Brobyggare i polariserat Sverige

JUDISK KRÖNIKA: ”Vi får inte hamna i en ekokammare”

Hamas terrorattack den 7 oktober fick marken att skaka för judar i Sverige. Tidskriften Judisk Krönika måste numera skickas ut i anonymiserade kuvert och en normal rapportering är inte längre möjlig.

”90 år av uppkäftighet och identitetsbildning”. Det var rubriken för seminariet om Judisk Krönikas första 90 år. Seminariet ägde rum på Bokmässan i Göteborg 2023 – som hade judisk kultur som huvudtema. Överallt på mässan pågick samtal om det judiska, med judiska författare och intellektuella influgna från en rad länder, och det spelades klezmer både förmiddag och kväll. Bara en vecka senare mördas 1200 israeler i terrorstämplade Hamas attack, och flera hundra tas som gisslan. Judisk Krönikas fjärde nummer 2023 har svart omslag och rubriken ”Brytpunkt 7 oktober”.

– Bokmässan var det sista normala, eller hur ska man säga. Någon typ av peak för ett öppet svenskt judiskt liv tror jag, säger Anneli Rådestad, chefredaktör för Judisk Krönika.

Hon tar emot en sen novembermorgon, med tända ljus och nybryggt kaffe. Anneli Rådestads företrädare på redaktörsstolen hade rollen i 45 respektive 35 år. Själv var hon bara inne på sitt nionde år då hon förra senhösten, på grund av mängden antisemitiskt hat som uttrycktes i sociala medier, fattade beslutet att för första gången skicka ut Judisk Krönika i ett anonymt kuvert till de 4 500 prenumeranterna.

– Det är enormt, säger Anneli Rådestad.

Tidningen grundades 1932, året innan Hitler tog makten, av judiska ungdomar i vad som då hette Mosaiska församlingen i Stockholm. En församling som var van vid att hålla sig under radarn i nationalistiska tider.

– Det var ett kaxigt ungdomsprojekt, som sa att nu ska vi inte huka, nu ska vi kalla oss ”Judiska” – som ett slags motstånd mot den toxiska nationalism och antisemitism som växte fram i Europa vid den här tiden. Att då 2023 behöva besluta att vi inte längre är en tidning som dimper ned i brevlådan som Expo eller DN, utan att vi nu ska dölja det judiska, det är så klart jättesvårt.

Kuverteringen har fortsatt hela 2024. Anneli Rådestad ser inte att den kan tas bort i närtid, trots merkostnaden på 60 000 kronor per år.

Hur har det här året präglat era läsare?

– Som jag uppfattar brytpunkten 7 oktober för den svenska judiska gemenskapen så var det en jordbävning, marken skakade under folks fötter. En svag punkt blottades i en kontext där Israel sedan statens grundande 1948 har stått för en typ av trygghet för många judar.

– Men också för att själva attentatet var så likt en pogrom. Sättet som människor mördades på, att man tog sig in i människors hem. Det var inte en attack mot militärposter enbart. Barn, kvinnor och unga mördades, brändes till döds.

Den andra delen av traumat är det som hände dagarna efter, säger Anneli Rådestad.

– Dagarna efter 7 oktober var det korteger av extremister på Malmös gator som hyllade attacken. Och det är veckor innan Israel går in i Gaza. Då var kriget här, på hemmaplan. Det var i Malmö, det var i New York, det var i Berlin, det var i världens storstäder. Och på det sedan en global digital våg av antisemitism.

De fem nummer hon gjort sedan 7 oktober har – förstås – dominerats av attacken och dess efterverkningar.

– Tidningens roll det här året är att sätta ljus på ett skeende där människor, svenska judar, drabbas in på bara kroppen av den här konflikten och antisemitismen som följd. Varje människa som upplevt rasism vet vikten av att bli validerad, att bli sedd i den situationen och att skammen, skulden, hamnar där den ska vara och inte internaliseras.

Sista numret för 2024 är inte tryckt när vi ses, men handlar om antisemitism som ett arbetsmiljöproblem.

– Vi har tre öppna intervjuer och tre anonymiserade vittnesmål om hur man påverkas som anställd eller chef, på sin egen arbetsplats.

Polariseringen är ju ett faktum i samhället. Hur ser det ut bland dina läsare?

– Den judiska minoriteten har en mångtusenårig kultur av att tycka olika och att kunna bära det. Jag tycker att vi lyckas hålla det på många sätt nu också. Det har spridits en bild, som jag inte tycker stämmer, av att den judiska församlingen står bakom Israel i alla lägen. Majoriteten tycker definitivt att det ska finnas en judisk stat, men hur man förhåller sig till Israels politik och den sittande regeringen varierar extremt mycket.

Anneli Rådestad har navigerat utifrån sin magkänsla för att hitta rätt journalistiskt det senaste året.

– Under pandemiåren var det svårt som ensamredaktör att höra var folk befann sig emotionellt och intellektuellt. Nu är det nästan tvärtom. Allt går så snabbt och samhällsklimatet är så högljutt. Det är jättesvårt att veta vad som är sant och vad som är propaganda.

