I sex år har neonskylten som prydde redaktionsfasaden i Älvdalen varit försvunnen. Med hjälp av hembygdsmuseets vaktmästare Bernt Andersson återfinner Journalisten den i ett förråd bredvid en loppis. FOTO: Tor Johnsson FOTO: Tor Johnsson

På spaning efter
den tidning som flytt

29 augusti, 2019

En gatumusikfestival, en pizzeria, ett nattkvarter för en lettisk byggjobb­are – och ett antal besvikna läsare. Det är vad Journalistens Johannes Nesser och Tor Johnsson fann under två dagars roadtrip bland Dalarnas nedlagda lokalredaktioner.

Måndag den 8 juli 2019

Avesta – Klockan 13:17

Dala-Demokratens tidigare lokalredaktör Kerstin Eriksson svarar inte i telefon, och vi har ingen aning om var den nedlagda redaktionen låg – det är där vi ska mötas. Helt idiotiskt av mig att inte fråga om adressen när jag pratade med henne förra veckan. Jag behöver semester.

Inne på Avesta Tidning är en journalist och en annonssäljare på plats, men ingen av dem minns var DD låg. På AT gryr ändå hoppet. Mittmedias nya ägare Bonnier ska utöka antalet reportrar från två till sex och vinna tillbaka läsarna. Det är här i Avesta som det första stora testet genomförs. Faller det väl ut kan det sprida sig i Mittmedia. Det känns ändå som en bra startpunkt på resan – början på (kanske) en ny era.

Till slut får jag tag på Kerstin Eriksson och vi möts utanför Lions Club på Malmgatan i centrala Avesta. Här hyrde Dala-Demokraten ett redaktionsrum fram till 2013 då tidningen övergav orten, för sista gången. DD har nämligen lagt ner sin lokalredaktion i Avesta två gånger, och ångrat sig båda gångerna. Den första gången var 1991.

– När jag började på DD 1983 hade vi tre redaktörer i Avesta, tre i Hedemora, tre i Säter. Sen slog de ihop oss 1991 och vi blev tre kvar som skulle bevaka de tre kommunerna från Hedemora, berättar Kerstin Eriksson.

Sen beslutade ledningen att DD skulle erbjuda Avestaborna en tredagarsprenumeration just de dagar då Avesta Tidning inte kom ut. AT är en tredagarstidning, DD en sexdagarstidning och från och med 1998 kunde man prenumerera på DD tisdag, torsdag och lördag.

– Upplagan ökade direkt. Och då behövde man en redaktion i Avesta igen, så vi hyrde in oss först hos Teaterföreningen i ett hus som ABF ägde och sen här hos Lions. Jag var ensamredaktör fram till 2013.

Vi vill gärna se DDs första nedlagda redaktion, den som försvann 1991, och Kerstin Eriksson leder vägen tvärs över torget med konstverk i rostfri tunnplåt och förbi stadsparken med visentstatyn, symbolen för Avesta Jernverk.

Avesta Tidning utökar med fyra nya journalister i september. Foto: Tor Johnsson.

Det är värt att stanna upp en liten stund och begrunda ett par siffror som Kerstin Eriksson nämnde.

Dala-Demokraten hade alltså fram till 1991 nio lokalredaktörer på tre redaktioner i grannkommunerna Avesta, Hedemora och Säter. Avesta Tidnings redaktion hade ett tiotal journalister i Avesta. Södra Dalarnes Tidning hade samtidigt redaktioner i Säter och Hedemora med totalt fem lokalredaktörer och Falu Kuriren hade en redaktion i Hedemora med två lokalredaktörer. För 30 år sedan fanns alltså sju redaktioner med fler än 25 journalister i de tre grannkommunerna i södra Dalarna. Av dem finns bara Avesta Tidnings redaktion kvar med två reportrar.

Lokalredaktioner har de senaste decennierna lagts ned över hela landet, men Dalarna har rekordet. Dala-Demokratens kollaps 2012 innebar att alla tio lokalredaktioner stängdes, 50 personer sades upp och Mittmedia tog över tidningen. Men även Mittmedia har lagt ner flera egna lokalredaktioner i Dalarna bara de senaste åren.

Vårt uppdrag är att besöka alla nedlagda redaktioner på två dagar. Vi har fyra inbokade intervjuer, 15 kommuner att avverka och en utprintad Googlekarta med fler osäkra adresser än säkra. Det kommer att bli en kamp mot klockan.

Kerstin Eriksson förklarar för pizzabagarna Ahmar Qetesh och Rana Alo att DD brukade ha sin Avestaredaktion här. Foto: Tor Johnsson.

På Bella Notte ser pizzabagarna Rana Alo och Ahmar Qetesh undrande ut. Kerstin Eriksson förklarar.

– Jag jobbade som journalist i den här lokalen, på tidningen Dala-Demokraten, fram till 1991, säger hon.

