”Journalister i Norge har inte lyft blicken på samma sätt”

Efter reportageboken Bokhandlaren i Kabul (2002) gick karriären från krigskorrespondent i tv till succéförfattare fort för Åsne Seierstad. Boken blev snabbt en jättelik framgång över stora delar av världen och låg bland annat på bästsäljarlistorna i USA och Storbritannien.

I skuggan av framgången kom också ett surt efterspel där Åsne Seierstad stämdes av bokhandlarfamiljen för förtal och ärekränkning. Journalisten var en av tidningarna som rapporterade hur hon dömdes i Oslo tingsrätt till skadestånd, men friades av hovrätten och senare även i HD.

De senaste veckorna har Åsne Seierstad återigen synts frekvent i svenska medier i samband med den nya boken ­Afghanerna, där hon återvänder till ­Kabul 20 år senare för att skildra landet efter talibanernas återkomst. Precis som i flera andra av hennes böcker har hon valt att skriva som om hon var på plats och skildrar händelser mycket ingående, även vad som pågår i huvudet på de tre huvudpersonerna.

För en författare som fortfarande ser sig lika mycket som journalist, och pratar om det stora värdet av att skildra sanningen, är det ett intressant vägval.

– Jag är fortfarande medlem i det norska journalistförbundet och känner mig hemma i journalistiken. Metoderna jag använder mig av är samma: samla in, research, intervjuer, förklarar hon.

Åsne Seierstad tar plats i en stol på uppfarten till förlagets Stockholmskontor. Foto: Tor Johnsson.

Elegant klädd i helsvart och sminkad för tv tar hon emot i förlaget Polaris anrika lokaler på Södermalm där tryckfrihetskämpen Lars Johan Hierta en gång huserade. Klackarna gör ljud mot trägolvet när hon leder in oss till ett stort konferensbord.

I Afghanerna ägnar Åsne Seierstad hela det sista kapitlet åt att just förklara hur hon faktakollat de tre huvudpersonernas berättelser, vilket kommer efter den delvis tuffa kritik hennes berättarstil fått i Norge: ”Hur vet hon vad de tänker?” ”Hur kan hon vara säker på att det var exakt så där?”

– Kritiken i Norge har varit väldigt ­irriterande, det måste jag erkänna. Inte minst eftersom jag har skrivit på det här sättet i 20 år. Att jag kan veta vad de tänker i en enskild situation är ju för att jag frågat dem precis det, hur tänkte du då? säger hon när vi satt oss ned vid ett stort konferensbord.

– Det som irriterar mig mest är ändå perspektivet, tror de inte att afghaner kan prata för sig själva? fortsätter Åsne Seierstad.

Trots att Afghanerna också fått bra recensioner och nominerats till Bragepriset (Norges motsvarighet till Augustpriset) är det främst en text i norska Dagbladet som har ­etsat sig fast.

Under rubriken ”Imponerande, men banalt” går recensenten Cathrine Krøger till attack mot en intim scen i boken. Det handlar om krigsherren ­Bashirs ena fru, Yasamin, som beskriver hur maken utmattad lägger sitt huvud i hennes knä medan hon smeker honom över de rufsiga lockarna och tänker ”allt detta är mitt och så mycket finare än ett kungarike”.
Sådant skulle en talibanfru aldrig prata öppet om, menar Dagbladetkritikern.

– Förlaget ville att jag skulle svara på den texten eftersom det var så pass hårt, jag blev ju anklagad för att ljuga. Men jag har inte svarat, och skulle jag det så är det som att erkänna att boken varit misslyckad, och så är det ju inte.

Dramaturgin som skapas när hon skriver bort sig själv ur en text är i själva verket huvudpersonernas egen dramaturgi, precis så som de upplevde det, anser hon.

Samtidigt är hon såklart fullt medveten om att en av huvudpersonerna i boken, Bashir, inte är helt okontroversiell. En talibansk krigsherre som blivit soldat som tolvåring, dömd till döden för kidnappningar, avrättningar och tortyr. Men det var precis en sådan hon letade efter, som också måste få berätta sin historia.

Faktakollen handlar bland annat om att gå tillbaka till utvalda slag och historier och be Bashir förklara igen, ibland i timslånga intervjuer. Eller att fråga samma sak flera gånger i olika situationer för att kontrollera att svaren överensstämmer. Som skribent ska man inte heller underskatta magkänslan en intervjuperson ger en, anser Åsne Seierstad.

