Hot är okej – om det är en demonstration

Det började med att jag skrev en debattartikel i Medievärlden och undrade om det var vettigt att flera tidningar, till exempel Dagens Nyheter, valde att publicera bild på den så kallade tunnelbanerånaren. Hans brott var häpnadsväckande; brutalt och utan minsta medkännande med mannen på spåret. Men var det nog för att frångå den pressetiska praxisen om återhållsamhet med att identifiera misstänkta brottslingar tidigt i processen?

Artikeln uppmärksammades av nättidningen Fria Tider, en tidning med en logotyp som skulle kunna vara siluetten av Karl XII till häst. I dess kommentatorsfält vällde en flod av förtrytelse fram. Orsaken var att jag ansågs vilja skydda en invandrare från exponering. Att mannens ursprung inte hade ett dugg med mitt resonemang att göra hade ingen betydelse. Vreden kokade.

Några dagar senare upptäckte jag en installation på trottoaren utanför porten där jag bor. Uppmålade spår, en bild på rånaren, allt omgivet av djurblod. Jag upplevde det hela som hotfullt och anmälde saken till polisen.
Någon dag senare framträdde en person på Fria Tiders hemsida och tog på sig ansvaret för det inträffade. Han är distriktsansvarig i Stockholm för den ”nationalistiska” ungdomsorganisation som låg bakom det hela.
Fria Tider publicerade även en bild på en demonstration som ägt rum utanför min port strax innan jag kom hem. Bilden visade ett drygt tiotal personer med en banderoll med texten ”Vem vare som rånade? Pressombudsmannen vill inte fucking visa!”. På marken syns den makabra installationen, med en av demonstranterna utlagd på det uppmålade spåret med oxblod uthällt över sig.

Annons

Nu var polisen klar med sin utredning. Och den var nedlagd.
Varför då?
 – Vi gör bedömningen att demonstrationen utanför din port var grundlagsskyddad.
Och installationen på trottoaren?
 – Vi ser den som en rest av en grundlagsskyddad demonstration och därmed även den skyddad.
Men det hela började ju med att jag använde min grundlagsskyddade rätt att skriva en artikel. Något jag bör kunna göra utan att hotas. Väger den här gruppens rätt att uppträda hotfullt utanför mitt hem tyngre än min rätt att skriva?
På den frågan fick jag inte något vettigt svar. Uppmanades att överklaga nedläggningsbeslutet om jag var missnöjd.

En god vän föreslog att vi skulle samla ihop ett gäng och åka hem till demonstrationens organisatör, han som framträdde i nättidningen. Vi skulle ju alltid kunna spreja ett hakkors på trottoaren och heila lite.
Men, nej, man ska aldrig sänka sig till deras nivå.

Det principiellt intressanta i det här fallet är inte vad högerextremisterna tog sig för utanför min port, utan hur polis och rättsväsende hanterar konkreta hot mot yttrandefriheten.
Det inträffade reser några intressanta frågor:
Är olaga hot okej om det utförs i form av en demonstration?
Vilka andra brott är okej om man kallar det demonstration? Misshandel? Fönsterkross?
Är hotfullt beteende i demonstrationens form lika skyddsvärt som en åsikt redovisad i en opinionsbildande text?