– Jaha. Låg det en tidning här? säger Rana Alo. Jag kom hit för åtta månader sedan.

Vi konstaterar att det nog är enklare att driva pizzeria än tidning i Avesta.

När Dala-Demokraten lade ner sina lokalredaktioner 2012 var tanken att man skulle ta lokalt material från Dalarnas Tidningars titlar. Kerstin Eriksson blev uppsagd. Men ledningen gjorde en miss. Avesta Tidning ingick inte i Dalarnas Tidningar, utan ägdes av Promedia. Det fanns ingen Mittmediaredaktion i Avesta. Först 2016 tog Mittmedia över Promedia-tidningarna.

– Tre veckor efter att jag hade sagts upp ringde chefen och sa: ”Du, kan vi riva den där?” De hade tänkt fel. Jag sa att det kan jag väl göra, men jag hade börjat se mig om efter annat.

Hon jobbade kvar till mars 2013 då hon fick jobb på kommunen.

Du längtar inte tillbaka?
– Nej, nej.

Varför inte då?
– I dag har jag arbetskamrater. Det var en ensam tillvaro och jag har helt andra arbetstider i dag. Fast det händer ibland när blåljusen kommer, att jag får lust att åka efter. Det bara sitter i. Är man nyfiken går det aldrig ur.

Om du jämför tidningen nu och då?
– Egentligen blir jag bara ledsen. När vi var igång hade vi oftast två sidor från Avesta varje dag i DD. Nu finns det ibland inte en enda artikel. Finns det så är den identisk med den i AT.

Vad är det som saknas mest tycker du?
– Folket. Avestaborna. Sen hör man ju ute bland folk att de saknar de lokala sportsidorna. Många frågar sig varför de ska ha tidningen när det inte står något om Avesta i den. Och det finns ingen bevakning av politiken.

Ingen alls?
– Nej, det tycker jag inte. Det är väl om de får något tips någon gång, men vi var alltid på presskonferens efter alla större styrelsemöten, vi satt med på fullmäktige, och det gör de inte idag. Ska ortsborna kunna engagera sig och tycka till om saker i tid, så inte får de någon hjälp av tidningen. Det beklagar jag. Det är samma sak med AT. Jag tycker synd om ortsborna.

När vi sätter oss i bilen börjar regnet. Det vräker ner när vi tar omvägen tillbaka till Trafikplats Dalahästen för att Tor ska få fotografera den 13 meter höga dalahästen i betong – världens största – som står vid infarten till Avesta och utgör ”porten in till Dalarna”.

– Jag kliver inte ur bilen, säger Tor, drar ner sidorutan och fotar.

Trafikplats Dalahästen, Avesta. Foto: Tor Johnsson. 
 

Hedemora – Klockan 14:49

Dalarnas Tidningar har kvar en annonsavdelning och ett konferensrum i Centrumgallerian i Hedemora, men Södra Dalarnes Tidnings-redaktion som öppnade 1864 (då med namnet Hedemora Tidning) lades ned 2016. För Peter Gustavsson kom uppsägningen som en chock. Han hade jobbat på tidningen i 37 år, som bland annat reporter, redigerare, nattchef och nyhetschef. Han trodde att hans långa erfarenhet skulle betyda något för Mittmedia. Men Hedemora där han var placerad var en egen driftsenhet med egen las-lista. De som jobbade där fick gå.

Regnet har upphört och under den korta promenaden från gallerian till det gamla tidningshuset sammanfattar Peter Gustavsson ortens historia.

– Hedemora hade sin blomstringstid på 1400-talet. Sen gick det utför.

– Ska man vara elak så är det en pensionärsstad. Det är långbänkar, på gott och ont. Vi har en fantastiskt fint bevarad stadskärna, vilket beror på att politikerna aldrig kom till skott. På så sätt är den här trögheten positiv. Sen har man försatt möjligheter att etablera industri, och det är väl negativt.

Hur skulle du beskriva Hedemora med en mening?
– Trivsam men trög.

– Här är det gamla tidningshuset, säger han och stannar framför ett gult hus med vit port.

Hedemora Assistansservice huserar numera i byggnaden.

En bil stannar till i korsningen och föraren, Fahim Walizada, hälsar på Peter Gustavsson. De småpratar en kort stund innan han kör vidare.

– Jag jobbar som SFI-lärare numera, det där var en tidigare elev. Han kom till Sverige i höstas och nu är han på väg att bli anställd. Det är otroligt roligt.

Fahim Walizada (till vänster) och Peter Gustavsson. Foto: Tor Johnsson.

Peter Gustavsson trivs i och för sig med sitt nya jobb men saknar nyhetspulsen, mötena med människor – och kanske framför allt det demokratiska uppdraget att upplysa invånarna om vad som sker i deras kommun. Ett uppdrag som han menar inte har förvaltats väl.