Bashir var också den enda talibanen som ställde motfrågor när hon rekade möjliga intervjupersoner i Kabul. Ett gott tecken var också att han gick med på att hon kunde intervjua hans fruar och att han var noga med att fråga dem om lov ifall de ville vara med.

– Jag spelade på hans fåfänga. Om han hade sagt i januari att han dödade fem personer i ett visst slag, så kunde jag fråga igen i april ifall det var det slaget där han hade dödat så många fiender? Nej sa han, det var bara fem. Det bidrog till att jag aldrig under arbetet fick intrycket av att han förskönade.

Är det viktigt att det som står i boken är sant?
– Ja, jag hade blivit väldigt stött om Bashir ljugit för mig. Men jag vet inte vad det skulle vara. Jag tycker inte det han berättar om är särskilt spektakulärt.

Ett nytt förtalsmål skulle hon ”inte kunna leva med”. Samtidigt lärde sig Åsne Seierstad mycket av efterspelet till Bokhandlaren i Kabul och idag beskriver hon sig som mycket försiktig, vilket först och främst handlar om att låta folk läsa.

Två av huvudpersonerna, Jamila och Adriana, har också läst en Googleöversättning av boken som först gåtts igenom av en engelskspråkig på förlaget och även av författaren själv. Bashir ville hellre vänta tills det eventuellt finns en översättning på pashto.

Åsne Seierstad berättar att hon alltid känt sig bättre behandlad i Sverige jämfört med Norge.

– Egentligen känner jag mig mycket bättre behandlad i alla andra länder än i Norge, där är det fortfarande inte helt accepterat att skriva som jag gör. Ska jag säga att vi är mer provinsiella? I Norge har många inte hajat det här med new journalism, att skrivformen inte behöver ha något att göra med sanningshalten i en text.

Hur menar du?
– Att journalister i Norge inte har lyft blicken på samma sätt, följt med i tiden. I ett amerikanskt sammanhang – eller andra sammanhang också för den delen – är det inte så speciellt att skriva så som jag gör.

Hon vill inte gå in djupare på det eftersom det så lätt ”blir rubriker” och hon vill inte verka otacksam.

– Jag har också varit väldigt lyckosam och fått väldigt mycket positiv uppmärksamhet, det blir lite fel om jag bara ska klaga på några få som inte är 100 procent eniga med mig eller det jag gör. Tänk på de som skriver en bok som aldrig blir recenserad.

Med framgången har också kändisskapet kommit. När hon för några år sedan sålde den 450 kvadratmeter stora villan i Oslostadsdelen Frogner – villan ägdes en gång av äventyraren Roald Amundsen – för över 40 miljoner norska kronor skapades rubriker i de flesta stora medier i hemlandet. Men kändis­skapet och pengarna har inte förändrat livet mer än att hon ibland glömmer hur lyckligt lottad hon är, menar hon. Medan andra journalister behöver ta tre månaders tjänstledigt från jobbet för att skriva, så kan Åsne Seierstad tillbringa ett år i Afghanistan utan att tänka på ekonomin.

– Tittar du på mina inkomster de senaste åren så är de helt vanliga. Innan jag slog igenom hade jag redan jobbat sju år som journalist, och jag var över 30 år, så den biten har inte förändrat mig så mycket. Tänk på de som blir Tiktokstjärnor idag som 17-åringar, det är en annan sak, väldigt sårbart.

Så vad driver dig idag?
– Nyfikenhet och så är jag lite av en äventyrare. Det skulle vara fel att säga att jag bara vill skriva om ”viktiga” saker för det är inte riktigt sant. Det är ett otroligt äventyr att vara i Afghanistan. Hela mitt vuxna liv har jag nog letat efter äventyret och velat se det okända.

Åsne Seierstad

Ålder: 52 år.
Bor: Hus i stadsdelen St. Hanshaugen, centrala Oslo.
Familj: 14-årig son och 12-årig dotter.

Karriär: Journalist på Arbeiderbladet där hon bland annat jobbade som utrikeskorrespondent i Ryssland 1993–1996. År 1998–2000 rapporterade hon från kriget i Kosovo för NRK. Hon slog igenom i svensk tv under Irakkriget där hon var enda skandinaviska journalisten på plats, och syntes frekvent i SVT. Som författare har hon sålt närmare tre miljoner böcker och fått en rad priser.

Aktuell: Boken ­Afghanerna där hon skildrar den kaotiska utvecklingen i Afghanistan via de tre huvudpersonerna Jamila, Ariana och Bashir.