Roger Turessons sista lappjobb

Riksdagen, sen december 2024. Dagens Nyheters politikreporter Hans Olsson och fotograf Roger Turesson väntar på finansministern utanför plenisalen. Strax dyker hon upp, flankerad av pressekreterare och Säpovakter, och sällskapet slår följe ut. Roger Turesson ställer upp ministern på Riksbron (det är den bilden som kommer att hamna i tidningen). På Drottninggatan förhör hon sig om vad han kommer att sakna från yrkeslivet (svar: nyhetspulsen och mötena med människor), och uppställd utanför Finansdepartementet klagar ministern på det hårda ljuset: ”Det här avskyr man som 57-åring!”.

Sedan är det över: bara reporter Olsson ska följa med in på departementet för intervju.

– Får man ge dig en kram?, frågar Elisabeth Svantesson, och väntar inte riktigt in svaret.

När Roger Turesson eftermiddagen den 7 februari lämnar igen sitt passerkort till DN är det efter 18 år på tidningen.

– Men jag känner mig ändå som en nykomling, jag har kollegor som jobbat betydligt längre, säger han när vi ses några veckor före pensioneringen.

Vi går förbi bildavdelningen, han kommer att sakna kollegorna, ”nästan som en extrafamilj”. Skrivbordsgrannen Paul Hansen betygar att Roger Turesson är ”oersättlig!” när vi går förbi.

– Bra, ni får öl ikväll, skämtar Turesson.

Han fyller 69 i vår, och var 17 när han under ett påsklov klev in på Nya Lidköpings-Tidningens redaktion där en kusin var fotograf. Efter lovet övertygade han sin studierektor om att få hoppa av gymnasiet för att bli fotografvolontär, och studierektorn i sin tur övertygade hans mamma. Lokaltidningen blev Roger Turessons skola, och efter ytterligare några år på Borås Tidning landade han 1983 på Bo Strömstedts Expressen. Bildjournalistiken värderades högt på kvällstidningen.

– Strömstedt såg fotograferna som ryggraden i tidningen. Men kunde riva upp och göra om tidningen för en trespaltare som var planerad till sidan 26 men som höll för mer.

Runt millennieskiftet blåste andra vindar. Roger Turesson upplevde att bildjournalistiken på Expressen monterades ned, även om fotograferna ännu inte börjat sägas upp. Han  sade i stället upp sig själv, för att bli frilans. Tillsammans med bland andra Pieter ten Hoopen och Elin Berge startade han bildagenturen Moment. Tanken var att göra de stora reportagen som tidningarna inte längre hade råd att göra. Det fungerade ganska bra, men sedan dök annonsmarknaden och stålbadet i dagspressen började. Det kom lägligt att han 2007 erbjöds tjänsten som bildchef på Dagens Nyheter, och från 2009 en tjänst som fotograf.

De var många på bildavdelningen då, och de är fortfarande 13 fotografer på DN. Bildjournalistiken ses som en självklar del av den journalistik som får läsare att vilja betala för tidningen.

– Jag minns att Peter Wolodarski när han fick fart på våra digitala prenumeranter tog emot många studiebesök, ibland från hela världen. Då kom han ofta förbi oss med dem: ”Och här har vi fotoavdelningen.” En del gjorde stora ögon över att DN hade fotografer. Jag tänker att det borde kunna tjäna som inspiration för andra tidningar.

Vad tänker du om att DN sticker ut i den svenska pressen genom att ha en riktig bildredaktion?

– Ibland säger man ju att det räcker med en bra bildchef och duktiga frilansare. Men det är en helt annan sak att som fotograf vara närvarande på redaktionen, kunna vara med i planering och redigering, ha idéer, driva projekt.

AI-utvecklingen anses hota delar av journalistyrket framåt. Roger Turesson är inte orolig för pressfotografins framtid.

– AI gör pressbildens trovärdighet viktigare än någonsin. Att vårda den.

