Juttans haveri
Ni som fått Sveriges Televisions pressmeddelande om vad de föreslagna förändringarna på SVT innebär: se till att spara det. Det kan bli en klassiker, som exempel på hur en företagsledning misslyckas med att få ut sin version av ett händelseförlopp.
Ni som fått Sveriges Televisions pressmeddelande om vad de föreslagna förändringarna på SVT innebär: se till att spara det. Det kan bli en klassiker, som exempel på hur en företagsledning misslyckas med att få ut sin version av ett händelseförlopp.
Sent på måndagkvällen var Sveriges Televisions VD Christina Jutterström fortfarande nöjd. Då hade hon avverkat ett styrelsemöte som beslutat om att föreslå en 300 miljoners investering i ny digital produktionsteknik, samt en nyordning när det gäller vad hon kallat “nivåer för produktionsorterna”, det vill säga vilka sorters TV-produktion olika orter ska syssla med. Denna nyordning skulle till delar spara in de pengar som behövs för investeringen – en investering som på sikt ska göra programproduktionen betydligt billigare.
Dessutom hade inget läckt ut, varken efter styrelsemötet på eftermiddagen eller efter den chefsinformation som hölls klockan sju på kvällen. Några journalister på Dagens Nyheter och Journalisten hade visserligen ringt och luskat, sedan de insett att ”något var på gång”, men inget hade kommit ut.
Ett dygn senare, i går kväll, var SVTs VD betydligt mindre nöjd. Då insåg hon att presentationen av förändringarna hade gått fullständigt åt helvete. Hon försökte visserligen hålla skenet uppe, genom att hävda att hon under eftermiddagens informationsmöte med personalen ”inte fick intrycket att det spred sig någon sorgsenhet” (som hon sade till Aftonbladets reporter Oisín Cantwell), men för alla andra var det uppenbart att det nu inom SVT spred sig krisstämning och ilska som en löpeld.
Medierna översvämmades av rapportering om hur SVT lade ner och drog in i landsorten. ”SVT slaktar i Luleå och Sundsvall” rapporterade Sveriges Radio Västerbotten. ”Dråpslag i Luleå”, skrev Norrbottens-Kurirens webb. Ingen – inte en enda – nämnde jättesatsningen på billig produktionsteknik. Istället frågade reportrarna bara om nedläggning av program, om hur många som ska sägas upp och om varför SVT inte längre bryr sig om landsorten. Försöket att skylla på kulturdepartementet och hävda att anslaget minskats med 60 miljoner (enligt kulturministern en sedan två år meddelad nedtrappning av extra reformpengar till public service) var det heller ingen som riktigt verkade köpa
I ren desperation skickade SVT ut ett pressmeddelande om saken klockan 21.23. Där skrev de så här: ”Vi har förstått att det förekommer felaktiga uppgifter på många redaktioner angående vad som sades på dagens personalmöte på SVT. Därav denna sena release. Tveka inte att ringa om oklarheterna kvarstår!”.
Releasen som följde är ett försök att vända ordvalen. Istället för neddragning, bantning och slakt talar den om ”den största investeringen i företagets snart 50-åriga historia”, om ”mer pengar till programverksamheten” och ”ökad flexibilitet”. Christina Jutterström konstaterar i ett uttalande att detta ”känns mycket bra”. Uppgifterna om neddragningarna och omflyttningarna kommenteras mycket kort: ”Jag har i dag talat om för medarbetarna att jag inte helt kan utesluta uppsägningar på sikt.”
Men den senkomna informationsivern hjälpte föga. I dagens Aftonbladet ägnas hela sex sidor åt ”TVs sparchock”. Sverker Olofsson kallar förslaget ”ett gigantiskt yxhugg mot hela Sverige” och kastar förslaget i sin soptunna. Tidningen rapporterar om en personal ”i uppror”. Dagens Nyheter ägnar SVT-förslaget tre sidor och skriver om ”tidernas stålbad” och om hur regionerna är ”i chock”.
Jag läser pressmeddelandet igen: ”Detta känns mycket bra”, säger Christina Jutterström, i en ton där man känner igen tonen från nyårslöftena om “minst ett glatt garv eller lyckligt leende om dagen”.
För många på SVT känns det nog snarare som ett hånleende.