Judisk Krönika måste kännas som en trygg plats för läsarna i ett högljutt och aggressivt samhällsklimat, säger hon.

– Där mycket annan media bevakar det palestinska samhället och ibland, ganska ofta, är väldigt dåliga på att hitta nyanserna i det israeliska, eller i det judiska, då är det här platsen för att det ska finnas.

– Samtidigt är det viktigt för mig som redaktör att vi inte hamnar i en ekokammare, utan fortsätter att lyssna på människor med olika perspektiv. Att fler röster ska få höras tycker jag är superviktigt, exempelvis som i våra intervjuer med Somar Al Naher eller Edgar Mannheimer.

Både judiska sionister och antisionister måste få höras i Judisk Krönika, trots eller kanske på grund av cancelkulturen, menar Anneli Rådestad.

Före den 7 oktober ville Anneli Rådestad helst skriva om andra saker än antisemitism. Det är en sorg att behöva ägna oproportionerligt mycket utrymme åt just antisemitism när det finns en hel värld av judiskt liv och tänkande som man kan belysa, menar hon.

– Den varma sommaren 2018 gjorde vi ett nummer om judisk tradition och klimataktivism, hur man ser på förhållandet till miljön, jorden, klimatet. Idag har den debatten i princip försvunnit, för att vi befinner oss i krig i samhället.

Hur ser du på andra mediers bevakning av 7 oktober, antisemitismen och kriget i Gaza?

– Det finns fantastiska reportrar, till exempel gör SVT-reportern Samir Abu-Eid ett otroligt jobb. Han är proffsig i en väldigt polariserad tid. Arne Lapidus och Nathan Shachar från Israel gör ett mycket viktigt arbete liksom radions Cecilia Uddén. Men jag tycker att det är problematiskt att fler journalister inte ställer frågor om Hamas ansvar vad gäller den här konflikten och situationen i Gaza och varför kriget inte tar slut. Allt från att de rånar hjälpsändningar till att använda civilbefolkningen som mänskliga sköldar – till att använda tunnlarna till att gömma gisslan i stället för som skyddsrum för Gazas befolkning. Eller Hizbollahs roll i södra Libanon – hur har de kunnat beskjuta israeliska städer i över ett år från en FN-bevakad buffertzon? Jag upplever inte att svenska medier idag ställer de kritiska frågorna.

– Med det sagt känner jag precis som så många andra en otrolig sorg och förskräckelse över förödelsen och dödandet i Gaza och Libanon, liksom för alla drabbade i Israel. Inga barn ska behöva uppleva eller dö i krig på det sättet, inga barn.

 

ALKOMPIS: ”Vissa vill att vi ska ta en aktivistisk roll”

Sorg, maktlöshet och frustration. Det är vanliga känslor hos arabiskspråkiga Alkompis läsare 2024. Redaktionen ser en viktig uppgift i att visa nyanserna i den svenska Gazadebatten.

Slutet av november. På Stockholms, Göteborgs och Malmös gator samlas män­niskor till ännu en stödmanifestation för Palestina. Alkompis väljer att låta sin Malmöreporter Shade Farah bevaka den. Han har varit på många vid det här laget. Läsarna och tittarna förväntar sig det, säger vd Julia Agha som tillsammans med chefredaktören Mahmoud Agha tar emot Journalisten på huvudredaktionen några minuters promenad från Stockholms centralstation.

Men Mahmoud Agha drar sig inte för att själv bevaka manifestationer. Vid en koranbränning under Eid i Stockholm livesände han i en timme på Facebook – med nästan nio miljoner visningar. Mahmoud Agha rapporterade pedagogiskt om vad som hände, hur koranbrännaren kunde få tillstånd, vilken roll polisen hade.

– Svenska medier får ibland kritik för att bara leta fel på demonstrationer, och inte bevaka dem som demokratisk aktivitet. Vi gör både och. Vi har bevakat pro-israeliska demonstrationer också.

Trots att Alkompis ofta är på plats vill läsarna att de ska vara det ännu mer – och i alla städer där det manifesteras.
De fjorton månader som följt efter den 7 oktober har drabbat många läsare och tittare på ett personligt plan. Det kan handla om anhöriga eller vänner i Gaza som skadats eller dödats. Alkompis rapporterade tidigt om de första svenska dödsfallen, i oktober 2023.

– Två barn och deras mamma dödades i en israelisk flygattack. Deras farbror som bor i Göteborg hörde av sig till oss innan UD fick informationen. Eftersom UD inte hade information behövde vi be om barnens pass för att bekräfta att de var svenskar, säger Julia Agha.

– Jag minns att vi tänkte att det här är stort och var uppe i nyhetstänket. Och sen får man se den här passbilden på en liten … Har ni sett ett passfoto på en bebis? Ibland stannar man upp och inser – det här är på riktigt.

