”Läs 1900-talshistoria och sitt med en kartbok”

Patrik Oksanen signerar ett exemplar av sin nyutkomna bok Skarpa Skärvor med en förhoppning om god sommarläsning och räcker över. Är den upplyftande? frågar jag. Han ler brett. Är inte all kunskap upplyftande? säger han. Mjo, det förstås, mumlar jag och noterar undertiteln Om hur informationskrig hotar att slå sönder det öppna samhället. Muntert.

Det är torsdagseftermiddag i Almedalsveckan och vi slår oss ned vid ett bord i TCOs seminarieområde med varsin gratiskaffe. Patrik Oksanen har på kort tid blivit en av Sveriges mest uppmärksammade opinionsbildare och utsågs till Årets ledarskribent 2017 av Dagens Opinion och Årets journalist i lokala mediehus av Dagens Media i år.

Han är en eftertraktad panelist i Almedalen med elva inbokade seminarier och flera extrainhopp med kort varsel. Han är vid intervjutillfället lätt utmattad.

– Jag är inte så pigg, säger han och klipper med ögonen.

Den yrkesmässiga framgången har sina pris, men att han skulle hamna här kunde han inte föreställa sig när hans försörjning såg ut att gå i putten för fyra år sedan.

Under 2014 hade Patrik Oksanen börjat komma till insikt om att hans it-startup inte skulle lyfta. Videotjänsten Sportwire, ”ett sportens Youtube och Bingolotto, fast utan lottförsäljning” där en del av reklamintäkterna gick till idrottsföreningar behövde nya investerare. Patrik Oksanen hade nu kommit fram till att han helt enkelt saknade verktygen och förutsättningarna för att klara det.

Han hade vid det laget över 20 års journalistisk erfarenhet från bland annat SVT och TV4, ända tillbaka till när han började skriva sport i Arbetarbladet i Gävle som 15-åring. Att återgå till en mediebransch i kris efter tre år som egenföretagare var inte lockande. Han hade lärt sig att värdesätta sin frihet och då fanns det inte många jobb i branschen.

– Man kan inte knacka på hos en medieredaktion och säga: ”Hej, jag vill bli specialreporter och sköta mig själv. Vill ni anställa mig?” Så frågan var vad jag ska bli när jag blir stor.

Svaret kom överrumplande i soffan hemma i Uppsala i slutet av februari när han med växande frustration följde rapporteringen om Krimkrisen.

– Jag har jobbat på Sveriges Television och har varit med vid stora nyhetshändelser och vet ju att händer det något så här stort då lägger man om tablån. Men det hände ingenting. Det var omvälvande och epokgörande – ett krig i Europa där ett land invaderar ett annat. Och SVT rensar inte tablån!

Han spärrar upp ögonen.

– Det var en aha-upplevelse. Det var då jag förstod, att de inte förstår.

Han kände direkt att han måste engagera sig och inte sitta på sidan om.

– Det fanns ett uppenbart underskott i kunskapen om säkerhet och försvar i Europa, säger Patrik Oksanen.

När en annons för en tjänst som politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning dök upp sökte han, fick jobbet och började i februari 2015. Sedan dess har det inte varit en lugn stund. På gott och ont.

Han har stor frihet men nästan ingen fritid. Han har på kort tid etablerat sig som en av Sveriges kunnigaste journalister i säkerhetsfrågor, inte minst eftersom han tidigt uppmärksammade de ryska påverkansoperationerna i Sverige och andra västländer. Samtidigt har han blivit måltavla för dels ryska trollfabriker, dels en ohelig allians av Putinkramande vänster- och högerextremister som förenats i något slags modern Molotov-Ribbentrop-pakt. Förra året dömdes en person för grovt förtal mot Oksanen.

Patrik Oksanen vill inte lägga energi på att prata om hoten, utan ger sig raskt in i ett långt resonemang kring de komplexa utmaningar som samhället står inför de närmaste åren klimatkrisen, teknikskiftet, artificiell intelligens, tillväxten av extremmiljöerna, populismens framväxt, ett revanschistiskt Ryssland som vill återställa det forna imperiets glans, samt ett framryckande Kina.

– Hela 2020-talet kommer att vara en dragkamp. Kommer vi att kunna behålla vår liberala demokrati med mänskliga fri- och rättigheter? Vi hade tagit dem för givna; vi befann oss i Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan. Det var nästan ödesbestämt. Eller vinner auktoritära stater som Kina och Ryssland dragkampen? Det blir i sin tur avgörande för hur vi ska klara de andra stora frågorna, som klimatkrisen.

Patrik Oksanens väg till de stora samhällsfrågorna började i den lilla landsortsbyn Älvkarleby i Norduppland där han växte upp. Hans pappa kom från Finland på 60-talet som svetsare, hans mamma jobbade som förskollärare.

– Det var ett arbetarhem. Om du kommer från en annan bakgrund där du tidigt lär dig ta plats så kan du kliva in i samhällsdebatten med en annan självklarhet. Så det är ju något jag har fått lära mig att göra steg för steg. Men intresset för samhället och historia har jag alltid haft med mig, och det uppmuntrades hemma. Det har varit viktigt …

Patrik Oksanen avbryter sig.