– Det rapporteras inte så mycket från Hedemora. Det kan vara någon nyhet om dagen, någon polisnotis. Det kan hända rätt stora saker här som folk pratar om och skriver om på Facebook, men det kommer ingenting i tidningen. Sen missas ju helhetsbilden av vad som är på gång politiskt – de olika processerna när beslut växer fram.

– Det har uppstått ett demokratiunderskott. Det måste ju på sikt också leda till att politiker vet att de kan fatta beslut på ett annat sätt. De vet att de inte måste redogöra för besluten.

Det finns en liten märklighet i nedläggningen av just Södra Dalarnes Tidnings redaktion. Tidningen bevakar enbart Hedemora och Säter, men har samtidigt ingen redaktion i någon av de två kommunerna som den bevakar. Det måste vara ett tämligen unikt upplägg för en prenumererad lokaltidning i Sverige. De två reportrarna utgår i stället från Borlänge, 45 minuter bort.

Måste man ha en redaktion i Hedemora för att bevaka Hedemora?
– Det är en stor fördel, för du bygger upp ett kontaktnät om du är här. Folk var på en och tipsade när man gick på stan. Du får inte samma närkontakt med läsarna om du sitter någon annanstans och bara åker hit. Man kan säkert bedriva oerhört bra journalistik någon annanstans ifrån. Men ska man ge ut en lokaltidning bör man ha en redaktionell närvaro.

Peter Gustavsson utanför det gamla tidningshuset i Hedemora, där Hedemora Assistansservice numera huserar. Foto: Tor Johnsson.
 

Säter– Klockan 16:23

Vi tappar bort varandra på Torggatan i Säter. Enligt en säker källa ska Södra Dalarnes Tidnings redaktion ha legat bredvid Ica och jag går med resoluta steg in i butiken medan Tor vilsar iväg åt helt fel håll.

Bettan i charkdisken är tillbaka efter semestern och pratar glatt med kunderna på brett dalmål.

– En redaktion? I Säter? Jamen det måste ha varit 1800 jämnt, utbrister hon när det är min tur.

2011 faktiskt.

– Jo, men Södran hade en redaktion där vi har vår spelhåla nu, säger hon och pekar mot förbutiken.

Spelhålan är trång och kön är lång med folk som ska hämta ut paket eller köpa spelbongar. Något spår av en redaktion finns inte, och jag bestämmer mig för att leta upp Tor. Han har haft bättre tur och på Östra Långgatan har han börjat språka med en äldre herre som visar sig vara Säters levande historiebok.

– Min pappa, Ernst Swenson hette han, jobbade på Dala-Demokraten där inne, säger Bengt Swenson och pekar på ABF-huset där DDs skylt sitter kvar trots att det är nästan 30 år sedan redaktionen försvann.

– På 1940-talet skrev han om vilka som var nazister i Säter. Det blev det liv om.

Fanns det många nazister i Säter på 40-talet?
– Massor. Några gick runt i uniform. Skriv inga namn i tidningen, släkten bor kvar, säger han och sänker rösten och namedroppar gamla nassar.

Bengt Swenson är född i Säter och har bott här hela sitt 86-åriga liv, varav de första 75 i huset som hans farfar byggde. 2015 fick han Säters kommuns kulturpris för sin lokalhistoriska forskning som han sprider genom föredrag och på Facebook. Han ger oss en kort lokalhistorisk exposé om kopparverken längs Ljusterån, järngruvorna och Yxfabriken, där hans farfar och farfarsbröder arbetade.

– Jag prenumererar fortfarande på både DD och Södra Dalarnes Tidning. Numera är det många artiklar som är samma i båda tidningarna. Det är praktiskt, då får man mer tid över till annat.

Vi tackar för historielektionen.

– Det är roligt att se journalister i Säter igen.

Bengt Swensons pappa jobbade på DDs lokalredaktion i Säter i det gula huset bakom honom. Foto: Tor Johnsson.


Vansbro – Klockan 18:28

Vi blåser förbi Borlänge, Dala-Floda och Dala-Järna på E16 och följer Västerdalälven förbi åkrar och blandskog som övergår mer och mer i barrskog. Vid halvsjusnåret rullar vi över Vanån där Vansbrosimningen hölls i helgen och parkerar på Kroons torg i Vansbro centrum.

Några tonårstjejer sitter på säckar med kogödsel på en lastpall vid Coops tegelvägg och jämför Instagrambilder i sina telefoner. De är helt omedvetna om landsbygdsexotismen de bidrar med till det här reportaget.

Falu Kurirens lokalredaktion på Norra Allégatan är stängd för dagen. Härifrån utgår en reporter som täcker Vansbro och Malung-Sälens kommuner, 15 mil från norr till söder med elva tätorter. Det är den sista utposten i sydvästra Dalarna för Dalarnas Tidningar.

