Fulavtalen tvingar honom i pension
Fulavtal och prisdumpningar gör att det blir allt svårare att livnära sig som frilansjournalist. Olle Anderstam i norra Roslagen såg sig till slut tvungen att gå i pension i förtid.
Kritiken mot de så kallade fulavtalen på tidskriftsmarknaden har vuxit under de senaste åren. Avtalen innebär att förlagen kräver exklusivitet och dessutom att få använda journalistiskt material i alla sina publikationer för all framtid, och även i vissa fall sälja vidare till tredje part. Namnet ”fulavtal” kommer av att de bryter mot gängse upphovsrättsliga och accepterade regler. Förlagen hävdar å sin sida att avtalen är nödvändiga för deras överlevnad. Men hur slår de egentligen mot journalisterna?
Det vet Olle Anderstam, frilansjournalist sedan drygt 30 år. Fulavtalen och prisdumpningen har nu gjort att han gått i pension vid 62 års ålder, mot sin vilja. På golvtiljorna i hemmet breder han ut två likvärdiga tidskriftsreportage han skrivit med 34 års mellanrum. Det första, om skräddaren Fred Nyström i Stockholm, betalades 1983 med 4 500 kronor, vilket motsvarar 11 000 kronor i dagens penningvärde. Det andra, om skogsarbete med häst, betalades i år med 2 500 kronor.
– Det innebär att ersättningen för mitt arbete i dag, bara med hänsyn till inflationen, är mindre än en fjärdedel av vad den var på 1980-talet. Det är nog få som känner till det här, och det är bra att vara konkret för då ser man vad som har hänt. Jag vet ingen annan yrkesgrupp som haft en sådan löneutveckling, säger Olle Anderstam.
Han har jobbat för ett 70-tal tidskrifter sedan han började frilansa på 1980-talet.
– För att det skulle gå ihop har jag ibland använt samma grundmaterial, anpassat till respektive tidning och dess läsare. Den dörren har nu stängts. Förlagen kräver ensamrätt på text och bild och ska samtidigt kunna vidarebefordra materialet fritt inom sina förlagskoncerner. Det kan – förutom i allehanda tidningar – hamna i allt från annonser och korsord till årsredovisningar och i ännu ej uppfunna kanaler. Det är ren stöld det handlar om. Nu går det inte längre att leva på det här.
I takt med att även organisationspressen har blivit uppköpt av stora förlag har möjligheterna att sälja till fler minskat. Han räknar upp en mängd tidskriftstitlar som köpts upp och där priserna rasat.
– Fulavtalen har lagt en död hand över de här tidningarna. Upphovsrätten, som är frilansarnas livlina, har de ingen respekt för alls. Förlagen har kopierat och överträffat varandra i formuleringar av alltmer orimliga arbetsvillkor för frilansjournalisterna. Det har lett till villkor som ingen seriöst arbetande journalist kan acceptera eller leva på. Att skriva under de här avtalen är detsamma som att underteckna sin egen konkursansökan.
Olle Anderstams bästa omsättningsår var 2001. Sedan började det gå nedåt. Men riktigt illa blev det inte förrän för cirka sex år sedan när de första fulavtalen dök upp på marknaden.
– De senaste fyra åren har jag hankat mig fram men i vintras insåg jag att det här inte går längre. Chefer och redaktörer på de här tidskrifterna säger sig inte kunna betala mer än de gör i dag, samtidigt som de själva lyfter sexsiffriga månadslöner. Det är märkligt.
Pensionen räcker inte långt och han funderar nu på att hitta någon extra inkomst.
– Man är ekonomiskt oberoende en hel eftermiddag, sen är det 29 dagar kvar på månaden. Jag har sagt till min omgivning att jag vill jobba till jag blir 72, eller ännu längre. Men förutsättningarna för det jobb jag har haft nu i 30 år har förändrats så mycket att det inte längre är någon mening att fortsätta.
