Gå direkt till textinnehållet

”Det finns ingenting jag inte skulle utsätta mig för”

Ebolans övergivna offer. Barnen i Bukarests getto. Kvinnorna i Kongokriget. Den hyllade utrikesreportern Magda Gad söker envist upp världens mest utsatta. Hon berättar för att förändra – och kräver att vi orkar läsa.

 
Hon bodde sex månader i ebolaskräckens Liberia. Hon hade inte alls tänkt åka. Medierna hade redan kablat ut bilderna på hjälparbetare i mask och vita skyddsdräkter; vad skulle hon dit att göra? Men en dag satt hon på ett möte om ett annat projekt. Någon sade något om barnen i Liberia, de som förlorat sina familjer i sjukdomen och nu var svårt stigmatiserade. Och Magda Gad bestämde sig. Det fanns en annan historia, bakom maskerna. Den skulle hon berätta.

Processen för att skaffa visum, köpa skyddsutrustning och få gå en smittskyddskurs blev en sex veckor lång tjatövning. Magda Gad ”skickade tio mejl i timmen”, som vanligt ihärdig och fokuserad. Samtidigt växte rädslan för vad hon gett sig in på.
Sedan kom nätterna i familjens hus i Dalarna, dit Magda Gad rest med sin mamma. På kvällarna tänkte hon inte bara på att hon kunde dö, utan också på vilken typ av död det kunde bli.
– Jag skulle inte få hålla någon i handen, inte ens en läkare. Jag skulle inte få säga hejdå till någon. Jag skulle bli spolad med en hård klorinstråle och inpackad i en plastsäck och begravd. Jag gick igenom det där i huvudet och kunde inte sova. Sedan kom det en kväll när jag kände: men Magda, varför ska ditt liv vara så mycket mer värt än alla de andras? Vad gör dig så jäkla speciell? Då bara släppte det. Jag blev lugn, och sen sov jag och det var okej.

Några veckor senare fick hon se hur det var att dö av det fruktade viruset. Tillsammans med frilansfotografen Niclas Hammarström hade hon lämnat huvudstaden Monrovia – där journalisterna fanns och där allt var strikt kontrollerat av internationella organisationer – och tagit sig till en djungelklinik. Där stod hon tillsammans med lokala läkare och sjuksköterskor, munderad i de egna skyddskläderna, och kämpade för att inte gå fram till den kvinna som dog en bit bort, ensam i sin dödsångest.
– Helt vidrigt. Det är ett trauma som aldrig kommer att lämna mig.
Om detta, om de föräldralösa barnen och om mycket annat i smitträdslans Liberia, har Magda Gad berättat i tidningar som Vi, Café och Modern Psykologi. Reportagen gav henne i november utmärkelsen ”Årets journalist”.

I ungefär samma veva blev Magda Gad känd för en större allmänhet som journalisten som i sju veckor levde i gettot Livelizor i Bukarest, med Expressens storsatsning ”Därför kommer tiggarna”. Misären och korruptionen i EU-landet blev en chock för henne, och hon förmedlade den vidare i osminkade och skakande reportage. Serien fick mycket beröm, men några kritiska röster tyckte att hon målade i för svarta färger. Magda Gad menar att kritikerna hade politiska ingångar i tiggarfrågan.
Men uppfattningen att det hon skriver är mycket mörkt är inte ny för henne. De senaste fem åren har hon rapporterat från miljöer där få andra journalister satt sin fot, berättat om spillror till människor, outhärdliga övergrepp, ruttna samhällsbyggen. Det händer att folk, till och med vänner, säger att de inte förmått läsa.
– Då kan jag bli besviken. Förbannad. Du orkar inte ens läsa om det som en annan människa måste leva i? Jag har en stark känsla, ett driv eller patos, att om folk lever i det här så måste jag orka ta in det. Det finns ingenting jag inte skulle utsätta mig för på grund av att det skulle vara jobbigt för mig.

Annons Annons

Viljan att förstå och komma nära människor i nöd eller utanförskap går att spåra bakåt i hennes liv, både till de första journaliståren på hbtq-tidningen QX där hon fick utvecklas som journalist och göra många brännande intervjuer, och till barndomen.
Magda Gad är uppvuxen i Falun, dit föräldrarna flyttat från London. Hon hade på många sätt en fri uppväxt. Pappan, född i Kairo, var läkare och cancerforskare och familjen ”kånkade med” honom på jobbresor ut i världen. Magda Gad insåg tidigt att Sverige var ett litet land i utkanten av kartan. Föräldrarnas samhällsengagemang och pappans politiska intresse präglade henne också, liksom att hennes bror på grund av sin hudfärg mötte fördomar i skolan.
– Jag blev tidigt intresserad av vad som händer med dem som inte riktigt följer normen. Ett slags intresse för rättvisa och orättvisa. Jag hade kompisar som var homosexuella och hade HIV. Orättvisor gjorde att något började ringa i mig.