Tidigare hade Dala-Demokraten en redaktion här, liksom Nya Wermlands-Tidningen som etablerade sig bortom Finnmarken när värmlänningar invandrade till Dalarna för att arbeta på sågverken i Vansbro och skinnindustrin i Malung på 1950-talet. (Det påstås dock att NWTs expansion in i Dalarna egentligen hade att göra med en fejd mellan Falu Kurirens ägare Rudolf Bengtsson och NWTs ägare Gustaf Ander.) NWT stängde sina redaktioner i västra Dalarna så sent som 2013.

En sliten röd veteranbil parkerar framför redaktionen.

– Det är en Ford -49 med världens minsta V8-motor och sexvoltsbatteri, förklarar Sveriges tidigare honorärkonsul i Hamburg Leif Larsson stolt när han klivit ur bilen.

– Jag köpte den av en kaféägare i Dala-Järna. Är ni intresserade av att köpa en Cadillac -34? Jag har en i Hamburg. Och en Harley Davidson.

Leif Larsson är uppvuxen i Vansbro och han och hustrun Gunilla Larsson brukar tillbringa somrarna här.

– Vi köper Falu Kuriren varje dag när vi är här. Det är kul att läsa, men den har blivit mycket sämre. Helsingborgs Dagblad, det är en riktigt bra lokaltidning det. GP var bra tidigare, nu vet jag inte, säger Leif Larsson.

De funderar på att flytta hem till Sverige efter 50 år utomlands. Men inte till Vansbro.

– Det är för många tomma lokaler. Och inga restauranger, säger Gunilla Larsson. Det finns fem pizzerior i Vansbro. Fem! Tänk om någon kunde öppna en liten mysig fransk restaurang. Eller om de byggt om den nedlagda brandstationen till en amerikansk diner.

– På tal om det ska vi hitta någonstans att äta middag. Det är därför vi körde in hit.

– Jag äter ingen pizza, det kan jag tala om.

Sveriges tidigare honorärkonsul i Hamburg Leif Larsson parkerar sin Ford -49 framför FKs redaktion i Vansbro. Foto: Tor Johnsson.

Vi stannar vid Almasjöns rastplats innan Yttermalung och Vemforsens fiskerastplats innan Malung för att insupa västra Dalarnas vilda älvvatten och lugna sjöar. Och för att jag ska få röka.

Vi når S:t Olofs Hotell & Krog i Malung strax före åtta på kvällen, tar en sen middag och retirerar till rummen.

Jag skriver rent anteckningar och ögnar tabellerna från SCB. Det finns alltid små ögonöppnare att hitta i befolkningsstatistik. Till exempel går det att utläsa att västra Dalarna inte längre är en avfolkningsbygd. På längre sikt, visst – i södra, västra och i norra Dalarna har befolkningen rasat i tusental. Malung-Sälen hade 13 300 invånare 1959, det var peaken. Nu är de 10 100, en minskning med en fjärdedel på 60 år.

Men det senaste decenniet har det planat ut, och faktum är att jämför man med för fem år sedan har alla 15 kommuner i Dalarna haft befolkningstillväxt. Arbetslösheten i Dalarna är den lägsta på tio år och det råder arbetskraftsbrist inom flera näringar. Det borde finnas potential att hitta nya tidningsprenumeranter i länet.

Men bryter man ner siffrorna ser man att befolkningsökningen beror på invandring från and­ra länder, och det ställer förmodligen en del andra krav på en lokaltidning.

Det har börjat regna igen när jag släcker lampan.

S:t Olofs Hotell & Krog i Malung. Foto: Tor Johnsson.

Tisdag den 9 juli

Malung – Klockan 09:30

Falu Kurirens tidigare lokalredaktör i Malung, Anders Mojanis, möter oss i hotellobbyn och vi tar en kaffe i restaurangen och slår upp dagens tidning.

Jag högläser en notis om Malung med rubriken ”Insats avbröts” i sin helhet:

”Malung. Ett larm inkom om en skogsbrand i Malung klockan 16.50 under lördagen. Personen som ringde in om branden såg vit rök komma från skogen. Räddningstjänsten skickades till platsen men då röken avtagit avbröts insatsen.”

– Den där kunde man nästan vara utan. Det står inte ens var det är, säger Anders Mojanis.

Det står Malung, det räcker väl bra?
– Nej.

Men titta, här är en riktig artikel om en fotbollsturnering, Skinnarcupen i Malung.
– Ja. Och den genomfördes …

… i lördags …
– Lugn nu. Den genomfördes den 29 juni till den 1 juli och i dag är det den 9 juli.

Det är inte möjligt.
– Jo, det är möjligt. Det fick man lära sig mot slutet – skriv aldrig vilken dag något händer för man vet aldrig när det kommer i tidningen. Den här borde ha varit inne för en vecka sen. Och jag inte så säker på att det är för att reportern skrivit den sent, utan det är sånt som ligger.