Däremot ligger modefotografer och fotografer som jobbar mot bildbanker illa till, tror han.

– Marknaden för ”bild på kvinna som går i solnedgången med sitt barnbarn” kommer sannolikt vara helt död på ganska kort tid. Men pressfotograferna, nej de går inte att ersätta. Helt plötsligt är kanske vi den minst hotade gruppen.

De många människorna han mött har gjort tidningsvardagen givande. Men det är de större resorna och längre reportagen som lever kvar. En av dem gjorde han tillsammans med DN-reportern Erik de la Reguera som då var i korrespondent i Mexiko. Duon reste med migranter från Centralamerika som åker på godstågen som rullar genom Mexiko för att försöka komma in i USA.

– Vi fick tio dagar på oss, en lång tid i den här branschen. Vi åkte med vissa sträckor på tågtaken och hängde med dem på stationerna. Det gjorde att vi kom väldigt nära och fick förtroende och vi fick bilder som vi aldrig skulle kunna ha tagit om vi gjort ett vanligt reportage, när man är där kanske en och en halv dag.

I ett av hans längsta projekt följde Turesson en svensk tonåring: Greta Thunberg. Han åkte ner till Riksdagshuset en av de första fredagarna som hon satt där med sin hemgjorda skylt. Tillsammans med reportern Alexandra Urisman Otto gjorde han ett reportage till DN Lördag. Sedan fortsatte de att följa den unga klimataktivisten, i strid med hur det brukar funka på tidningen.

– När lördagsreportaget var publicerat kände jag att vi inte kunde bara släppa henne. Jag fick tiden att fortsätta, och åkte ner varje fredag och träffade henne. Det var otroligt värdefullt. När det började hända saker hade vi redan ett inarbetat förtroende och kunde verkligen vara med på insidan. Det var helt galet. Innan hon åkte till USA höll hon en presskonferens på Mynttorget, CNN hade byggt en tv-studio, hela världspressen var plötsligt där. Det var svindlande.

Turesson och Urisman Otto fick, tillsammans med en dokumentärfilmare, resa med Thunberg över Europa 2019 innan hon seglade över Atlanten.

Var du med när hon talade i FN?

– Jag var sjuk så jag missade det tyvärr. Det var ändå en otrolig resa.

Den sista månaden på DN har Roger Turesson lagt på ett reportage som liksom hann ifatt honom. 1999 gjorde han och reportern Janne Lindström på Expressen ett reportage om ett musikaliskt underbarn, den då tioåriga cellisten Tomas Lundström. Turesson tog en bild på tioåringen som gick över Uppsalaslätten med instrumentet på ryggen.

– Vi hade hört att grannarna kallade honom ”ET” för att de bara såg den där cellon som vaggade fram och tillbaka över fälten. Fodralet var ju lika stort som han i stort sett. Så jag hängde på, ville ta den där bilden. Sen hade vi ingen kontakt på många år, men han ringde mig någon gång när han var 20 och frågade om den här bilden, ville ha en print. Han berättade att bilden hade hjälpt honom att komma tillbaka efter en kris och förstå att det var hans identitet.

Turesson lovade att höra av sig, men var iväg och bevakade en av världens alla konflikter, det hela rann ut i sanden.

– Så tog jag kontakt med honom nu för ett år sedan, för att liksom följa upp löftet. Då hade han precis börjat jobba i Köpenhamn, som förste solocellist vid Det Kongelige Teater. Det har varit ett tacksamt jobb att få göra genomarbetat, med musiken.

Har han fått sin print nu?

– Det har han. Men jag tror inte han har ramat in den än.

Nu då, efter avtackningen och sista arbetsdagen, vad ska Roger Turesson göra nu? Hålla i workshops, svarar han, hinna vara social, jobba med en reportagebok utan att stressas av deadlines.

– Jag kommer inte att sluta fotografera. Det går inte att stänga av en sådan kreativ kran.