I dag är hon en uppburen reporter med ett frilanskontrakt som tillåter henne att stanna kvar länge på platser, och göra den utrikesjournalistik hon saknar i andra svenska medier. Men vägen dit var slingrig. Efter jobb som lärare och dykarinstruktör blev hon som personlig tränare tillfrågad om att chefredaktöra en träningstidning. Efter Poppius och åren på QX, fyra, gjorde hon sig ett namn med sina stilistiskt drivna och närgångna kändisporträtt. Så småningom började hon resa ut i världen. Ena veckan kunde hon skriva om barnarbete i Etiopien, nästa porträtterade hon Micke Persbrandt.
Fast kontrasterna fanns bara på ytan, menar hon.
– Att träffa en svår karaktär som Persbrandt och beskriva honom i text, det är precis samma sak som jag gör i gettot i Bukarest. Det kan se ut som vitt skilda uppgifter, men är egentligen inte det.

Hon bemöter människor genom att vara sig själv och ställa frågor som tar intervjupersonen på allvar.
– Fråga om något viktigt i livet, något som inte handlar om jobbet och kändisskapet, utan om sådant som vi alla brottas med. Fråga en knarkare i ett getto i Bukarest hur Rumänien ska bli bättre som land. Vad han skulle göra om han var statsminister.

Själva skrivandet har aldrig varit enkelt. Snarare ”en jävla ångest”. Hon kan ägna en hel dag – helst liggandes i sängen på flera spikmattor, hon jobbar bäst så har hon upptäckt – åt tre meningar. Som hon sedan raderar. Våndan bottnar i viljan att göra personerna hon mött rättvisa.
– Så som jag har blivit berörd vill jag att den som läser ska bli berörd. Jag vill att läsarna verkligen ska förstå varför människor hamnat där de är. Varför är den här personen tjuv, varför tycker den att heroin är viktigare än barnet?
Viktigast är att reportagen måste vara så starka att läsaren vill åstadkomma förändring. Att något faktiskt händer. Magda Gad är befriande öppen med det här:
– Jag vet att det inte är min uppgift, min uppgift är att informera. Men leder det jag skriver inte till något känns det misslyckat. Och annars skulle jag inte orka.

I Liberia drogs frågan om journalistrollen till sin spets. Magda Gad hade mött sexåringen Gloria, och kunde inte släppa henne. Hon ältade: skulle och kunde hon göra något för den föräldralösa flickan?
– Till slut tyckte jag att jag var en idiot som satt och ifrågasatte om jag skulle rädda ett barns liv eller inte. Skulle mitt jobb stå i vägen för det? Jag kände att om folk inte skulle vilja anlita mig när jag kom hem – ja men skit i det då!
Hon skrattar, ett av de ljudliga skratt som med jämna mellanrum bryter den annars lugna, samlade ytan.
I dag bor Gloria och ytterligare 29 barn i ett eget hus och får sina skolavgifter betalade av insamlingen som Magda Gad drog igång när hon väl satt ned foten för sig själv.

Påfrestningarna i fält och de många resorna kräver perioder av återhämtning och ett psykologbesök då och då. Vilar gör Magda Gad när hon mellanlandar i sin tysta, insynsskyddade lägenhet nära vattnet i Stockholm. Då träffar hon vänner, ser på film, sover. Fysisk träning är en livlina hon aldrig släpper. Alltid ensamsporter. Att från tidig ålder utöva sporter som konståkning, boxning, tunga lyft eller dykning har lärt Magda Gad att ta sig förbi svårigheter och hantera smärta. Samt att man blir bra på det man övar på.

Perspektivbytena som jobbet medför har både blivit lättare och svårare. Frustrationen och ilskan hon tidigare kände när hon såg ”den bortskämda medelklassen” på Södermalm har lagt sig.
– Alla har sina problem, det finns väl ingen mening i att sitta och jämföra dem. Nu kan jag i stället känna att jag kommit så långt bort från den här världen. Mina upplevelser av världen skiljer sig mycket från de flestas jag träffar. Jag kan inte identifiera mig med folks liv. De är på väg hem och ska käka sina tacos eller hämta på dagis… Jag lever ett helt annat liv.

Fakta/Magda Gad

Ålder: 40
Familj: Mamma Agneta, bror Tarek, vänner.
Bor: Bostadsrätt på Söder­malm. Levde ca 10 månader utanför Sverige 2015.
Bakgrund: Redaktör QX 2006-2010, frilans för bland annat Tidningen Vi, Modern Psykologi, Café, Läkartidningen, Chic, Aftonbladet. Sedan 2015 frilanskontrakt med Expressens utrikessatsning Geo, med i princip fria tyglar. Medgrundare till Blank Spot Project.
Aktuell: Nytt hemligt projekt för Expressen Geo. Årets Journalist 2015, Tidskriftspriset. Nominerad i European Press Prize till The Distinguished Writing Award 2016.
Drivkraft: Att förändra genom att berätta.

Om Magda Gad: ”Duktig, fantastisk stilist, noga med allt. Säljer sig inte.” (Sofia Wadensjö-Karén, tidningen Vi) ”Har skildrat en av vår tids katastrofer utan att devalvera det grundläggande budskapet om medmänsklighet.” (Tidskriftsprisets jury 2015)