Det är ett privat foto till artikeln ser jag nu.
– Det är väl lämnat av cupgeneralen, det är hon som är intervjuad i artikeln.

Det är ju helt sjukt.
– Det är inget vidare. Jag förstår att läsarna är missnöjda. De får en veckogammal fotbollscup och en notis som säger rök utan eld, och det är allt. Resten handlar om andra kommuner.

Brukar det vara så här tunt?
– Det är inte ovanligt.

Förekommer det att det inte är något alls i tidningen från Malung?
– Ja. Förr skulle det vara fem till tio grejer på en sida varje dag, nu är det ofta en grej och ibland finns det ingenting. Det kostar 4 400 kronor per år att prenumerera på papperstidningen så det är förståeligt att folk slutar. Han som sitter själv i Vansbro kan inte jobba för två och har inte så bra lokalkontakt eftersom han inte är här. Det är många kommunala beslut som inte står i tidningen. Folk får reda på väldigt lite. Ingen skugga över journalisterna på Falu Kuriren, de gör så gott de kan. De är bara för få och för långt bort.

Under promenaden till den gamla redaktionen pekar Anders Mojanis ut var Dala-Demokraten och Nya Wermlands-Tidningen hade sina lokalredaktioner fram till 2013, de är nu en hälsobutik respektive ett kafé. Själv satt han till pensionen försommaren 2015 och när han gick stängde Falu Kuriren den sista redaktionen i Malung.

När Anders Mojanis började 1972 fanns det fyra lokalredaktioner med sju journalister i Malung; NWT med två lokalredaktörer, Falu Kuriren med två, Mora Tidning med två och DD hade en.

– Jag var den siste som flög av skutan.

Det pågår byggarbete i det gamla Hotell Skinnargården på Postplan. Ett tag var det asylboende men nu står huset tomt så när som på en restaurang. Några letter håller på att bygga en uteservering inför dansbandsveckan som börjar på måndag, då 50 000 dansbandsentusiaster rullar in i Malung i husvagnar. Anders Mojanis känner förmannen, Harry Massey, och de språkar en stund om fiske. Alla verkar fiska i Malung.

På bottenplan bredvid restaurangen hade Falu Kuriren sin redaktion. En av byggarbetarna smiter in genom dörren, och vi hänger på. Redaktionen är nu ett verktygsförråd. I ett hörn står en obäddad säng. Den lettiske byggarbetaren berättar att han sover där.

– Jag satt därinne när jag började här, innan mörkrummet, säger Anders Mojanis och pekar in mot ett pentry. När pentry byggdes fick jag det här bordet vid skyltfönstret i stället. Jag flyttade fem meter på 43 och ett halvt år.

Ute på gatan hamnar Anders Mojanis återigen i samtal med några bekanta. De pratar fiske. Och tidningen.

– Såg du tidningen i dag? säger Ingrid Christoffersson uppbragt. En notis om att det inte hade brunnit i en skog och Skinnarcupen som var för mer än en vecka sen. Det är för dåligt, det är för dåligt.

– Det är bedrövligt. Man undrar ju varför man prenumererar, säger Jarl Christoffersson.

Många ortsbor som saknar Malungsmaterialet i tidningen frågar fortfarande Anders Mojanis om han inte ska börja igen.

– Nej det ska jag inte. Nej, nej, nej. 43 år får räcka. Jag fyller 70 nästa år. Jag längtar inte tillbaks och absolut inte under de förutsättningar som är nu.

Varför inte?
– Jag fiskar hellre.

Du saknar inget av det?
– Nej. Det blev ganska jobbigt på slutet när man var alldeles själv.

Om du tänker tillbaka på dina 43 år som reporter i Malung, är det något särskilt du minns?
– Det roligaste är väl att man träffat mycket folk. Men det var mycket sorg också. Jag har varit på många trafikolyckor. Några med fyra dödsfall. En olycka som jag aldrig glömmer var när några hade lastat kassaskåp på en lastbil som skulle till Norge. När de tog en kurva på Värmlandsvägen åkte ett av kassaskåpen av och landade rätt på en mötande personbil. Rätt över bilen. Två dog. Den synen glömmer jag inte.

Är det någonting särskilt som du har rapporterat om under de här åren – att den där grejen, den gjorde jag bra?
– Nja du … Jag har gnetat på. Det har jag gjort bra.

Anders Mojanis vid sitt gamla skrivbord i Malung. Nu bor en lettisk byggjobbare i det gamla redaktionsrummet. Foto: Tor Johnsson.
 

Älvdalen – Klockan 13:14

Jag får tag på frilansen Nisse Schmidt per telefon när vi sitter i bilen på väg upp mot Älvdalen via Lima. Han bevakar vanligtvis Älvdalens kommun för Mittmedia och på somrarna hoppar han in som vikarie på Mora Tidning. Han bor i Idre, det är 15 mil enkel resa in till redaktionen i Mora. Han har stannat till i Älvdalen på förmiddagen, men vi kommer att missa varandra. Vi kanske ses på redaktionen i Mora i eftermiddag, säger han.