Israel-Palestina-konflikten har engagerat läsarna under alla de tolv år som Alkompis funnits. Det nya är styrkan i engagemanget.

– Jag har haft konversationer med folk som är traumatiserade av bilderna och inläggen från Gaza som de ser och hör dag efter dag. Många känner att de inte har rätt att sluta titta. Det är mycket skuldkänslor också, säger Julia Agha.

Den sorg, skuld, frustration och maktlöshet som finns hos läsarna försöker Alkompis möta genom att uppmana till demokratiska reflexer.

– Vi uppmuntrar människor att demonstrera, organisera sig, skriva debattartiklar, samtala. Att inte använda hat eller hot eller sprida desinformation, säger Julia Agha.

Delar av Alkompis läsare är besvikna över vad de uppfattar som en pro­israelisk rapportering i svenska medier.

– Det är ganska viktigt att lyssna på den kritiken. Granskningsnämnden har trots allt fällt public service fem gånger, alla fem har varit för ett pro-israeliskt narrativ, säger Julia Agha.

Mahmoud Agha säger att han är stolt över vad redaktionen gjort under året. Alkompis har inte bevakat kriget per se, eftersom bevakningsområdet är Sverige och det svenska samhället. Men sajten har rapporterat om regeringens utspel, haft kontakt med UD och rapporterat om svenskar som bor i Gaza, Libanon och på Västbanken. Mycket fokus har legat på att återrapportera den svenska debatten. Vad skriver krönikörer, ledarskribenter, hur ser debatten ut?

– Eftersom debatten är så polariserad i Sverige är det väldigt viktigt för våra läsare att förstå att alla åsikter får plats. Vi har varit noga med att få fram nyanserna i den svenska debatten. Och att ge en sann bild av hur Sverige fungerar. Att visa att allt inte är svart eller vitt, och att det finns plats för att uttrycka kritik.

– Vi lyfter andra delar av Sverige än regeringen, de som ser att palestinierna också har rätt att försvara sig mot israelisk ockupationsmakt. Och när judiska debattörer skriver mot kriget, då lyfter vi det, säger Mahmoud Agha.

Julia Agha påpekar att Alkompis också skriver om extrema röster i Palestinarörelsen, som när en S-politiker fick lämna scenen efter att blivit utbuad när hon sa att Hamas är terrorstämplade.

Hur landar det hos läsarna när ni nyanserar och pekar på gråskalor?

– Bra, vill jag säga. Det är klart att det finns de som förväntar sig att vi ska ta en mer aktivistisk roll eller ta ställning politiskt. Men jag tror de allra flesta förstår vår roll som journalister och publicister, säger Julia Agha.

Men det finns de som ifrågasätter Alkompis brobyggarroll. Mahmoud Agha menar att det särskilt bland palestinier finns läsare och tittare som tycker att Alkompis borde vara mer som en svensk Al-Jazeera:

– Jag var i Helsingborg förra veckan och höll en föreläsning för olika föreningar. En person sa till mig, du är själv palestinier, det är hemskt att du inte skriver så. Men jag är journalist först och främst, jag sa till honom att vi gör mer än du tror för samhället och att det är viktigt.

Alkompis nyhetschef, Mouhannad Abou Zytoon, som tidigare jobbat som journalist i Syrien och Bahrain, menar att de flesta läsare i själva verket förväntar sig att sajten ska ta ställning mot Israel.

– Många jämför oss med Al-Jazeera och tycker att vi som de ska göra både journalistik och propaganda. Men vi är journalister, får jag förklara, säger han.

Alkompis har gjort journalistik för att hjälpa läsarna hantera kriget i Gaza. Som en intervju med en psykolog som gav råd om hur man kan hantera trauma hos barn kopplat till kriget.

– Många hör av sig och mår väldigt dåligt. Vi kan inte trösta dem, men vi kan fråga en expert. Den typen av innehåll har vi gjort ganska mycket av. Och intervjuat advokater om yttrandefrihet, demonstrationsrättigheter, en väldigt saklig journalistik, säger Julia Agha.

De har också gjort nyhetskollar som andra medier missat – som hur mycket McDonalds tappat i Sverige på grund av en bojkott kopplad till kriget.

Alkompis har rapporterat om andra saker också, men att bevaka positiva ämnen har varit svårt.

– Särskilt i början var det svårt att skriva om annat. Vi hade någon annonsör som annonserade om en konsert, den fick en massa negativa kommentarer: Ska man verkligen gå på konsert?

När Alkompis granskade LVU-kampanjen mot Sverige 2022 kom en mängd hat och flera konkreta hot mot redaktionen. Men Gazakriget har inte skapat den typen av reaktioner – trots att Alkompis också granskat och förklarat antisemitismen de sett i sociala medier.

– Jag har förstått att andra svenska medier har haft ett tufft år. Det har varit intensivt och tungt för oss också, men inte på det sättet som andra beskriver. Vi har inte haft en svårighet att navigera – jag tror det beror mycket på att vår redaktion kan Mellanöstern och den här frågan, säger Julia Agha.