddheten. Okomforten är påträngande eftersom någon idiot pumpat liggunderlaget för hårt. Vänsterarmen har domnat och för trettionde gången denna natt inleds den åbäkiga processen med att byta ställning i det minimala enmanstältet. Det är mitt i processen som det går upp för mig att snarkningen inte kommer från det andra tältet. Den kommer från skogen. Och det är inte en snarkning.

Nå, nu blir faktiskt inte mer dramatiskt än så här; en stadsmurvel hör en grävling fnysa i skogen och blir jätterädd och kan inte sova. Friluftsjournalistik är inte för den klenmodige.