Vi lyssnar igenom en Journalistenpodd i bilen och jag skriver ihop en kort artikel till sajten. När jag tittar upp har vi passerat Mångsbodarna och nått Österdalälven. Landskapet är in i helsicke vackert. Balsam för själen, hade moster sagt.

Vi har ingen adress till Mora Tidnings nedlagda lokalredaktion i Älvdalen, men Nisse Schmidt sa att den låg bredvid ur-affären, som är ogooglebar men enkel att hitta visar det sig, längs riksväg 70 som skär rakt genom centrum.

Mora Tidnings lokalredaktion i Älvdalen låg vägg i vägg med ur-affären. Foto: Tor Johnsson.

Bobbo Backlund tog över ur-affären från pappa Bertil 1990. Han vill inte vara med på bild, men vi får fota hans boots.

– Jag jobbade med att krossa berg, så jag fick lära om. Pappa byggde huset 1959 och öppnade ur- och guldsmedsbutik på ena halvan. Sen kom det förbi någon från Mora Tidning och frågade vad han skulle med andra halvan till. Hyra ut, sa farsan. Då hyr vi, sa han.

Så blev det och Mora Tidning hade lokalredaktion i Älvdalen i drygt 50 år innan den lades ner 2013.

– Det är jättesynd. Det har ju blivit mindre i tidningen. De satt därinne där jag har kontor nu, och så hade de en expedition här framme där jag har klockorna. De bara drog. Neonskylten fick jag ta ner själv, säger Bobbo Backlund.

Vad hände med skylten?
– Jag skänkte den till hembygdsföreningen. Den kan vara uppe på Skansen.

Skansen, eller Rots Skans, uppfördes på 1600-talet som befästningsanläggning till skydd från norrmännen, som på den tiden var danskar och därmed opålitliga. Elfdalens hembygdsförening har byggt ett museum med ett tjugotal hus innanför de gamla vallarna.

– Det var synd att de lade ner redaktionen, men de skriver ju en del om Älvdalen ändå, säger Lars-Erik Lindhamn på museiexpeditionen. Jag pratade med Nisse Schmidt i förmiddags, han var förbi här. Skylten ja, jag tror att den är i förrådet. Hitta Bernt så kan han ta er dit. Han är här nånstans.

Bernt Andersson, vaktmästare på hembygdsmuseet, kör före tillbaka mot byn och leder oss in på en gård med bostadshus och garageloppis. Han låser upp dörren till en av längorna och tänder i taket. Här är fullt av gamla maskiner, verktyg, papplådor med minnesskrifter och register. Och på ett bord i Elfdalens hembygdsförenings förråd står Mora Tidnings slitna neonskylt. Bernt Andersson lyfter undan ett par lådor och drar fram skylten.

Den har varit härinne i sex år. Vad ska ni göra med den?
– Ingen aning.

Bobbo Backlunds boots. Foto: Tor Johnsson.
 

Orsa – Klockan 15:23

Efter att ha blivit lurad på 170 spänn för en lunchpizza i Älvdalen passerar jag och Tor Spjutmo rastplats, Dalarnas nord-sydliga mittpunkt, strax efter klockan tre. Vi rundar Orsajön på norrsidan. Tiden rinner ifrån oss och vi börjar inse att vi kommer att få svårt att hinna till resans sista mål i rimlig tid.

Mora Tidnings tidigare lokalredaktör i Orsa, Börje Lindh, svarar inte i telefon men expediten i Aspgrundens kakelbutik dirigerar oss rätt. Det visar sig vara gatumusikfestivalen Orsayran som hyr den före detta redaktionslokalen på Kyrkogatan. Vi möts vi av en lång karl med Dumbledoreskägg som meddelar att det är stängt. När vi presenterar vårt ärende och han förstår att vi är journalister lyser han upp.

– Vi har lånat lokalen och håller på och förbereder en filminspelning nästa vecka, säger Ola Brunius, manusförfattare och skådespelare, samt mer eller mindre känd som punksaxofonisten och vokalisten Gomer Explensch i bandet The Budokan.

– Den ska visas på Dalarnas filmfestival i Falun den 26 september, säger Matilda Friman, regissör.

Kortfilmen Den röda mattan handlar om två inbillningssjuka män som drömmer om att lämna Orsa och bli kändisar. Den är mycket dramatisk, utlovar Ola Brunius.

Har några andra journalister hört av sig?
– Nej, ni är först, säger Matilda Friman.
Kanske ett bevis för hur avsaknaden av en lokalredaktion slagit mot bevakningen. Kanske inte. De vet hur som helst inget om den gamla lokalredaktionen i Orsa, som stängde 2012. De bor inte ens i Orsa. Vi åker vidare. Klockan tickar och vi har en inbokad intervju att hinna till.

