Gå direkt till textinnehållet
Björn af Kleen
kulturjournalist

Dags att satsa på faktakollen

Vem bär egentligen ansvar för bristerna i Paul Frigyes biografi över Jan Guillou? Författaren själv såklart. Men även förlaget? Och den tidning som förhandspublicerade ett kapitel dagarna innan utgivning?

Många journalister söker i dag tjänstledigt för att få skriva böcker. Jag tillhör själv skaran. Det var egentligen aldrig en del av murveldrömmen att försöka bli författare; tvärtom var det redaktionen som jag romantiserade.
Tidigt i mitt skrivande liv blev jag dock uppmuntrad av den dåvarande kulturchefen på Expressen att vid sidan om brödskriveriet ägna mig åt ett bokprojekt. Jag fattade snart varför. Journalistisk fördjupning kräver en förläggares långsiktighet och tålamod. Tidningsredaktioner av i dag är i regel för tidspressade och kostnadsmedvetna för att kunna härbärgera uppslag utan given utgång.

Medierna, kan man säga, har placerat fortbildningen av anställda på entreprenad hos bokförlagen. Via böcker kan chefredaktörer sedan lära känna nya sidor av sina medarbetare. ”Jag har lärt mig intressanta saker om mina skribenter genom deras böcker”, skrev New York Times förre chefredaktör Bill Keller under den ironiska rubriken ”Let’s Ban Books, or at Least Stop Writing Them”.
Han lät motvilligt några av tidningens främsta profiler vara tjänstlediga och blev av böckerna varse att redaktionen hyser en ekonomireporter med en historia av djupa skulder, en mediekolumnist med en bakgrund av tungt narkotikamissbruk, en restaurangkritiker som lidit av svår anorexi. Självbiografier som bidragit till tidningens nimbus.

Redaktörer är också skickliga på att publicera utdrag ur böckerna. I dag är dagspressens rymliga helgbilagor beroende av sådant billigt prestigematerial. Av de sex titlarna nominerade till årets Augustpris i fackboksklassen hade åtminstone häften av titlarna publicerats i form av förhandsutdrag  – Spår; 438 dagar; Mannen som slutade ljuga.
Affären är kostnadsfri för tidningen, eftersom den betraktas som PR för boken; även om me­dieuppmärksamhet och faktisk försäljning knappast alltid korrelerar.  

Att förlagen fortbildar journalister är inte fel som princip –olika format kräver olika strukturer. Själv betraktar jag mötet med förlagsvärlden som avgörande för min journalistiska framtid.
Problemen uppstår när något går åt helvete – då skribenten, precis som i Paul Frigyes fall, plötsligt står ensam med sin text vid skampålen. Bokförläggare, det är min erfarenhet, är skickliga på att sätta igång en granskning, gjuta självförtroende i en författare och landa arbetet. Förlagen håller sig också med noggranna korrekturläsare – men det finns ingen instans som rad för rad kollar fakta eller granskar hela källmaterialet. Tidningsredaktioner som publicerar bokutdrag gör det vanligtvis inte heller – utan litar till förlagens infrastruktur.

Den mest ekonomiskt utsatta parten – skribenten – blir också den publicistiskt mest sårbara.   
Det är möjligt att biografin över Jan Guillou leder till ökad vaksamhet hos tidningsredaktörerna. Vilket kanske är bra. Om medieredaktioner kostnadsfritt vill publicera brännbart journalistiskt stoff kanske man måste mobilisera sin faktagranskande kompetens. Det skulle gynna alla inblandade.  
 

Björn af Kleen är ny krönikör i Journalisten. Läs vårt samtal med honom här.

Fler videos
Fler avsnitt