– Nu har vi besök härinne, säger han kort och stirrar mot porten som vetter ut mot Almedalen.

Åtta nazister från NMR går på led in på innergården som utgör TCOs seminarieområde. Samtalen vid borden omkring oss tystnar.

Det är en absurd intervjusituation. NMR har flera gånger hotat och även punktmarkerat Patrik Oksanen. Han känner igen en av ledarna.

Ska vi gå?
– Vi sitter stilla än så länge. De drar runt som kampgrupper och det finns säkerhet härinne.

Två poliser har mycket riktigt stått positionerade på gården under hela vårt samtal. Nu följer de nazisterna med blicken och kommunicerar med kolleger via radio. Nassarna fortsätter mot den bortre utgången och försvinner ut i folkmyllret på Visbys gator.

Känner du dig otrygg ibland?
– Det är väl bara att ta situationen här nu och så blir det väl en retorisk spegling tillbaka till dig – kände du dig trygg för två minuter sen?

Nej, men jag har inte hotats av dem. Hur står du ut?
– Jag är inte storyn. Vad som sägs om mig är egentligen inte intressant. Det som är intressant är vad de försöker uppnå, vilka metoder de använder, och varför. De vill skapa rädsla och osäkerhet och de vill ta över det offentliga rummet. Vi får inte låta det goda demokratiska samtalet tystna.

Sagt och gjort.

Vad har du för råd till journalister som bevakar stora samhällsfrågor?
– Läs 1900-talshistoria och sitt med en kartbok.

Räcker det?
– Det är en bra början. Vi saknar i dag det djupet och den förståelsen. Historia präglar politiken i många andra länder medan vi är lite historielösa i vår offentlighet. I dagens mediala hastigheter blir vi ännu sämre på det, för varje dag som går. Vi är här, och nu, och känner – i stället för att försöka förstå.

– Ett misstag som många gör, inte bara journalister, är att fastna i spegeltänkande. Vi tror att andra är som vi. Vi tror att Russia Today är som SVT eller BBC. Vi ser inte att det är en del av de ryska väpnade styrkorna, fast på informationsarenan. Vi har också en tendens att tro att Oxenstiernas förvaltningsmodell med självständiga myndigheter i egna stuprör är universell. Det är inte så att Sveriges Television kan användas i en informationsattack mot ett annat land. Det kan vi inte ens föreställa oss. Men det finns statsaktörer som använder hela verktygslådan för att uppnå sina mål.

Han är besviken på den svenska utrikesjournalistiken, som han menar är felfokuserad – på USA och på länder som ligger långt bort.

– Vi orkar inte ens åka till våra grannländer och vår bevakning av EU är helt undermålig, trots att det är en del av svensk inrikespolitik.

Själv använder han kvalitativa nyhetsflöden för sin utrikesbevakning och har ett stort kontaktnät som informerar honom om viktiga händelser.

– Jag har också många bakgrundssamtal. Där lägger jag väldigt mycket tid.

Vad är din drivkraft?
– Att vi ska ta oss igenom de här jävla skitåren som ligger framför oss så helskinnade som möjligt. Så att vi kan lösa de stora problem som väntar kommande generationer. Det handlar om resiliens – det är det ord jag ständigt återkommer till och som jag vill försöka bottna i. Samhällsförmågan att utstå prövningar och återhämta sig. Tåligheten i vår demokrati.

I Almedalsparken börjar trummor ljuda. Den antirasistiska mångfaldsparaden drar tusentals människor som protesterar mot nazisternas närvaro.

I det avslutande kapitlet i Skarpa Skärvor, som jag slukar i ett svep följande dag, skriver Patrik Oksanen att den liberala demokratin börjar och slutar med medborgarens värderingar och förmåga till källkritik. Om man tappar förtroendet, hoppet eller tror att det är kört så är det kört. Resiliens.

 

Patrik Oksanen
Ålder: 45 år
Bor: Uppsala
Familj: Ja
Karriär: Började skriva sport för Arbetarbladet som 15-åring. Därefter flera tjänster på SVT: redaktör på Västerbottensnytt, Aktuellt och Rapport, reporter på Mittnytt och Nordnytt och regional EU-korrespondent i Bryssel. Nyhetschef på TV4 Uppland och TV4 Nyheter Uppsala. Sedan 2015 ledarredaktör på Hudiksvalls Tidning.
Aktuell: Kom i somras ut med boken Skarpa Skärvor på Bertil Ohlin förlag.
Fritid: ”På den tiden när jag hade fritid ägnade jag mig åt medeltida levande rollspel, lajv. Jag kan fortfarande göra det ibland, när man får en helg fri. Det är fantastiskt roligt, och det är avkopplande att lämna den här uppkopplade världen, ta på sig manteln, gå ut i skogen eller till värdshuset och sitta vid den sprakande elden och höra sångerna från en sagovärld. Mitt behov av spänning, dramatik och konflikter är mättat i vardagen, så jag vill semestra i sagovärlden – sitta och spela brädspel och dricka ett stop mjöd och höra någon skalda, i stället för att springa i skogen och leta skatter.”