Ola Brunius och Matilda Friman. Foto: Tor Johnsson.


Mora – Klockan 16:08

Bilkön börjar halvvägs mot Mora. Husvagnar rör sig i sakta mak längs E45 förbi röda stugor, dalahästar, fäbodar och avlövade midsommarstänger i backarna ner mot Orsasjön och Siljan. Turismen i Siljansbygden omsätter tre miljarder per år. Det här är Sverigebilden – originalet – och utsikten känns som en nationalromantisk pastisch.

Nisse Schmidt har sommarvickat på Mora Tidning de senaste 20 åren. Det här är den sista sommaren. Eller kanske den näst sista. Han har fyllt 66.

– Mittmedia har inte skött det här bra. De har släppt papperstidningarna för snabbt. Det kan du skriva, det står jag för, säger han.

Mora Tidning har två lokalredaktörer som bevakar Mora, Orsa och Älvdalen. För några år sedan var de fem, varav två sportreportrar.

Här finns naturligtvis ett par nedlagda lokalredaktioner, DDs bland andra, men vi hinner inte trängas med turister för att leta reda på dem.

Dalarnas Tidningars lokalredaktion i Mora. Foto: Tor Johnsson.
 

Rättvik – Klockan 17:11

Riksväg 70 övergår i praktiken i gågata i Rättviks centrum; några rödljus finns det inte och turisterna kastar sig dödsföraktande ut i vägen. På en scen på den riktiga gågatan spelar ett lagom duktigt coverband låtar om tulpaner och om vardagen i den amerikanska södern. ”Vi är ett ekologiskt band. Vi återanvänder alla låtar”, skämtar sångaren. Publiken skrattar inte.

Dala-Demokraten hade sin redaktion i en lägenhet på Storgatan och det syns inga spår av den från gatan. I Falu Kurirens nedlagda lokalredaktion intill den kombinerade konsthallen och naturmuseet ligger nu ett konstgalleri, Ateljé Monica. Men även den är övergiven. Monica drog förra sommaren och har inte synts till, uppger Marie i skobutiken i närheten.

Rättvik har dock fått en utökad bevakning via en nyinrättad reportertjänst hos Dalarnas Tidningar. Den är dock placerad på Falu Kurirens lokalredaktion i Leksand, 20 minuter söderut.

Täpp Kent Olsson, lokalredaktör i Gagnef. Foto: Tor Johnsson.


Gagnef – Klockan 18:18

Täpp Kent Olsson dröjer sig kvar på jobbet för vår skull och för att rensa undan lite ströjobb. Vi har haft telefonkontakt ett par gånger under dagen och han har hunnit fundera en hel del på vad han vill säga.

Det här är den enda intervjun vi har bokat in med en fast anställd lokalredaktör i Dalarna. Syftet med resan är ju inte att besöka de existerande lokalredaktionerna, utan de nedlagda. Men det finns ett värde i att höra från någon som arbetar kvar, inte bara från den som gått i pension eller sagts upp.

Mittmedia har trots allt lokalredaktioner kvar i Dalarna; i Avesta, Ludvika, Leksand, Vansbro, Mora och Gagnef.

I en hylla på redaktionen står den första skrivmaskinen han fick när han började jobba på Falu Kuriren, en Halda. Kent Olsson är ytterligare en representant för den gamla skolans lokalredaktörer, de som ser arbetet som en central del i den lokala demokratin. Och han är less och oroad, inte bara för att de ekonomiska realiteterna har inneburit personalnedskärningar och därmed försämrade möjligheter att rapportera och granska. Han är också återhållsamt förbannad över Mittmedias publicistiska idéer.

– Vi har tvingats prioritera på ett sätt som gjort oss ointressanta för många, säger Kent Olsson.

– När vi har koncentrerat oss på nyheter som enligt olika mätmetoder gett många klick, sådana som varit av intresse även för människor i andra delar av landet, har vi samtidigt till viss del tvingats avstå från att skildra den lokala befolkningens vardagstillvaro med bekymmer och glädjeämnen. Det har fått många läsare att överge oss. Om vi inte bryr oss om dem varför ska de bry sig om oss?

– Och att förlora läsare går fort. Att återvinna deras intresse och förtroende är arbets- och tidskrävande. Och kanske omöjligt i dagens massiva informations- och åsiktsflöde.

Han anser att nedbemanningen i kombination med att arbetsuppgifterna har blivit fler lett till svår tidsbrist, vilket påverkat kvantiteten av artiklar.

– Och sorgligt nog kanske också kvaliteten på artiklarna.

”Vi har tvingats prioritera på ett sätt som gjort oss ointressanta för många.”
 

Charlotta Rådman Frans, tidigare lokalredaktör på Dala-Demokraten i Gagnefs kommun, har inte tid att träffas men säger att hon tänker på jobbet med viss nostalgi.

– Det var ett roligt jobb med många spännande möten. Men jag anade varthän det skulle barka för DD långt innan nedläggningarna av lokalredaktionerna skedde 2012. Tidningen hade problem med minskade annonsintäkter, allt tunnare tidning och färre och färre prenumeranter.

– Samtidigt fanns en journalistisk vilsenhet med svårigheter att göra en angelägen tidning, vilket kan ha berott på en svag redaktionsledning och ensamma och stressade reportrar. Det är oroväckande att lokaljournalistiken försvinner. Det blir ett gigantiskt demokratiskt problem när kommunpolitiker och förvaltningar inte längre systematiskt bevakas i stora delar av landet, säger Charlotta Rådman Frans.

Sista stoppet på resan blir Gagnef. Foto: Tor Johnsson. 

I juni delade Mediestödsnämnden ut riktat stöd till lokal nyhetsjournalistik i svagt bevakade områden. I Dalarnas län fick sajten Siljan News 1,8 miljoner för att förstärka bevakningen i Gagnef, Leksand och Rättvik. Lokaltidningen Dalabygden fick 850 000 kronor för att stärka bevakningen i Vansbro, Malung-Sälen och Älvdalen. Dalarnas Tidningar fick inga pengar.

DTs chefredaktör Helena Nyman är irriterad över på vilka grunder konkurrenterna får statligt bidrag för att bevaka vad de kallar ”vita fläckar”, när DT redan har bevakning på kommunerna.

– Våra reportrar och lokalredaktioner verkar inte finnas när staten delar ut pengar. Vi bevakar alla 15 kommuner i Dalarna men inte med en fysisk redaktion på plats på alla ställen. I Vansbro till exempel har vi både en fysisk redaktion och en reporter på plats, ändå skriver Mediestödsnämnden i sitt beslut att kommunen helt saknar bevakning. Och i Älvdalen säger man att det inte heller finns någon bevakning trots en mång­årig frilans för DT som både bevakar och bor i kommunen. Men vi har reportrar som har ansvar för alla kommuner, och jag menar att det kanske är det som är det viktigaste, säger Helena Nyman per telefon.

”Utmaningen är att vara i kommunerna och träffa människorna. Hinner vi det? Ja, och det måste vi göra.”
 

Hur är bevakningen jämfört med tio år bakåt?
– Vi har sex titlar i Dalarna och de var ju betydligt mer bemannade för tio år sedan. Det är en stor skillnad. Vi har tvingats samarbeta om mycket mer för att hålla alla titlarna i gång. Vi delar mer material, dels för att fylla, dels för att vi tror att det kan vara intressant att läsa om andra kommuner i Dalarna än den man bor i. Om du har Borlänge Tidning så kan det vara en artikel från Leksand och som publiceras i Falu Kuriren som är intressant för dig.

– Det är sant att de som bodde i de kommunerna fick läsa väldigt mycket mer om sin egen kommun tidigare, men vi jobbar också på ett annat sätt, vi prioriterar annorlunda i dag. Vi har liveredaktörer i Falun med uppdrag att bevaka hela Dalarna med snabba nyheter som olyckor, bränder, krim eller skriva från pressmeddelanden som kan vara både nöje, kultur och kommunala eller regionala nyheter.

Blir det inte besvärligt att bevaka de här kommunerna?
– Jag kan inte säga något annat än att i Malung-Sälen och hela det området, där är det långt att åka. Det är mycket tid i bil och det är besvärande. De andra kommunerna som inte har en lokalredaktion ligger inom en halvtimme från arbetsplatsen, så det är inget problem att ta sig dit. Dessutom hänger du förhoppningsvis där och gör flera jobb. Det måste inte finnas en redaktion med skylt för att det ska gå att bevaka en kommun. Utmaningen är att vara i kommunerna och träffa människorna. Hinner vi det? Ja, och det måste vi göra.

– Men det är klart att om din arbetsplats inte är på orten du bevakar och du inte bor där, då måste du jobba hårdare på att få ett bra kontaktnät. Bor du där har du mycket vunnet. Det skulle vara värdefullt att ha fler reportrar som bor ute i kommunerna. Tyvärr ser det inte ut så, säger Helena Nyman.

Resan närmar sig slut. När jag summerar listan i bilen får jag det till att vi har besökt 14 nedlagda lokalredaktioner i sju kommuner på två dagar. Inte så illa. Klockan är strax före sju på kvällen och frågan är om vi ska lägga ett par timmar på att besöka den sista kommunen som vi ritat in på kartan: Smedjebacken söder om Ludvika. Vi bestämmer oss för att avstå. En redaktion till skulle hur som helst varken göra till eller från i statistiken. Det finns nämligen över 30 nedlagda lokalredaktioner i Dalarna. Den här resan var redan från start ett omöjligt uppdrag.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies